Franciskus av Assisi i Sverige

Aldrig förr har Sverige varit med om att fira ett Franciskus-jubileum så utförligt som i år. För 800 år sedan, på vintern 1181/82, föddes Guds lille fattige i den italienska staden Assisi. Under hela året har hans betydelse för oss framhållits medels gudstjänster och temakvällar, predikningar och föredrag, resor till Assisi och utställningar, musik och kyrkospel, film och balett.

När jag försökte göra upp en lista över alla arrangemang, blev jag högst överraskad. Jag behövde tre sidor enbart för en uppräkning. Från Malmö till Luleå, från Göteborg till Stockholm, och på många ställen däremellan har Franciskus blivit framställd som vårt föredöme. Dessutom visade sig att helgonet från Assisi har firats mera grundligt inom Svenska kyrkan än i katolska kyrkan. Han har även uppmärksammats inom frikyrkorna och till och med bland icke-kristna.

Man frågar sig: hur kommer sig detta? Varför har den helige Frans sprängt alla gränser? Vad är det hos honom som attraherar så många människor här i landet? Och som en kritisk not: har man helt och fullt fattat Franciskus’ profetiska budskap i hela dess omfång och djup?

Franciskus-året i Sverige

Låt mig först ge några exempel. År 1981 bildades Skandinaviska stiftelsen för värnandet om djur och natur. Denna stiftelse delar som pris ut en Franciskusstatyett till personer som gynnat forskning om och vård av djur. – I sin bok ”Jord att älska” (Gummessons, 1981) hänvisar Stefan Edman till många naturvetare och deras upptäckter och tankar. Trots att boken är skriven ur kristen synvinkel förekommer ytterst få namn på teologer, men Franciskus’ Solsång blir återgiven tillsamman med annan lyrik. – På Italienska kulturinstitutet uruppfördes en septemberlördag i år en ny balett av Giuseppe Carbone ”Hommage a Franciscus”, som är en framställning av Solsången. Baletten börjar med att Ynglingen möter skapelsen, representerad av himlakropparna, därefter möter han naturelementen, sedan ”vår syster den kroppsliga döden”, och dansen avslutas med att han möter Honom som skapat allt.

Prosten Herman Schlyter skildrar i sin nya bok fem framstående kristna som ställde sina medmänniskor i centrum genom social-diakonal tjänst (”De gav sig själva”, SkeabVerbum, 1982). Bredvid Franciskus finns där Friedrich von Bodelschwingh, Wilson Carlile, Albert Schweitzer och Moder Teresa. – Ingrid Ydén-Sandgren skrev ett nytt musikspel ”Hej, broder Sol” med musik av Inga Wieselgren, som uppfördes i Jönköping, Stockholm och Arboga. Trots den något klatschiga titeln handlar spelet framför allt om Franciskus’ omvändelse, hans enkla livsföring och hans fredsstiftande insatser.

De katolska franciskanerna i Linköping, de evangeliska franciskanerna i Göteborg, Franciskus’ tredje orden (FTO) i Svenska kyrkan, Franciskussällskapet med dess olika regionala avdelningar, har alla högtidlighållit Franciskus-året med speciella festdagar och andra begivenheter. Därigenom har allmänhetens intresse riktats på helgonet. Ett gemensamt försök att få ett särskilt frimärke i år misslyckades tyvärr.

De flesta katolska församlingarna har nöjt sig med en festmässa med predikan om helgonet eller en församlingskväll (Lund, Göteborg, Linköping, Västerås, Stockholm, Uppsala, Gävle, Luleå osv.). Några församlingar i Svenska kyrkan, som har bevarat minnen från franciskanernas medeltida liv i landet eller som har aktuella kontakter med Franciskus’ följeslagare, har ordnat utförliga program med resor till Assisi, temakvällar, filmvisning, besök av utländska gäster (bl.a. Arboga, Falun, Kökar på Åland).

När man ser denna lista kommer frågorna: vad ligger bakom det hela? I många svenskar klappar tydligen ett franciskanskt hjärta. Det finns en inre samklang mellan ”svensken” och den helige Frans. Vari samklangen består kan avläsas ur de ämnen som i år har tagits upp.

