Från Credos torn

Vatikanstaden
Av de 12 ordensmedlemmar, som tillhöra kardinalkollegiet, är 1 augustiner-korherre, 2 benediktiner, 3 dominikaner, 1 karmelit, 1 marist, 1 jesuit, 1 redemptorist, 1 sulpicianer och 1 salesianer.

Ceremonikongregationen har utsänt meddelande om att påven genom dekret av den 11 december 1930 förlänat vissa kyrkliga ämbetsinnehavare titeln excellens. Dit höra enligt dekretet bl. a. ärkebiskopar och biskopar. I olika länder hava dessa haft olika titulatur. I vissa länder hava blott ärkebiskopar, i andra även övriga biskopar behandlats som excellenser. Det påvliga dekretet har undanröjt denna olikhet. För kurian har även en annan sak varit bestämmande. Genom nämnda titel åsyftar man att framhäva ifrågavarande ämbetens betydelse och höga värdighet. Den nya titulaturen är emellertid en rent inomkyrklig angelägenhet, liksom titeln eminens för kardinaler. I en världskyrka måste även beträffande en eljes så underordnad fråga som rangordningen enhetliga normer tillämpas. För övrigt har ju Kyrkan icke en demokratisk, utan en rent hierarkisk författning, som nödvändiggör, att skillnaden mellan de olika ämbetena måste betonas; även i fråga om benämningar.

I den officiella förteckningen över alla världens radiostationer betecknas Vatikanstationen med bokstäverna H. V. J. De båda första bokstäverna äro begynnelsebokstäverna i de engelska orden för den heliga Stolen och Vatikanen (Holysee, Vatican). Den sista bokstaven är begynnelsebokstaven i namnet Jesus, som tillfogats av påven.

Goyau om Pius XI
I en ledande artikel i »Osservatore» skriver George Goyau, medlem av Franska Akademien, bl. a. följande: Hans Helighet Pius XI har ett skarpsinnigt förstånd och en optimistisk blick. Det genomträngande förstånd, varmed han betraktar världen, avslöjar för honom de allvarliga faror, som hota, men detta förstånd låter honom icke blott förutse faror, som äro synliga, utan även sådana, som äro förborgade. Hans optimism, som icke är något annat än en form av gudsförtröstan, förmår att av den skatt, han har i förvar, skapa den sanning och insikt, som avvänder de hotande farorna. Det har ofta hänt, att regenter och framför allt huvudmännen för politiska partier blott haft sina blickar riktade på de få år, som ännu skilt dem från döden, och hava trott sig få lov att tänka och säga: »Après nous le déluge» (efter oss syndafloden). En sådan sorglöshet skulle för en påve vara en gudlöshet. Det är en stor upplevelse att få höra den helige Fadern, när han sitter vid sitt arbetsbord, oavbrutet arbetande och studerande, protestera mot den modlöshet, som leder till så många människors fördärv. Det är högst upplyftande att höra den helige Fadern tala om vad dådkraften förmår, om dess uppbyggande kraft, varigenom man kan trotsa trötthet och svaghet och överleva allt, som är förgängligt. Hans Helighet Pius XI känner ansvar för kristenhetens hela framtid, också för det, som ligger utanför de gränser, som den gudomliga Försynen uppdragit för hans verksamhetstid som Kristi ståthållare och hans levnad. Kristi rike är i hans ögon ett verk, som alltjämt är statt i utveckling och i vilket han också har att infoga en liten sten. Alla hans handlingar äro en förberedelse för det kommande, om vilket Gud allena vet, huruvida det ligger i ett avlägset fjärran eller alldeles in på oss. Då påvarna alltid känt sig drivna att arbeta för »seklernas sekler» är detta icke att tillskriva deras egen personliga hänförelse utan det faktum, att deras upphöjda ämbete fordrar det. Därför betrakta påvarna denna tidens faror »sub specie aeternitatis».

