Franciskus och frågan om interkommunion

RV10987_LancioGrandeav ULF JONSSON
I söndags, den 15 november, besökte påven Franciskus den lutherska församlingen i Rom. Det var inte första gången som en påve har besökt den församlingen, det har även hans föregångare gjort. Denna gång var påven ledsagad av bland andra kardinalerna Kurt Koch och Walter Kasper; två nyckelpersoner på ekumenikens område inom den katolska kyrkan.

I samband med påvens besök nu i söndags ställde några av församlingens medlemmar frågor till honom. Bland annat ställde en kvinnlig församlingsmedlem frågan om huruvida hon, som lutheran men gift med en katolik, kan motta kommunionen i den katolska kyrkan. Påven gav ett ganska långt svar på hennes fråga och hans svar har tolkats på olika sätt på hemsidor på nätet. Bland annat har den amerikanska katolska hemsidan National Catholic Reporter publicerat en artikel där man tolkar påvens svar i riktning av det som i ekumeniska sammanhang brukar kallas för ”försonad mångfald”.

Eftersom det rör sig om en fråga som har stor betydelse för många kan det vara bra att ta del av påvens svar i dess helhet, och inte bara av små korta utdrag från det. Här nedan återges påvens svar i dess helhet i en preliminär, icke-officiell översättning direkt från det italienska originalet, som man kan hitta  här via denna länk.

Det är inte helt lätt att göra en rättvisande tolkning av påvens svar eftersom det är ganska inlindat och väger olika aspekter mot varandra. Dessutom innehåller det aspekter som vid ett snabbt påseende först kan tyckas motsäga varandra. Men en rimlig, avvägd tolkning bör i vart fall ta hänsyn till dels att det rör sig om ett spontant givet svar i en samtals- eller intervjusituation och dels att påven uppenbart skiljer mellan en generell och en individuell nivå på frågeställningen.

Det första innebär att påvens spontana svar inte utan vidare kan jämställas med ett mer formellt ställningstagande i själva sakfrågan. Som bekant är den officiella katolska uppfattningen att det inte är möjligt för lutheraner att kommunicera i den katolska kyrkan, annat än i särskilda undantagsfall. Och påven ger i sitt svar ingen antydan om att han vill ändra på det gällande regelverket. För det andra skiljer påven i sitt svar mellan en enskild människas individuella ställningstagande (och där är hans råd till kvinnan som ställde frågan att hon bör be Gud om hjälp att göra en god urskiljning i sitt samvete) och kyrkoledningens generella svar (där påvens svar är att han aldrig skulle våga ge tillstånd att handla på det sättet – dvs att tillåta interkommunion).

Säkert kommer påvens svar till kvinnan i den lutherska församlingen i Rom att bli föremål för debatt framöver. Och som en tjänst för att möjliggöra ett välinformerat samtal om frågan publicerar vi här nedan en svensk översättning av påvens svar.

Ulf Jonsson 2015-11-17

Påvens svar:

Det är ingen lätt fråga att besvara. Särskilt inte i närvaro av en lärd teolog som kardinal Kasper. Då känner jag mig rädd.

Vi gör det som Jesus har gett oss i uppdrag att göra. Vi minns och vi imiterar vad Herren Jesus själv gjorde. Vi gör samma sak som Herren Jesus gjorde. Herrens måltid är det framtida målet i det himmelska Jerusalem, det är det yttersta. Men så länge vi ännu är på väg här i världen… Jag vet inte hur jag ska besvara Er fråga. Jag ställer mig själv den frågan. Att dela Herrens måltid. Rör det sig om målet för vår vandring eller rör det sig om en vägkost som vi delar tillsammans under vägen? Jag överlåter den frågan åt teologerna, som förstår sig på det. Det är i viss mening sant att om man delar kommunionen så säger man därmed också att det inte finns några skillnader mellan oss och att vi har samma lära. Jag understryker detta ord, ett ord som är svårt att förstå… Men jag frågar ändå: Har vi inte samma dop? Och om vi har samma dop, då måste vi vandra vägen tillsammans. Och Ni båda har ett djupt gemensamt vittnesbörd på er väg genom äktenskapet: det gemensamma livet som familj, den gemensamma kärleken, troheten och tron.

