Från Credos torn

Katolska universitetet
I spetsen för världens alla katolska universitet står det påvliga Gregoriana (grundat 1553). På kort tid blev det ett av de ledande vetenskapliga instituten för teologi, filosofi och rättsvetenskap. Det förestås av jesuiter och besökes för närvarande av 1,700 personer från alla världsdelar. Det i 16:de århundradet grundade Collegium Angelicum ledes av dominikaner och är sedan 1909 påvligt kollegium. Bland andra påvliga kollegier märkas bibelinstitutet, institutet för orientaliska studier, institutet för kyrkomusik och institutet för kristlig arkeologi. I Spanien finnas flera högre katolska bildningsanstalter för teologi, filosofi och kanonisk rätt, vilka hava rang av påvliga universitet. I Jugoslavien, Polen, Tyskland, Ungern, Österrike o. s. v. förfoga de stora statsuniversiteten över egna teologiska fakulteter. Polen har ett eget katolskt universitet i Lublin, som grundades under efterkrigsåren. Vad Österrike beträffar förtjäna de teologiska och filosofiska fakulteterna i Salzburg att omnämnas. De franska katolikerna grundade 1875 det bekanta Institut Catholique, som för närvarande har över 2,000 åhörare. Senare hava de katolska universiteten i Angers, Lyon och Toulose tillkommit. Löwens katolska universitet (med 3,900 studenter för närvarande) grundades 1425. Dessutom finnas ävenledes i Belgien de katolska fakulteterna Namur, Institut Gramme i Lüttich och de katolska handelshögskolorna i Antwerpen och Mons. Katolska universitet finnas även i Milano, Nijmwegen och Freiburg (Schweiz). Nordamerika har 15 katolska universitet med inalles 35,000 åhörare, främst står universitetet i Washington. Canada har katolska universitet i Quebec och Montreal samt Sydamerika i Santiago. I Shanghai, Peking, Tokio, Madras, Kalkutta och Beirut finnas även katolska universitet.

Vad de spanska jesuiterna presterat
Den 23 januari blev utvisningsdekretet mot de spanska jesuiterna offentliggjort i Madrid. Enligt detsamma få jesuiter icke uppehålla sig i Spanien (varken i sammanslutningar eller som enskilda). Hela jesuitordens förmögenhet har beslagtagits. Med vilken otacksamhet man lönat de spanska jesuiternas uppoffrande arbete, framgår av nedanstående redogörelse, som ger en klar bild av den välsignelserika verksamhet, den nu i Spanien förbjudna orden utövat.

Spanien var Ignatius Loyolas fosterland. De spanska jesuiterna hava sedan gammalt varit väl medvetna om de förpliktelser, denna ära inneburit för deras land och dem själva. De hava också uppfyllt dem i en utsträckning, som förtjänar icke blott erkännande utan även beundran. De spanska kyrkofiendernas hat riktar sig främst mot jesuiterna. Efter motiven behöver icke länge forskas. Jesuiterna äro i deras ögon särskilt farliga, emedan de kunna peka på imponerande prestationer, varigenom de gjort den spanska Kyrkan, vilken striden gäller, de värdefullaste tjänster. Därför de rigorösa författningsbestämmelserna, därför den speciella undantagslagen för jesuiterna vid sidan om undantagslagstiftningen för alla religiösa ordnar. De spanska jesuiterna hava i den riktiga känslan av att fakta äro deras bästa försvarare utgivit en broschyr, omfattande 45 sidor, i vilken en på den nakna verkligheten baserad berättelse om deras verksamhet lämnas.