Fattigdom och enkelhet

Många äldre svenskar minns fortfarande att deras föräldrar var fattiga. Först efter 1930-talet började Sverige få del av västerlandets välfärd. Landets fattigdom och allt socialt elände som följde i dess spår har ingående beskrivits av kända författare och är därigenom en levande verklighet även för dagens svenskar.

Svenskarnas sociala patos uttrycks också i deras stora medvetenhet om de ekonomiska orättvisorna i världen, främst klyftan mellan i-länder och u-länder. Näst efter holländarna är det svenskarna som ger den högsta andelen av landets BNP i bidrag till u-länderna. Den ekumeniska u-veckan i november är ett annat utslag av denna solidaritet med fattiga länder.

Också på ett helt annat område finner vi tecken på svenskarnas sinne för enkelhet. Slott och herresäten i landet är oftast hållna i strama och enkla linjer. De är vackra genom sina sköna proportioner. Under modern tid har den s.k. \”Swedish design\” tagit fasta på denna tradition och betonat att skönheten inte ligger i detaljernas överflöd utan i linjernas renhet och produktens kvalitet. Andra liknande företeelser i Sverige skulle kunna komplettera denna bild.

Franciskus var inte en socialpolitisk reformator. Han talade inte mycket om sociala orättvisor utan började själv leva som en tiggare. I de fattiga och utstötta såg han Jesus Kristus och därmed återgav han dem deras mänskliga värdighet. Hans följeslagare skulle göra som han, leva utan egendom (bröderna) eller föra en enkel livsstil (lekmännen).

Detta hans tysta handlande tilltalar många svenskar. Trots att man själv kanske inte är beredd att vara lika radikal och enkel som han i sin egen livsstil känner man inre släktskap med helgonets djupa respekt för varje enskild människa och hans särskilda solidaritet med samhällets minsta. Den passar in i den svenska traditionen.

Fred på jorden

Sverige har inte varit i krig sedan 1809. Sverige vill leva i fred. Man vill behålla sin neutralitet gentemot både öst och väst. Vilket politiskt parti som än har regeringsansvaret är alla eniga om detta utrikesmål.

Alva Myrdals och Inga Thorssons insatser vid FN:s nedrustningskonferenser Genève får positivt stöd och uppskattning i hela landet. (Alva Myrdal får med rätta Nobels fredspris i år.) Sedan länge ingår ett antal svenskar i FN:s fredsbevarande styrkor bland annat på Cypern. Överhuvud taget läser vi ofta om svenska personligheter och insatser vid FN-högkvarteret i New York, vid det internationella Röda korset eller vid andra organ.

Om fattigdomsidealet kan kallas det första kännetecknet för en franciskanskt sinnad människa, följer broderskapstanken omedelbart därpå. Franciskus ville ju vara allas broder, eftersom Gud är allas Fader och Jesus Kristus har dött för alla människor utan undantag. Därför är vi alla syskon och bör leva i fred med varandra. ”Fred och allt gott” är den franciskanska hälsningen.

Helgonet själv medlade mellan olika partier i Arezzo, som höll på att utrota varandra. Han rådde påven att sluta fred med sultan Melek-el-Kamel av Egypten och reste också dit. Han fick till och med ett respektfullt samtal med sultanen och dennes frisedel för att besöka det Heliga landet.

I hela världen ber man idag den s.k. bönen om freden, som tillskrivs Franciskus. Trots att bönen nedtecknades först i vårt sekel (se Signum 6, 1980, s. 283f.), har den för många svenskar öppnat vägen till helgonet som kallade sig allas tjänare och underordnade. Mot bakgrunden av ovanstående är det lättförståeligt att man känner igen sin egen fredsönskan hos honom.

Naturkärlek och ekologi

Utan tvekan är svenskarnas stora naturkärlek en av orsakerna till deras beundran för och kärlek till Solsångens författare. Det ser till och med ut som om denna naturkärlek ibland är det enda eller i alla fall det viktigaste motivet varför somliga tycker om Sankt Frans.