C. G. Chesterton i Förenta Staterna
Sedan ett par månader tillbaka befinner sig Gilbert Keith Chesterton, den berömde, engelske filosofen, diktaren, socialskriftställaren och konvertiten, på en föredragsresa i Förenta Staterna. Mångenstädes har hans färd varit ett triumftåg, och tidningarna (av alla schatteringar och bekännelser) hava innehållit utförliga artiklar om hans personlighet och arbeten. Chesterton har rest till Amerika framför allt för att genom sina föredrag få medel till fortsatt utgivande av hans tidskrift i England »G. K.’s Weekly» och till utvidgning av den på hans initiativ grundade distributionsrörelsen. För den amerikanska katolicismen är hans föredragsresa av vittgående betydelse. Tusentals människor få stifta bekantskap med en manlig, problemrik, glad och förhoppningsfull katolicism, som icke drager sig undan nutidsfrågorna utan med kraft ger sig i kast med dem. I New York har Chesterton haft en offentlig disputation med en bekant fritänkare angående skilsmässor, som slutade med en överväldigande seger för Chesterton. Jesuitkollegiet i Worcester, där Chesterton även talat, har till hans ära låtit utgiva en broschyr med titeln »Chestertoniana», som innehåller »hälsningar till korsfararen C. K. Chesterton» på 14 olika språk jämte en av hans bästa essäer och två av hans skönaste dikter. Frankrikes sändebud i Förenta Staterna Paul Claudel, själv en av nutidens största katolska diktare, skriver, att Chesterton varit den, som öppnat katolicismens portar i de anglosachsiska länderna och i en sjuk värld låtit diktningens, glädjens, sympatien och en strålande humors källor flöda. »Gaudium de veritate» – det är mottot för den katolske filosofen och kämpen för bättre sociala förhållanden.

Påvens äktenskapsencyklika
har helt eller i utförliga utdrag återgivits av nästan hela pressen i Förenta Staterna. Den engelska textens 20,891 ord telegraferades från Vatikanen till N. C. W. C. News Service och till Associated Press. Biskopen av Cleveland, Mgr. Schrembs, sände till påven följande telegram efter encyklikans offentliggörande: »I egenskap av ordförande för Amerikas katolska kvinnors nationalråd, som representerar 1,700 lokalföreningar, nedlägger jag för Eder Helighets fötter ett djupt känt tack för rundskrivelsen om det kristna äktenskapet, genom vilken det sanna ljuset sprides över en högst viktig angelägenhet och vars uttalanden skola tjäna som riktlinjer för hela vårt liv, särskilt också för vår organisation». Liknande telegram hava i mängd ankommit. till Vatikanen.

Katolsk ungdomsrörelse och politik
Vid de tjeckoslovakiska biskoparnas konferens i Prag för en kort tid sedan beslöts att hos den heliga Stolen anhålla om riktlinjer beträffande ledningen av ungdomen i Katolsk aktion och ungdomsorganisationernas förhållande till de politiska partierna. I den av kardinal Pacelli undertecknade svarsskrivelsen betonas kraftigt vikten av att Katolsk aktion och partipolitik hållas skarpt i sär och att de katolska ungdomsföreningarnas funktionärer icke tillika få vara funktionärer inom de politiska partierna. Kardinal Pacelli skriver bl. a.: Den katolska aktionens strävan går huvudsakligen ut på att fostra unga människor till ett planmässigt och riktigt uppfyllande av de religiösa buden och att skänka dem insikt i allt, som rör tron, sedeläran och den sociala verksamheten. Dess arbete skall ledas så, att det blir möjligt att använda de unga som apostlar i rent kyrklig mening. Därför måste Katolsk aktion avhålla sig från politisk verksamhet även inom partier, som bildats eller bildas av katoliker. Vad beträffar nödvändigheten av att låta de unga lära känna det offentliga livets problem, bör Katolsk aktion själv i främsta rummet informera den organiserade ungdomen genom att inom sig till behandling upptaga offentliga frågor. I alla händelser må den kyrkliga hierarkien icke leda direkt politiska ungdomsföreningar.

Årets tyska katolikdag 
kommer att äga rum i Nürnberg den 26–30 augusti.

