Från Credos torn

Vatikanen och fascismen
Att förhållandet mellan den katolska Kyrkan i Italien och Mussolinis fascism blivit krisartat, är icke ägnat att förvåna, skriver »Schönere Zukunft». Fascismen är icke blott en politisk rörelse, den är också en skarpt avgränsad livsåskådning. Den är hegelianism, ett slags monistisk aktualism, som icke ger något utrymme åt det transcendenta. Helt naturligt strävar en politisk rörelse av denna art efter att omsluta hela livet, d. v. s. den befattar sig icke blott med statliga och mellanstatliga frågor, utan den vill också få undervisningsväsendet, folkuppfostran och hela folktänkandet så lagda, att de kunna tjäna dess syften. Om också denna italienska form av hegelianism icke påbjudits som allmän trosbekännelse, omfattas den dock i stor utsträckning av fascismens ledare och kommer därigenom att i praktiken stå i motsättning till Kyrkans fordringar.

Nu är kanske Mussolini likväl mer än hegelian. Upprepade gånger har han hållit tal, som tydligt giva vid handen hans stora förståelse för världskyrkans kulturella och moraliska betydelse och kraft. Måhända gäller denna förståelse dock mera det yttre än det inre. Då Mussolini slöt fred med Kyrkan, var det icke likt en konvertit, som funnit den sanna tron, icke i stil med Klodvig, Frankrikes grundläggare, som i Rheims tillät biskop Remigius att säga: »Böj ditt huvud, vörda vad du hittills förföljt, och förfölj vad du hittills tillbett!» – utan fastmer som en politiker, för vilken religionen är ett utmärkt medel för politiska syften, icke minst för höjandet av den nationella prestigen. Italiens största ära i katolikernas ögon i hela världen är dess karaktär av säte för påvedömet, hemmet för de största martyrerna och helgongestalterna, hemmet för de rikaste utslagen av kristlig litteratur och konst. Om det politiska Italien lever i frid med påvedömet, då faller också något av det kyrkliga Italiens glans över konungariket; och tvärtom, är påven fånge i Vatikanen och Kyrkan fjättrad av staten, då träffas också hela Italien av världskatolicismens ovilja över denna ovärdiga behandling av påven och Kyrkan. Den blir ett stort hinder för den italienska statens utvecklingsmöjligheter.

Mussolini är en man, som äger stor makt och som haft stora framgångar. Sådant förleder lätt till övergrepp, i synnerhet om han tror sin makt vara hotad. Mussolini ser i Katolsk aktions sammanslutningar och i Italiens katolska ungdomsföreningar en början till en framtida kristlig-social partirörelse, så mycket mera som han inser, att katolicismen med naturnödvändighet tränger till verksamhet i politik och förvaltning. Men hegelianska principer och idéer äro mycket litet ägnade att ersätta, resp. upprätthålla katolicismen. Mussolini må i dag hava makt att upplösa alla katolska organisationer, han må i dag hava makt att driva Kyrkan ned i katakomberna – det kommer dock att sluta med bankrutt, ty »Qui mange du Pape; en meurt». Den katolska religionen har närmast att förvalta det övernaturliga goda, men hon är också det starkaste skyddet för det jordiska goda, ty hennes lagar äro naturlagar, människosläktets stödjepelare. Den, som skakar dem, sågar av den gren, på vilken han själv sitter. All politisk makt är i fråga om varaktighet ett intet mot påvedömets andliga, på eviga värden och idéer uppbyggda makt. Mussolini måste sluta fred med påvedömet, om han icke vill äventyra hela sitt livsverk. Men Kyrkan kommer att oförsvagad gå ut ur det nutida Italiens alla försök att undantränga henne, ty alla förföljelser, allt martyrskap har för henne hittills alltid betytt ett stärkande av hennes kraft.

Ny påvlig rundskrivelse
Under loppet av knappt ett år hava tre påvliga rundskrivelser med utomordentlig räckvidd utsänts, vilka alla tre behandla högst aktuella problem. De äro ett storslaget bevis på den vaksamhet, vidsynthet och skarpblick, varmed den store herden på Petri klippa överblickar och fattar tidens behov. De två sista av dessa rundskrivelser (om äktenskapet och familjen samt om en förnyelse av den sociala ordningen) gå tillbaka till hans föregångare Leo XIII:s encyklikor och komplettera dem, men äro tillika läroskrifter med självständig betydelse, oavsett deras ställningstagande till en ny tids problem. Den sista av de tre, som redan med sina första ord »Quadragesimo anno expleto» bebådar, att den är avsedd för 40-årsjubileet av den berömda encyklikan »Rerum novarum», innehåller icke blott en återblick på något förgånget, utan tager även ställning till nutida och framtida problem.