Broschyren börjar med en uppräkning av alla de skolor, som grundats av jesuiterna eller av dem underhållas och som meddela kostnadsfri elementarundervisning, vilken begagnas av många tusen små och stora lärjungar. Därefter följer en redogörelse för den likaledes kostnadsfritt meddelade yrkesundervisningen för manliga och kvinnliga arbetare, hantverkare och affärsanställda. Bland mängden av undervisningsämnen märkas mekanik, elektricitetslära, teckning, konsthantverk, maskinskrivning, bokföring, moderna språk. Som ett konkret bevis på denna yrkesundervisnings höga nivå kan nämnas, att i Instituto Catolica de Artes e lndustrias deltagarna i den kostnadsfria kvällsundervisningen handledas av samma lärarekrafter, som om dagen undervisa de studerande, vilka utbildas till ingeniörer i mekanik och elektroteknik. Samma laboratorier, verkstäder och maskindelar användas. Hela antalet barn och vuxna, som åtnjuta undervisning i dessa anstalter för elementar- och yrkesundervisning, torde uppgå till omkring 100,000.

De spanska jesuiternas välgörenhetsarbete bland sjuka och andra hjälpbehövande har varit av stor omfattning. De hava upprättat barnhem, barnkrubbor, folkkök med billiga priser etc.; de hava satt sig i spetsen för organiserad hjälp åt utvandrare och fångar o. s. v. Vincensföreningar och liknande inrättningar hava tillkommit mestadels genom jesuiternas initiativ.

Även på det sociala området hava de spanska jesuiterna gjort betydande insatser. Det var jesuitpatern Vincent, som grundade de första katolska arbetarorganisationerna i Spanien. Pater Palau var en outtröttlig banbrytare, då det gällde att driva propaganda för de katolska sociala idéerna. Pater Nevares tillkommer i främsta rummet förtjänsten av att hava grundat sammanslutningen Catolica Agrario, som har till syfte att tillvarataga småbrukarnas intressen. Jesuiterna togo initiativet till de första katolska hantverkareföreningarna i Spanien, de hava organiserat byggnadsföreningar för uppförande av billiga hus, startat sparkassor, ömsesidiga försäkringsföretag och fiskeriföreningar o. s. v. En annan gren av deras sociala verksamhet är deras vård om ungdomsförbrytare genom inrättande av uppfostringsanstalter med karaktär av hem.

Genom sitt kulturellt-vetenskapliga arbete hava de spanska jesuiterna inlagt stora förtjänster om sitt hemlands kulturnivå och dess anseende ute i världen, bland annat genom sitt rikt utvecklade tidskriftsväsen på de mest olikartade vetenskapliga områden. Broschyren slutar med en framställning om jesuiterna som spanska kulturbärare utanför Spanien och deras kraftiga befordrande av hispanoamerikanismen.

Kan Spanien, huru dess politiska förhållanden än må gestalta sig, strafflöst göra slut på dessa kulturhärdar och visa bort de män, som ägnat allt sitt arbete åt ungdomens uppfostran och befordrande av den inhemska vetenskapen?

Den nya mexikanska kyrkoförföljelsen
I sitt tänkvärda tal inför Rituskongregationen den 24 januari kallade Pius XI den mexikanska regeringens åtgärder mot dess lands katolska prästerskap en nästan fullständig ostracism av Mexikos kleresi, vilken vore till största skada för gudstjänstlivet och själavården, som nästan omöjliggjorts.

Den 21 december 1931 antogo de båda mexikanska kamrarna ett dekret, som bestämde antalet präster, som av regeringen få tillstånd att utöva sitt ämbete, till 25. Likaledes bestämdes i detta dekret huru många kyrkor som för framtiden skulle få hållas öppna för gudstjänst i staden Mexiko och dess förbundsområde. Omkring 200 kyrkor stängdes, och 400 präster förbjödos under hot om stränga straff i händelse av överträdelse att utöva själavård. En enda präst och en kyrka ansågos vara tillräckliga för en befolkning på 50,000 personer. Man kan på grund av att liknande åtgärder vidtagits i andra mexikanska förbundsstater befara, att allt själavårdsarbete i hela republiken kommer att spolieras. Detta sker på initiativ av en regering, som utlovat kultfrihet och berömmer sig av ett lojalt användande av modus vivendi. Om man frågar, varför så många och svåra hinder resas mot katolsk religionsutövning, får man till svar, att man icke bekämpar religionen utan blott vill förhindra fanatism.