Men de flesta svenskar har fortfarande sina rötter (föräldrar, släktstugan) på landet och lever i bondekulturen, där naturen betyder mycket mer än avkoppling. Årstidernas växlingar bestämmer då mycket av människornas egen livsrytm. Förbundenheten med naturen upplevs som en självklar del av livet självt.

Till och med utlänningar söderifrån får ögonen öppna för den svenska naturen. Här finns ju mycket mer orörd natur än på kontinenten. Och skillnaderna mellan sommar och vinter, ljus och mörker, värme och kyla påverkar ens sinnesstämning avsevärt, även när man inte är född i landet.

Man har påstått att förhållandevis många svenskar kommer till riktiga Gudsupplevelser ute i naturen. Då är det nästan självklart att man intresserar sig för en stor kristen som i sina böner och sånger ger uttryck åt samma naturkänsla.

Jag tror mig ha märkt att just denna sida i Franciskus’ spiritualitet under den senaste tiden har framhållits allt flitigare. De kristna som är aktiva i miljörörelsen – men inte bara dessa – anar ibland i helgonets syn på Guds skapelse en utmärkt utgångspunkt för att förena Gud, människan och hennes omgivning. Hos Franciskus ser vi ju tron på Gud, kärleken till naturen och respekt för den mänskliga kulturen förenade i en tilltalande syntes.

Franciskus – Kristusspegel

Min fjärde infallsvinkel för att förklara den stora genklangen av Franciskus-året här i landet är av annan karaktär än de föregående punkterna. Här handlar det om det mest centrala för helgonet självt, hans egen Gudsrelation, hans Kristusmystik, hans böneliv. Härifrån kommer impulserna till hans evangeliska liv utan egendom, i tjänst åt alla människor och i broderlig kärlek och respekt för hela skapelsen.

När man hela tiden direkt går på kärnan i evangelierna, när man inte vill göra annat än ”att följa i Herrens fotspår”, när man i en sorts barnslig naivitet ibland bokstavligen imiterar Jesu liv, då blir man ett helgon som älskas över alla konfessionella gränser.

Frans av Assisi är nästan det enda helgon som älskas i hela den reformatoriska världen. Man behöver inte gå så långt som den store franske författaren Paul Sabatier, som kallade honom en reformator före reformationen. Men själva det faktum att Franciskus ofta läste bibeln och mediterade över bibliska texter och händelser och att han på ett för alla förståeligt och tilltalande sätt levde som en sann kristen i Kristi efterföljd, räcker för att även icke-katoliker skall kunna uppskatta och ära honom.

Guds spelman har diktat ett flertal s.k. laudi, lovsånger till Gud. Dessa är samtidigt bibliska och mycket personliga och passar utmärkt in i den protestantiska bönetraditionen. Hans karismatiska personlighet väcker dessutom gensvar i de samfund där den karismatiska rörelsen är förankrad. Också detta bidrar till att många icke-katoliker känner sig befryndade med helgonet från Assisi.

Är bilden fullständig?

I och med att vi gärna betonar de karaktäristiska dragen hos stora personligheter faller andra drag hos dem lätt bort. Vi ger sällan en fullständig bild av en annan människa. Rubrikens fråga syftar dock på något annat. Finns det ändå kanske väsentliga sidor hos honom som inte tillräckligt har kommit fram när vi nu har firat hans minne? Jag måste svara ja på frågan.

I det jag läst, hört och sett har jag alltför ofta saknat Franciskus’ närmaste omgivning, hans bröder, den heliga Klara av Assisi, kyrkans män. Helgonet har framställts för mycket som en enslig och ensam individ. Det är lätt gjort med en sådan unik person som Franciskus. Han var ju t.ex. den förste i hela kristenheten som stigmatiserades och fick bära Kristi fem sår i sin egen kropp.