Vi har samma dop. När Ni känner ”Jag är en syndare”, och jag känner mig också som en syndare, och när er man känner sig som en syndare, då vänder Ni er till Herren och ber om förlåtelse. Er man gör detsamma och går till prästen och ber om absolution. Och när ni ber tillsammans, då lever ni av kraften som strömmar ur samma dopets källa. Ni går en gemensam väg. Och ni ska lära era barn, varför Jesus kom till oss och vad han gjorde, oavsett om det sker på ett lutherskt eller ett katolskt uttryckssätt. Men det är samma sak.

Men hur är det då med frågan? Med Herrens måltid? Det finns frågor som man bara kan besvara genom att gå in i sig själv, i ett allvarligt samvete, teologiska frågor som man måste besvara själv.

”Detta är min kropp. Detta är mitt blod. Gör detta till min åminnelse.” Så sade Herren. Det är en färdkost som stärker oss på vägen.

Jag hade en nära vän som var biskop i episkopalkyrkan. Han var 48 år gammal, gift och hade två barn. Och han hade också detta problem, för hans fru och barn var katoliker. Han följde med dem till mässan på söndagarna och sedan gick han till sin egen församling och firade gudstjänst där. Han var en evangelisk pastor. Det var ett steg mot delaktigheten i Herrens måltid.

Er fråga kan jag bara besvara genom att ge tillbaka frågan till Er. Tillsammans med er man får Ni fråga er hur ni kan vandra tillsammans på vägen. Det är ett problem som var och en själv måste finna ett svar på.

En pastor och god vän sade till mig: ”Men vi tror att Herren är närvarande. Han är närvarande! Och ni tror också att Han är närvarande. Men vari består då skillnaden?” Ja, det finns olika förklaringar, olika tolkningar… Livet är större än förklaringarna och tolkningarna! Tänk alltid på dopet. En tro, ett dop, en Herre, så säger Paulus till oss. Och dra Era konsekvenser ur det. Jag för min del skulle aldrig våga ge tillstånd att handla på det sättet, det skulle överskrida min kompetens. En tro, ett dop, en Herre. Be till Herren och gå vägen framåt. Mer än så kan jag inte säga.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

RV10987_LancioGrandeav ULF JONSSON
I söndags, den 15 november, besökte påven Franciskus den lutherska församlingen i Rom. Det var inte första gången som en påve har besökt den församlingen, det har även hans föregångare gjort. Denna gång var påven ledsagad av bland andra kardinalerna Kurt Koch och Walter Kasper; två nyckelpersoner på ekumenikens område inom den katolska kyrkan.

I samband med påvens besök nu i söndags ställde några av församlingens medlemmar frågor till honom. Bland annat ställde en kvinnlig församlingsmedlem frågan om huruvida hon, som lutheran men gift med en katolik, kan motta kommunionen i den katolska kyrkan. Påven gav ett ganska långt svar på hennes fråga och hans svar har tolkats på olika sätt på hemsidor på nätet. Bland annat har den amerikanska katolska hemsidan National Catholic Reporter publicerat en artikel där man tolkar påvens svar i riktning av det som i ekumeniska sammanhang brukar kallas för ”försonad mångfald”.

Eftersom det rör sig om en fråga som har stor betydelse för många kan det vara bra att ta del av påvens svar i dess helhet, och inte bara av små korta utdrag från det. Här nedan återges påvens svar i dess helhet i en preliminär, icke-officiell översättning direkt från det italienska originalet, som man kan hitta  här via denna länk.

Det är inte helt lätt att göra en rättvisande tolkning av påvens svar eftersom det är ganska inlindat och väger olika aspekter mot varandra. Dessutom innehåller det aspekter som vid ett snabbt påseende först kan tyckas motsäga varandra. Men en rimlig, avvägd tolkning bör i vart fall ta hänsyn till dels att det rör sig om ett spontant givet svar i en samtals- eller intervjusituation och dels att påven uppenbart skiljer mellan en generell och en individuell nivå på frågeställningen.

