Franciskus och en kyrka som andas med båda lungorna

Det går inte att ta miste: påven Franciskus nya apostoliska förmaning Evangelii gaudium, som publicerades i tisdags kommer att medföra svepande förändringar på många områden. I det stora hela vill han se en mera missionerande men samtidigt mera barmhärtig kyrka, som är mindre rädd för förändringar, hellre än att ”förbli instängd inom strukturer, som ger en falsk trygghetskänsla”, ”regler som gör oss till kärva domare”, ”ovanor som får oss att känna oss trygga”. På detaljnivå antyder han reformer på talrika områden, inklusive ett upprop rakt på sak för ”en omvändelse av påvedömet” hän mot en sund decentralisering. Sistnämnda verkar syfta till raka motsatsen mot Vatikanens tidigare policy, nämligen att ge de lokala biskopskonferenserna myndighet att avgöra lärofrågor, tvärtemot det dekret 1998 av Johannes Paulus II, som tydligt förvägrade dem denna rätt.

Det oaktat finns det en klar förbindelselänk mellan Evangelii gaudium och företrädaren Benedictus XVI:s sociala encyklika Caritas in veritate. Både dokumenten innebär en frontal attack, dock inte mot katolsk lära eller ordning, men nutida katolsk sociologi. Benedictus angrep den faktiska motsättningen mellan kyrkans syn på livets uppkomst å ena sidan, freds-och-rättviseanhängarna å den andra; samt mellan de katoliker som arbetar för nyevangelisering och de som förordar ett socialt evangelium. Ingendera av dessa båda fraktioner har något att göra med kyrkans officiella lära, som egentligen förkastar bägge uppdelningar. Däremot berör de i hög grad det verkliga livet på marknivå.

Liksom i fallet Caritas in veritate kommer experterna att gå igenom Evangelii gaudium med luskam i syfte att avgöra vad Franciskus ord torde kunna innebära beträffande alla slags frågor. Det finns emellertid en risk här att denna mikroskopiska analys inte kommer att kunna se skogen för bara träd, liksom fallet var för fyra år sedan.

Franciskus ägnar ett helt avsnitt i texten åt vad han kallar ”evangelisationens sociala dimension”. Han citerar bibliska texter om omsorgen om de fattiga och räknar upp en rad frågor som rör kristet ansvar, såsom de växande inkomstklyftorna, den ökande arbetslösheten, flyktingars och invandrares utsatthet. Hans skarpaste uttalanden rör ”den omogna och naiva tilltron till den goda viljan hos dem som utövar den ekonomiska makten i det sakrosankta ekonomiska system som dominerar” och lämnar ingen i tvivelsmål om vad han anser om ”köp-slit-och-slängkulturen”.

Det är en öppen fråga om det går att ena de båda fraktionerna. De som förordar evangelisation säger att biståndsorganisationer och politiska partier visserligen kan bekämpa arbetslöshet, men de kan inte predika om Kristus, vilket bara kyrkan kan göra. De sociala aktivisterna å sin sida menar att retoriken om att älska Gud betyder föga för dem vars liv slagits sönder av fattigdom och orättvisor.

Johannes Paulus II brukade tala om att kyrkan andas med två lungor, syftande på enheten mellan Östkyrkan och Västkyrkan. Benedictus XVI försökte applicera samma synsätt på rörelserna Pro Life, respektive social rättvisa, låt vara med blandat resultat. Franciskus vision är en kyrka som förenar mission med rättvisa, det andliga med det jordnära.

Red. Signum, förkortad version av John L. Allen Jr., National Catholic Reporter 2013-11-27

Texten Evangelii gaudium finns på Vatikanens hemsida här