Men för honom var det väsentligt att helt leva tillsammans med sina medbröder med allt vad detta innebär av disciplin och omtanke, lydnad och inbördes tjänst, glädje och besvikelse. För honom var det lika avgörande att låta sin livsform och sitt brödraskap godkännas och till och med styras av påven i Rom. Trots medvetandet om sin kallelse ville Franciskus själv allt annat än att framstå som en karismatiskt begåvad ensling. Han var helt en kyrkans man. Just om lydnaden och om kyrkan har jag därför hört för litet i år.

Det som jag också har märkt för litet av är helgonets bruk av kyrkans nådemedel. I sina egna skrifter (utgivna hos Gummessons, 1981) återkommer han gång på gång till bikten och eukaristin. Han predikade bot och omvändelse och använde flitigt botens sakrament. När jag själv framförde detta i en predikan reagerade en åhörare förvånat och sade att detta inte överensstämde med hans bild av helgonet. Likadant har eukaristin eller nattvarden framhållits alldeles för litet.

Att man inom den icke-katolska kristenheten ärar Franciskus är verkligen glädjande, men ändå har jag märkt en skillnad mellan den katolska och protestantiska attityden. För evangeliska kristna är Franciskus ett lysande exempel som är värd att beundras och – på avstånd – efterföljas. För katolikerna är han detta, men dessutom är han mer. Han är en medlem i helgonskaran kring Guds tron, en lem i vår familj som ber för oss inför allas vår Fader, en broder till vilken vi kan vända oss med våra bekymmer som han vidarebefordrar till ”högre ort”.

Jag är imponerad av svenskarnas förtjusning i och kärlek till den helige Frans av Assisi. Man har i allmänhet rätt uppfattat kärnan i hans liv, hans Gudsrelation som utmynnade i ett liv i Kristi efterföljelse. Man har också med rätta betonat enkelheten, fredssträvan och naturkärleken som viktiga komponenter i helgonets liv. Tyvärr har den kyrkliga sidan kommit bort för mycket, Man jag är övertygad om att många kristna här i landet har fått fördjupa sitt eget trosliv genom Franciskus-jubiléet.

Hildegard av Bingen

Den jungfruliga modern

Hell dig ädla, ärorika, rena Jungfru,

ärbarhetens ögonsten

och helighetens moderssköte,

du som vunnit Guds behag.

Ty en himmelsk ström

göts in i dig

och himlens Ord i dig

klädde sig i kött.

Du vita, glänsande lilja,

före allt annat skapat

föll Guds blick på dig.

Du skönaste, du mildaste,

hur väldig var inte Guds kärlek till dig.

I dig han lade ned

sin omfamnings glöd.

Så blev din mjölk till näring

för Guds Son.

Hur gladde sig inte ditt sköte,

när hela den himmelska symfonin

klingade fram ur dig,

ty i en kropp som lyste av renhet i Gud

bar du, jungfru, Guds Son.

Ditt moderliv gladde sig

som gräset, när daggen faller däröver

och gjuter ut sin växtkraft.

Så skedde i dig,

du all glädjes moder.

Må nu hela kyrkan stråla av glädje

och samfällt sjunga lovets sånger

för den ljuva jungfruns skull,

hon som är högtlovad Guds moder, Maria.

Amen.

Av Hildegard av Bingen (1098-1179) har tidigare en pingstsekvens publicerats i Signum (ärg. 5, 1979, sid. 141). Ovanstående text är en Mariahymn, hämtad ur samma samling av Symphoniae, liturgiska sånger av skilda slag. Hildegard har själv med största sannolikhet också komponerat melodin till denna hymn, liksom till samlingen i dess helhet. I sin ej bundna form har Hildegards texter större likhet med äldre liturgisk diktning än med den bundna diktning, som hennes samtid föredrog. Men i den expressiva ”kärlekens teologi”, som hon presenterar, visar hon sig ändå höra till samma århundrade som Bernhard av Clairvaux, med vilken hon också brevväxlade. Båda talar om den gudomliga kärleken med den naturliga kärlekens hela djärva språk.
(Svensk tolkning och kommentar av Alf Härdelin)

Henrik Roelvink

Publicerad 1982 i nummer 9