Franciskus: skymmer stilfrågor pontifikatets innebörd?

OLLE BRANDT

Påvars popularitet går upp och ned. Därför uppmanade Don Bosco (1815–1888) de ungdomar han fostrade att inte ropa ”leve Pius IX” utan istället ”leve påven”, när Pius IX blev uppskattad för sina liberala reformer 1846. Mycket riktigt framställdes samme Pius IX senare som det moderna Italiens fiende när landet enades 1870. Vad Don Bosco betonade var att det viktiga i påveämbetet inte är den enskilde påven. Varje påve får i arv och för vidare ansvar och projekt som han sedan överlämnar till sin efterträdare. Detta perspektiv är katolska kyrkans verklighet och vardag. Men det är svårt att komma ihåg detta perspektiv under den explosion av intresse och entusiasm som brukar åtfölja början och slutet på varje pontifikat. Valet av Jorge Mario Bergoglio till påve och hans uppträdande under sina första dagar som påve väckte en våg av entusiasm inom och utanför katolska kyrkan, och på många håll uttrycktes förhoppningar om stora och snara förändringar. Men just allt det som väckte så stor uppmärksamhet gör det svårt att säga något om det nya pontifikatets verkliga innehåll och innebörd.

Något som säkert är väsentligt är Franciskus betoning av sin roll som biskop av Rom. När han kom ut på balkongen efter valet 13 mars presenterade han sig uteslutande som biskop av Rom. Det är säkert genomtänkt utifrån Andra Vatikankonciliets betoning av lokalkyrkan och den enskilda biskopens värdighet och av den romerske biskopens särskilda uppdrag gentemot världskyrkan på grund det uppdrag han ärvt av Petrus. Därför kallas den högtidliga invigningsmässan den 19 mars också ”inledningen av Roms biskops petrustjänst”. Mässan firades på Josefs, Jesu fosterfars högtid, och påven ägnade sin predikan åt en meditation över Josefs uppdrag att ”vaka” som en bild av sitt nya petrusuppdrag. Den reflektionen var helt i linje med hans debattinlägg på biskopssynoden om biskopens roll i Vatikanen 2001, då han mediterade över skillnaden mellan att ”vaka” och ”bevaka” i biskopens ämbetsutövning. Här verkar Franciskus ha ett viktigt budskap som handlar om biskopens roll och hans relation till stiftet. På Peterskyrkans balkong den 13 mars bad han om romarnas förbön och betonade bandet mellan stiftets folk och biskopen. Under generalkongregationerna före konklaven fördömde han kyrklig karriärism, och kanske ansluter han sig till en tanke som framfördes för många år sedav den afrikanske kardinalen Bernardin Gantin, som var prefekt för Vatikanens kongregation för biskopsutnämningar 1984–1998. Gantin menade att man borde återgår till fornkyrkans sed att en biskop är gift med sitt stift i ett livslångt och oupplösligt äktenskap som utesluter all karriärism.

Just som Roms biskop är det troligt och önskvärt att Franciskus kommer att göra många besök i Roms församlingar i Johannes Paulus II:s efterföljd, som gjorde mer än 300 sådana besök. Benedictus XVI förhindrades av åldern att göra mer än några stycken. Här kan alltså Franciskus verkligen utveckla sitt uppdrag som Roms biskop. Kanske kan han rentav göra ett sådant besök varje söndag? Det finns inget skäl till varför Roms biskop inte skall fira en offentlig mässa varje söndag. Det kanske rentav borde vara själva kärnan i hans uppdrag.

Betonandet av biskopsuppdraget är förstås inte nytt men är så tydligt och renodlat att det kan ge en positiv impuls också till kollegialiteten bland katolska kyrkans biskopar, och även till ekumeniken, eftersom många ickekatoliker är beredda att erkänna att Roms biskop har ett särskilt uppdrag, men inte accepterar hur petrusuppdraget har utformats hittills.

Detta är väl ungefär allt viktigt man kan säga hittills om det nya pontifikatet när detta skrivs. Det finns stora förväntningar på att Franciskus skall reformera kurian, men han har ännu inte ägnat frågan ett ord. I en intervju i februari 2012 verkade han ha en ganska positiv syn på kurian: “Den romerska kurian har sina brister, men jag tror att man betonar det onda alldeles för mycket, och alldeles för litet heligheten hos de många konsakrerade och lekmän som arbetar där”. Vad gäller hans eventuella kuriareformer kan man alltså bara vänta och se.