Det första innebär att påvens spontana svar inte utan vidare kan jämställas med ett mer formellt ställningstagande i själva sakfrågan. Som bekant är den officiella katolska uppfattningen att det inte är möjligt för lutheraner att kommunicera i den katolska kyrkan, annat än i särskilda undantagsfall. Och påven ger i sitt svar ingen antydan om att han vill ändra på det gällande regelverket. För det andra skiljer påven i sitt svar mellan en enskild människas individuella ställningstagande (och där är hans råd till kvinnan som ställde frågan att hon bör be Gud om hjälp att göra en god urskiljning i sitt samvete) och kyrkoledningens generella svar (där påvens svar är att han aldrig skulle våga ge tillstånd att handla på det sättet – dvs att tillåta interkommunion).

Säkert kommer påvens svar till kvinnan i den lutherska församlingen i Rom att bli föremål för debatt framöver. Och som en tjänst för att möjliggöra ett välinformerat samtal om frågan publicerar vi här nedan en svensk översättning av påvens svar.

Ulf Jonsson 2015-11-17

Påvens svar:

Det är ingen lätt fråga att besvara. Särskilt inte i närvaro av en lärd teolog som kardinal Kasper. Då känner jag mig rädd.

Vi gör det som Jesus har gett oss i uppdrag att göra. Vi minns och vi imiterar vad Herren Jesus själv gjorde. Vi gör samma sak som Herren Jesus gjorde. Herrens måltid är det framtida målet i det himmelska Jerusalem, det är det yttersta. Men så länge vi ännu är på väg här i världen… Jag vet inte hur jag ska besvara Er fråga. Jag ställer mig själv den frågan. Att dela Herrens måltid. Rör det sig om målet för vår vandring eller rör det sig om en vägkost som vi delar tillsammans under vägen? Jag överlåter den frågan åt teologerna, som förstår sig på det. Det är i viss mening sant att om man delar kommunionen så säger man därmed också att det inte finns några skillnader mellan oss och att vi har samma lära. Jag understryker detta ord, ett ord som är svårt att förstå… Men jag frågar ändå: Har vi inte samma dop? Och om vi har samma dop, då måste vi vandra vägen tillsammans. Och Ni båda har ett djupt gemensamt vittnesbörd på er väg genom äktenskapet: det gemensamma livet som familj, den gemensamma kärleken, troheten och tron.

Vi har samma dop. När Ni känner ”Jag är en syndare”, och jag känner mig också som en syndare, och när er man känner sig som en syndare, då vänder Ni er till Herren och ber om förlåtelse. Er man gör detsamma och går till prästen och ber om absolution. Och när ni ber tillsammans, då lever ni av kraften som strömmar ur samma dopets källa. Ni går en gemensam väg. Och ni ska lära era barn, varför Jesus kom till oss och vad han gjorde, oavsett om det sker på ett lutherskt eller ett katolskt uttryckssätt. Men det är samma sak.

Men hur är det då med frågan? Med Herrens måltid? Det finns frågor som man bara kan besvara genom att gå in i sig själv, i ett allvarligt samvete, teologiska frågor som man måste besvara själv.

”Detta är min kropp. Detta är mitt blod. Gör detta till min åminnelse.” Så sade Herren. Det är en färdkost som stärker oss på vägen.

Jag hade en nära vän som var biskop i episkopalkyrkan. Han var 48 år gammal, gift och hade två barn. Och han hade också detta problem, för hans fru och barn var katoliker. Han följde med dem till mässan på söndagarna och sedan gick han till sin egen församling och firade gudstjänst där. Han var en evangelisk pastor. Det var ett steg mot delaktigheten i Herrens måltid.

Er fråga kan jag bara besvara genom att ge tillbaka frågan till Er. Tillsammans med er man får Ni fråga er hur ni kan vandra tillsammans på vägen. Det är ett problem som var och en själv måste finna ett svar på.

En pastor och god vän sade till mig: ”Men vi tror att Herren är närvarande. Han är närvarande! Och ni tror också att Han är närvarande. Men vari består då skillnaden?” Ja, det finns olika förklaringar, olika tolkningar… Livet är större än förklaringarna och tolkningarna! Tänk alltid på dopet. En tro, ett dop, en Herre, så säger Paulus till oss. Och dra Era konsekvenser ur det. Jag för min del skulle aldrig våga ge tillstånd att handla på det sättet, det skulle överskrida min kompetens. En tro, ett dop, en Herre. Be till Herren och gå vägen framåt. Mer än så kan jag inte säga.