Från Credos torn

Ur en påvlig handskrivelse
till Tysklands kardinaler, ärkebiskopar och biskopar med anledning av den heliga Elisabethsjubiléet anföres här följande: Ett härligt minne kommer snart att i Tyskland festligt firas: 700-årsminnet av den heliga Elisabeths, den ungerske konungen Andreas’ dotter, död. Med all rätt firas detta minne hos Eder. Ty Tysklands ära är Elisabeth. Då hon är en »stark kvinna», lik den kvinna, som Salomon så högt lovprisar, är det på sin plats, att hennes barn under detta minnesår hylla henne och prisa hennes härliga dygder. Det skulle fört oss för långt att här uppräkna allt stort, som denna ädla kvinna uträttat under sitt korta jordeliv i kraft av sitt fromhetsliv, men hennes hjärtas strålande egenskaper och hennes verk, genom vilka hon står som en förebild för oss, vilja vi icke stillatigande förbigå. Det är ju alla bekant vad hon av kärlek till Kristus utfört i barmhärtighetens tjänst. Ända från barndomen fann hon sin glädje i att på allehanda sätt bispringa de elända. Och när hon nått den ålder, då hon fritt förfogade över sin rikedom, kunde man få se henne i det av henne själv grundade sjukhuset vårda de sjuka, se henne uppsöka änkor och faderlösa och bringa lindring åt fattiga och beträngda. Men icke blott själv övade hon dessa kärlekens gärningar, hon uppmanade också andra att åtaga sig de nödlidandes sak, särskilt sin gemål, som följande sin makas exempel blev befunnen värdig att i det heliga kriget mot kristendomens värste fiende giva sitt liv som ett offer åt Gud.

Älskade söner och ärevördiga bröder! Måtte just nu det underbara exempel på kärleksverksamhet, tack vare vilket Elisabeth blivit kallad de fattigas moder, i Edert fädernesland allmänt efterföljas, nu då Edert fädernesland liksom hela världen hemsökes av så mångahanda trångmål och svårigheter! Ty endast och allenast Kristi kärlek, men icke klasshat och partistrider ger förhoppning om den efterlängtade folklyckan och skapar varaktig frid. Då staternas ledare nu med all kraft söka lindra världens nöd, skola de i sina ansträngningar icke hava mycken framgång, om de icke drivas av Kristi kärlek.

Benediktinerorden
För närvarande tillhöra 9,070 män i 187 kloster och 14,711 kvinnor i 349 kloster benediktinerorden. Detta innebär en ökning under de fem senaste åren av ungefär 900 män och ungefär 1,800 kvinnor, ett glädjande tecken på det tilltagande intresset för det strängt monastiska livet. 2 benediktiner äro kardinaler, 6 ärkebiskopar, 11 biskopar, 14 ärkeabboter, 122 abboter och 3 apostoliska prefekter.

Själavårdsarbete genom radiopredikningar
Pastor Charles Coughlin i Detroit, U. S. A. har börjat att varje söndag utsända radiopredikningar, och den katolska New Yorktidskriften »The Commonweal» skriver om deras verkningar: Som grundlag för predikningarna tjänar »Rerum novarum»-encyklikan. Pastor Coughlin predikar ett »nytt korståg»: återvändande till Kristi och vår Kyrkas grundsatser i det sociala livet; världen står inför alternativet: antingen Kristus eller kaos. Med 25 amerikanska radiostationer har Pastor Coughlin träffat överenskommelse att få disponera en timme i veckan. Man beräknar, att han varje gång talar till en åhörarskara å 10 millioner personer. Varje vecka mottager denne präst mer än 50,000 brev. Efter hans predikan å söndagen före jul 1930 ingingo över 75,000 brev, vilka kommo från alla trakter i U. S. A., från Kanada och från Mexiko, ja, till och med från oceanångare. Över hälften av brevskrivarna äro ickekatoliker. Brevens innehåll är mestadels vänligt, icke sällan entusiastiskt; av 1,000 brev äro i genomsnitt två hållna i fientlig ton. Pastor Coughlin har behandlat arbetarnas, tjänstemännens och de arbetslösas problem, har talat om förmögenhetsfördelningen och andra ekonomiska frågor. Han begagnar sig av ett rikt siffermaterial, som ställes till hans förfogande av erfarna fackmän, och han står i ständig förbindelse med ett stort antal ansedda amerikanska sociologer och nationalekonomer. Pastor Coughlin har sin biskops fulla gillande i denna sin verksamhet och har fått påvligt erkännande för sitt arbete.