Ärkebiskop Diaz av Mexiko har i ett öppet brev till statspresidenten protesterat mot detta orättfärdiga dekret. Här föreligger uppenbar överträdelse av kap. 24 i författningen, som tillerkänner alla mexikanska medborgare religiös frihet och rätt till religionsutövning i hem och kyrka. Att det mexikanska folket verkligen är den katolska Kyrkan tillgivet, hävdar ärkebiskopen genom att hänvisa till de storartade religiösa folkfesterna i början av december förra året till Guds Moders av Guadelope ära. Efter en kritisk granskning av kap. 2 och 3 i dekretet förklarar ärkebiskop Diaz, att hela folket med dess biskopar och präster i den föreliggande lagen se ett oerhört anslag från myndigheternas sida mot religionen, den världsliga överhetens inblandning i rena samvetsangelägenheter och ett outhärdligt intrång av en politisk klick på ett högst ömtåligt område, där det medfört allmän förvirring i medborgarnas samliv.

Denna så starkt motiverade protest från metropoliten av Mexiko blev ihjältigen av hela den mexikanska pressen med undantag av tidningen Omega, som offentliggjorde texten och kommenterade den. Omega förklarade, att kap.130 i författningen försatt katolikerna tillbaka till katakombernas tidsålder och att de tydligen bliva tvungna att förrätta sina gudstjänsthandlingar i sina hem och ute i skogarna.

Vatikanstaden
Liksom fallet varit föregående år, höll påven julafton ett jultal till det församlade kardinalskollegiet, vari han först berörde olyckan i Vatikanbiblioteket den 22 december och därefter de kristnas trångmål i Ryssland, Mexiko och Spanien. I sitt tal beklagade den hel. Fadern den ekonomiska världskrisen och dess värsta följd, den allmänna arbetslösheten. Som trösterika händelser under det förflutna året betecknade påven sitt radiotal till hela världen, den upplyftande festen med anledning av 40-årsjubiléet av encyklikan »Rerum novarum», vidare det välvilliga, gillande mottagandet av encyklikan »Quadragesima anno» och den apostoliska konstitutionen »Deus scientarium Dominus» samt upphöjandet av den hel. Robert Bellarmin till kyrkolärare. Till slut kom påven in på avrustningsproblemet. Han förklarade sig icke hava något nytt att säga i denna sak, och han ville överhuvudtaget icke gå in på problemet, då han tyvärr måst konstatera, att hans uttalanden i denna fråga blott alltför ofta misstytts och missbrukats.

Kolumbusriddarna i Amerika
General och fru Ludendorff arbeta energiskt på att sprida en pamflett mot kolumbusriddarna, vari de vansinnigaste och barnsligaste beskyllningar utslungas mot denna vitt utspridda organisation. Särskilt vänder man sig mot en föregiven ed hos kolumbusriddarna, vars innehåll närmast kan jämföras med en kannibalsekts hemliga förpliktelser. »Dokumentet» stammar, påstår herrskapet Ludendorff, från de amerikanska kongressprotokollen (band 49, sid. 3215–21). Men där står det blott som ett citat i en processak, som gick emot kolumbusriddarnas bakdantare.

I Studentbladet, organ för Finlands Svenska Studenter, läses i årets första nummer (s. 17) om den spanska revolutionen, att Spanien »tycks uppleva ett något försenat åttiotal med antiklerikalism och klosterstormar med flera rekvisita som annars småningom räknas till kulturhistoriska kuriosa». Det intressantaste med den spanska revolutionen är icke dess händelser, De utgöra i regel blott ett upprepande av tidigare revolutioners händelseförlopp och typiska symptom. Mycket intressantare är den bildade europeiska opinionens ställningstagande till densamma. Det är ändå åtskilligt som förändrat sig sedan åttiotalet.