Ledaren för Münchens domkör, Professor L. Berberich har gjort ett offentligt uttalande mot strävandena att införa grammofonplattan i kyrkan och därmed mekanisera kyrkomusiken. Då kyrkomusik upptagits på grammofonplattor, har man tänkt på familjerna, men aldrig avsett kyrkorummet. En kyrkomusiker kan aldrig gå med på kyrkomusikens mekanisering. Vill man avskaffa eller mekanisera kyrkomusiken, då ödelägger man också mycken idealism, då gör man slut på glädjen över sång- och musikutbildningen ute i församlingarna. Körsången är icke konsert, utan bön. Kören har i alla tider varit en liturgisk beståndsdel i gudstjänsten. Det är gammal kristlig praxis, att musiken och sången måste komma från de troende.

Den katolska pressen i Palestina
Den latinske patriarken i Jerusalem har åter låtit utgiva den arabisk-katolska veckotidningen »Rakib Sayun» (Sions vakt), som för ungefär fyra år sedan upphörde att utkomma på grund av penningbrist. Detta steg har tagits, emedan det visat sig, att ett katolskt organ är absolut nödvändigt för att försvara den katolska religionen och dess rättigheter mot mohammedanernas, judarnas m. fl. ständiga angrepp.

Man har även tagit under övervägande att grunda en tvåspråkig (engelsk och fransk) veckotidskrift, som skulle bliva det officiella språkröret för vår Kyrkas ståndpunkt till det heliga landets politiska och sociala frågor. Genom denna tidning hoppas man kunna göra också de engelska ämbetsmännen, de främmande konsulaten och de i Palestina bosatta amerikanerna och européerna förtrogna med de katolska fordringarna i Palestinas viktigaste offentliga frågor.

Förslag om en katolsk världsfredskongress
Rotterdamtidningen »Maasbode» har nyligen i sina spalter till behandling upptagit den på katolikdagen i Amsterdam framförda tanken på en internationell katolsk världsfredskongress och skriver bI. a.: »Om vi icke oväntat vilja råka ut för en ny världskrigskatastrof, måste vi framför allt söka bemästra den fara, som ligger i det ständiga kapprustandet. Om ett år skall den avgörande avrustningskonferensen äga rum, men som läget för närvarande är, äro utsikterna för en lycklig utgång mindre än någonsin. Därför borde vi katoliker lägga hela vårt inflytande i vågskålen och låta vår kristna röst tränga igenom: Stärkande av rättfärdighetens moraliska kraft och icke av vapnens maktsfärer! Vi katoliker i Holland, som stå i det vänskapligaste förhållande till alla länder på jorden, hava en särskild uppgift härvidlag. Vi måste utan tvekan taga initiativet. Vårt fosterland äger talrika katolska förbund, som stå i förbindelse med liknande förbund i andra länder. Dessa organisationer böra, sedan man sinsemellan noga övervägt saken, bilda basis för en katolsk världsfredskongress. Före avrustningskonferensens sammanträde böra hela världens katoliker klart och bestämt hava deklarerat sin vilja för människokärlek och rättfärdighet, för världsfred genom allmän avrustning». Allvarliga bemödanden göras för att få denna plan förverkligad.

Kulturkampen i Litauen
Stora meningsskiljaktigheter hava uppstått angående fortsättandet av den litauiska kulturkampen, och fyra ministrar hava lämnat regeringen. Nationalisterna vilja till varje pris fortsätta kampen mot katolikerna. I juni månad kommer en nationalistisk kongress att äga rum, då den nuvarande statspresidenten Smetena, vars ämbetstid enligt den av Tautinikaipartiet dekreterade författningen för länge sedan utlupit, skall utropas till »evig» statspresident. Men innan dess kunna många förändringar inträffa.

Då den litauiska regeringen i väsentliga punkter brutit mot 1927 års konkordat, räknar man i vatikanska kretsar med möjligheten av ett avbrytande av de diplomatiska förbindelserna mellan Litauen och den helga Stolen.