Pius XI hyllar i denna encyklika den väldiga storheten i Leo XIII:s företag och prisar med kraftiga ord dess oerhörda djärvhet. Påven påminner om hurusom denna djärvhet förskräckte även katolikerna, så att en del avvisade denna helt nya socialfilosofi och andra ängsligt ryggade tillbaka för att bestiga sådana bergstoppar. Ja, det fanns till och med sådana, som visserligen beundrade detta ljus, men betraktade det hela blott som en drömsyn av en fullkomlighet, som väl vore önskvärd, men som aldrig kunde bliva förverkligad.

Här tager nu Pius XI vid. Nej, icke en orealiserbar drömbild var den store Leos rundskrivelse, ty dess tankar kunna och måste förverkligas. Detta förverkligande, som påven, i motsats till många pessimistiska kommentatorer till »Rerum novarum», redan ser en hoppingivande begynnelse till, vill han genom sin egen encyklika med all kraft söka befordra, härvid understödd av den fruktbärande utveckling, tiden sedan dess fört med sig. Denna livliga längtan efter ett kraftfullt återupptagande och vidareförande av socialreformen i Leo XIII:s anda förnimmes redan i encyklikans första del, som ger en ljusfylld överblick över innehållet i »Rerum novarum» och dess verkningar hittills. Den träder blott skenbart tillbaka i andra delen, som innehåller en lärorik framställning av de riktiga principerna för äganderättens och arbetets natur och plikter och deras förhållande till varandra. Principiellt sett är denna därför den viktigaste delen.

Spaniens katolska ungdom och republiken
Presidenten för Spaniens katolska ungdomsförbund har utsänt ett upprop till förbundets alla lokalavdelningar, vari det bl. a. heter: Den spanska katolska ungdomens uppgift är nu att med all den ungdomliga kraft och hänförelse, varav den är mäktig, företräda den katolska världsåskådningen. Den får icke bliva modlös eller försagd. Tidsläget just nu kräver ett klart och öppet manifesterande av den katolska övertygelsen. Om också det katolska ungdomsförbundet som en del av Katolsk aktion avhåller sig från att taga ställning till de politiska dagsfrågorna; så betyder detta dock icke, att varje katolsk ung man icke med all energi skall försvara sin politiska bekännelse. Vi vilja försvara den katolska idén, varpå hela vårt lands och folks kultur och historia är uppbyggd. Vår aktion skall icke åsidosätta de medborgerliga plikterna gentemot den bestående regeringen, men den skall också med all kraft försvara de rättigheter, den har, och icke prisgiva en fotsbredd mark.

Portugal
Årets portugisiska nationalvallfärd till Fatimahelgedomen blev en storslagen katolsk manifestation. 15 biskopar voro närvarande, och den nattliga processionen i helgedomen räknade 30,000 deltagare.

Ryska radiopredikningar mot avkristningsrörelsen
Enligt »Pravda» har det lyckats att upptäcka en radio-»propaganda», som består däri, att i Polen predikningar och gudstjänster på ryska språket hållas, som genom radioutsändningar nå Ryssland. Predikningarna rikta sig mot den ryska gudlöshetsrörelsen. Det har konstaterats, att dessa predikningar och gudstjänster åhörts av stora befolkningslager, så att det vore fråga om en »verklig sammansvärjning mot sovjetstatens säkerhet». Folkkommissariernas råd har därför anordnat den skarpaste övervakning av radioutsändningarna i utlandet och kommer att tillgripa »lämpliga medel» för att göra den utländska »propagandan» verkningslös.

Frankrike
Den franska hjälpföreningen för under världskriget förstörda kyrkor och för understöd åt präster hade för kort tid sedan årsmöte i Paris i närvaro av kardinal Verdier och flera franska biskopar. Av de 1,200 kyrkor, som voro i behov av större eller mindre restaurering, äro hittills 950 helt iordningställda; på 220 kommer reparationsarbetet att inom kort avslutas. Hjälpföreningen har hittills lämnat understöd åt 6,000 präster (sammanlagt flera millioner francs) och föreningens samtliga utgifter hittills belöpa sig till 800 millioner francs. I framtiden kommer densamma att huvudsakligen ägna sig åt befordrandet av prästvokationer, subventionering av rekreationshem för präster och byggandet av nya kyrkor i Paris’ förorter.