Pressrapporteringen har annars mest fyllts av rätt oväsentliga eller rentav tvetydiga frågor om stil. Franciskus är en folklig påve. Bortsett från självklara temperamentsskillnader mellan Argentina och Tyskland är det också naturligt med en folklig framtoning när en stiftsbiskop blir påve. Johannes XXIII, Johannes Paulus I och Johannes Paulus II var alla präglade av sina erfarenheter av att vara biskopar i kontakt med folket. Både Benedictus XVI och Paulus VI hade också varit stiftsbiskopar en tid men det var parenteser i karriärer som huvudsakligen ägde rum i kurian och, i Ratzingers fall, på universitetet. Det gjorde dem mindre vana vid direkt, spontan kontakt med folket. Bergoglios många år som stiftsbiskop i Buenos Aires gör det helt naturligt att han vill hälsa på folk och bryta protokollet, precis på samma sätt som också Johannes Paulus II gjorde i början. Det är inget nytt, även om medias minne alltid är kort.

Trots all folklighet kan man ändå notera att hans invigningsmässa inte blev den folkliga succé som många väntat. Man väntade sig över en miljon människor men det kom ”bara” mellan 150 000 och 200 000, enligt Vatikanens presstalesman Federico Lombardi. Det är mindre än hälften av de 400 000 som kom till Benedictus invigningsmässa 24 april 2005, enligt Corriere della Sera. Det var meningen att påven skulle åka i öppen jeep ner för Via della Conciliazione för att hälsa på alla, så som Benedictus XVI gjort vid sin invigning, men gatan var tom och Franciskus nöjde sig med att åka runt Petersplatsen. Benedictus XVI:s predikan avbröts av applåder 35 gånger, Franciskus bara fem. Ändå hade Fransciskus fått ett oerhört mycket positivare mottagande i världspressen. Skillnaden är nog att Franciskus uppskattas också av ickekatoliker och sekulariserade katoliker, som inte kommer på tanken att åka på en mässa, medan Benedictus uppskattades av övertygade och fromma katoliker som gärna var med på en katolsk gudstjänst.

Vad gäller hans berömda enkelhet och ödmjukhet handlar det till stor del om oväsentliga frågor om personlig stil, som också kan tolkas på olika sätt. De flesta uppfattar det som ett gripande uttryck för ödmjukhet att han valde att kalla sig Franciskus efter fattigdomens stora helgon från 1200-talets Assisi. Men medan Bergoglio är en jesuit, som väljer att uppkallas efter Franciskus, har det funnits fyra franciskanska påvar, och ingen av dem har vågat kalla sig Franciskus. För Nicolaus IV, Sixtus IV, Sixtus V och Clemens XIV skulle det ha varit som att kalla sig Jesus II. Det envisa fasthållandet vid att bära sina gamla skor kan av den illvillige också tolkas som överdriven omsorg om ens egen image mer än som ett uttryck för ödmjukhet. När Bergoglio kom ut på Peterskyrkans balkong efter valet 13 mars vägrade han ta på sig den påvliga ”mozzettan”, en röd armbågslång cape, som är en av påveämbetets symboler. Men mozzettan bars utan problem av Johannes XXIII, Paulus VI, Johannes Paulus I och II och Benedictus XVI. Brast de i ödmjukhet? Eller accepterade de helt enkelt det nya jobbets ”uniform” med diskret ödmjukhet? Dessa detaljer kan tolkas som att Roms nye biskop ännu ser sig mer som Jorge Mario Bergoglio än som påve, och kanske ännu inte har insett till fullo att det är för att möta påven, inte Bergoglio, som hundratusentals människor skyndar till Petersplatsen. Men den nye påvens personliga förhållande till sitt jobb kan utvecklas i framtiden, och hur man än vill bedöma dessa detaljer skall man akta sig för att låta dem skymma de stora linjerna i det nya pontifikatet som handlar om andra, viktigare frågor.

Kurian har redan nämnts, även om man kan undra om katolska kyrkans öde verkligen avgörs av en reform av kurian, som vissa media ibland tycks antyda. Större utmaningar finns ute i världen. Man kan nämna några. I Latinamerika hotas katolska kyrkan av de så kallade sekterna. Vad har Bergoglio för recept? I Europa och Nordamerika står katolikerna inför omvärldens starka påtryckningar i frågor om äktenskap för homosexuella, abort, konstgjord befruktning och dödshjälp. Sjunkande prästkallelser leder till diskussionen om man kan prästviga gifta män, som i fornkyrkan. I Afrika är det svårt för katolska präster att leva i ett celibat som helt strider mot omvärldens mentalitet. I Asien finns frågan om framtiden för den katolska kyrkan i Kina, som fortfarande inte beviljas religionsfrihet av ett land som nu har viktiga handelsband med hela världen. I Indien reagerar hinduerna med våld på kyrkans verksamhet. I delar av Asien, Mellanöstern och Nordafrika blir islam allt mer aggressiv. Kanske finner påven inspiration till en ny väg i Franciskus av Assisi, som mitt under det femte korståget gjorde ett fredligt besök hos sultanen al-Malik al-Kamil, brorson till den kristna världens svurne fiende Saladin. Hur Franciskus avser möta dessa globala utmaningar får världen troligen veta mer om när han möter den diplomatiska kåren fredag den 22 mars.

Olle Brandt 2013-03-21