Kulturkampen i Litauen
I Litauen synes något lugnare tider stunda. Visserligen hava de officiella förhandlingarna mellan den heliga Stolen och den litauiska regeringen ännu icke upptagits, men från regeringens sida har det lämnats svar på den påvliga noten. Processerna mot de präster, som på grund av innehållet i deras predikningar anmälts för polisen, pågå för närvarande i stor utsträckning, men ingen av dem har slutförts. Överallt talar man blott om den formella sidan i processförfarandet utan att taga ställning till själva anklagelseakten, ty man vill numera icke driva saken till dess spets.

Varför förbjuder Kyrkan eldbegängelse?
Abbé Jacques Leclercq har besvarat denna fråga i Brysseltidningen »Cité Chrétienne» på följande sätt: Eldbegängelsefrågan står för närvarande på dagordningen i Belgien. Bland katolikerna härskar emellertid mycken oklarhet angående orsakerna till att Kyrkan så oböjligt motsätter sig eldbegängelserörelsen. Det är en mångenstädes vitt utbredd mening, att Kyrkans fasthållande vid jordfästning står i samband med uppståndelsetron. Detta är en felaktig uppfattning. Det första skälet till det kyrkliga förbudet runt eldbegängelse är det ända ned till de första kristna tiderna påvisbara bruket av jordfästning, varifrån de första kristna aldrig avveko, icke ens under de svåraste förföljelser. Till denna vördnad för den kristna traditionen sällar sig den höga aktning, varmed de kristna betrakta den mänskliga kroppen, själens dödliga omhölje. I alla tider hava de kristna skytt att på något sätt befordra kroppens naturliga upplösningsprocess: tvärtom hava de lagt an på att konservera liket så länge som möjligt. En tredje anledning till Kyrkans hållning är att söka däri, att målsmännen för eldbegängelserörelsen icke förorda denna i främsta rummet av hygieniska skäl, såsom de påstå, utan för den antiklerikala effektens skull. Emedan Kyrkan förbjuder eldbegängelse, därför propagera de antiklerikala för den. De kyrkliga bestämmelserna angående eldbegängelse återfinnas i kanon 1203 i Codex Juris Canonici.

Minnesfest med anledning av Jeanne d’Arcs död
År 1431 blev en ung fransyska bränd som heretiker på Place du Marche i Rouen. Någon heretisk villfarelse omfattade hon icke, men en biskop, som var helt tillgiven de engelska inkräktarna, hade stått till de senares tjänst i en process, som till sin innebörd var helt politisk. Jeanne d’Arc hade, hörsammande den helige Michaels, den heliga Marguerites och den heliga Catharinas röster, iklätt sig vapenrustning för att samla de franska arméerna och jaga bort engelsmännen, helt säkert icke i erövringssyfte utan för att göra slut på ett skoningslöst krigs förfärliga olyckor och återupprätta den kristna freden genom att återinsätta den franske konungen, varigenom ordningen skulle återställas. Femhundra år hava gått. Hand i hand hava i år fransmän och engelsmän under imposanta högtidligheter i Rouen firat minnet av martyren, den heliga Jeanne d’Arc, som blivit Frankrikes nationalhjältinna och andra skyddspatronessa. Först hyllades hennes minne på samma plats, där hon dog. Bland de närvarande märktes franske justitieministern och vice konseljpresidenten, kardinalerna Bourne och Verdier, mer än 30 franska biskopar samt 10 biskopar från andra länder. Vid en bankett, vid vilken Storbritanniens ambassadör hyllade henne, som man kallar »fredens ängel», ägde en ståtlig högtidlighet rum i Rouens underbara gotiska katedral, som var kungligt smyckad. Dagen avslutades med konsert och fackeltåg. Hela staden var på det rikaste illuminerad. Vid middagstid hade alla Frankrikes kyrkklockor ringt. Följande dag fortsattes festligheterna med bl. a. historisk kortege.

Skottland
Antalet katoliker i Skottland växer snabbt. De bo huvudsakligen kring Glasgow, och detta ärkebiskopsdöme räknar 450,000 katoliker på 2 millioner invånare. En femtedel av alla skolbarn i Skottland äro katoliker, i England blott en elftedel. Edinburgh har 80,000 katoliker.