Kyrka och revolution
Att den heliga Stolen erkänt den nya republikanska regeringen i Madrid, har i många kretsar framkallat förvåning; man drager av detta erkännande den slutsatsen, att Kyrkan gillar revolutionen och velat visa de revolutionära sin erkänsla för den lyckade statskuppen. Gentemot sådana slutsatser har »Croix» fäst uppmärksamheten på att erkännandet från Kyrkans sida av en genom revolution skapad regering icke innebär något annat än att Kyrkan förhåller sig indifferent till olika regeringsformer och framför allt har det allmänna bästa för ögonen, vilket enligt Kyrkans lära är det högsta värdet i det politiska livet. En sanktionering av revolutionen innebär denna hållning icke på något sätt. Är en revolution genomförd, d. v. s. äro dess män i obestridd besittning av makten och kompetenta att garantera allmänt väl, skulle fortsatt borgerlig ohörsamhet gentemot den nya regimen medföra de största faror för statens bästa. Detta så mycket mer som i ett sådant fall den undanträngda legitima överheten icke är i stånd att avsätta usurpatorn från hans makt och för egen del övertaga omsorgen om samhällets bästa. Efter en viss tids förlopp får den revolutionära ordningen legitim karaktär, emedan inga utsikter (åtminstone i normalfall) då finnas för den undanträngda statsauktoriteten att göra sina anspråk gällande. Usurpatorn blir den rättmätiga auktoriteten därigenom, att han genom sin omsorg om det allmänna bästa avtvår den fläck, som häftar vid hans revolutionära tillägnelse av regeringsmakten. Kort sammanfattat: Om Kyrkan erkänner en regering som rättmätig, emedan det allmänna bästa fordrar det, förklarar hon icke därigenom denna regerings historiska ursprung för rättmätigt.

Mexiko
Den mexikanska regeringen har utfärdat en del bestämmelser för att hålla utländska missionärer från landet. Blott i egenskap av turister få personer av andligt stånd inresetillstånd, och under inga omständigheter få de uppehålla sig längre än sex månader i landet. De måste förbinda sig att icke utöva några kyrkliga funktioner under sitt uppehåll på mexikanskt område. Dessa särbestämmelser för präster visa regeringens ännu alltjämt antiklerikala inriktning.

I staden Mexiko och i hela landet äro stora förberedelser i gång för att värdigt fira 400-årsminnet av vår Frus av Guadelupe uppenbarelse. Talrika pilgrimståg planeras även i andra latinamerikanska länder och i Förenta Staterna.

Katolska Kyrkan efter världskriget
I ett föredrag om religionernas nuvarande ställning har professor Innitzer enligt »Reichspost» uttalat bl. a. följande: Efter världskriget, som medförde kännbara verkningar för alla religioner, räknade man 352 millioner katoliker, 164 millioner protestanter, 131 millioner ortodoxa, 16 millioner judar, 240 millioner muhammedaner, 140 millioner buddister, 304 millioner konfucianer, 224 millioner hinduer, 16 millioner shintoister, 122 millioner animister och fetischister samt 76 millioner konfessionslösa. Den katolska Kyrkan har genom världskriget gjort förluster, men också haft vinster. Förlusterna träffa framför allt missionerna, som på flera ställen lamslogos i sin verksamhet under kriget. Högst påtaglig är emellertid den inre konsolideringsprocessen i den katolska Kyrkan. Särskilt påven Pius X har härutinnan visat sig som en reformator, som framför allt ökade disciplinen inom prästerskapet, stärkte exercitierörelsen och därmed skapade grundvalen för Kyrkans vidare utveckling. Påven Pius XI kan kallas missionspåven. Under efterkrigsåren upprättades icke mindre än 48 nya apostoliska prefekturer, 34 nya apostoliska vikariat, 57 nya biskopsdömen och 10 nya ärkebiskopsdömen. Den nuvarande påven har alldeles särskilt befordrat missionsverksamheten i Orienten, de ortodoxas omvändelse, vilkas unionssträvanden han verksamt understöder. Stora resultat hava vunnits tack vare konkordaten med Polen, Preussen och andra stater, liksom genom regleringen av förhållandet till Jugoslavien, Rumänien och Tjeckoslovakiet. Höjdpunkten av kyrkliga framgångar är emellertid lateranfördraget av den 11 februari 1929, som återgav åt påven världslig suveränitet och reglerade förhållandet mellan Vatikanen och Italien.