Friedrich och Dorothea von Schlegel

Av Erik Wimmerström

Två konvertiter från romantikens dagar

I.
De mest betydande av de tyska s. k. upplysningsfilosoferna voro som bekant Lessing och Moses Mendelsohn. Den senare föddes i Dessau den 6 september 1729. Hans fader var lärare i judeskolan därstädes. Moses Mendelsohns egentliga namn var Moses ben Menahem-Mendel. Han kallade sig senare Moses Dessau och någon tid därefter antog han det namn som han skulle göra berömt. Den unge Moses röjde redan tidigt en stor begåvning och ett starkt begär efter läsning. Vid fjorton års ålder kom han till Berlin, där han slet ont allt under det han lärde sig tyska, latin och slutligen även franska och engelska. Hans håg stod till studiet av filosofien och han grep sig snart an med Lockes arbeten. År 1750 blev han av en förmögen sidenfabrikant anställd som informator i dennes hus. Från informator befordrades han till bokhållare i sidenfabrikantens affär, i vilken han till sist blev delägare. Trots sin praktiska verksamhet fortsatte Mendelsohn sina studier ända till sin död 1786.

Det var Lessing som förde honom in på författarbanan. Mendelsohn hade gjort Lessings personliga bekantskap 1754 och en skrift som Mendelsohn författat och lämnat Lessing till genomläsning lät den senare trycka utan Mendelsohns vetskap. På detta sätt började Mendelsohn sin skriftställareverksamhet. De mest bekanta av hans många arbeten är: »Phädon oder über die Unsterblichkeit der Seele» (1767), »Jerusalem oder über religiöse Macht ond Judenthum» (1783) samt »Morgenstunden», vilket sistnämnda arbete utkom strax före hans död. Mendelsohn hävdar i sina verk mot materialismen själens odödlighet och förfäktar mot deisterna Gud såsom ett personligt väsen. Hans författarskap går sålunda i positiv riktning. Schück säger om honom: »Mot den destruktiva upplysningen, men med dess vapen, hävdade han åter religionens sak och blev således i viss mån en kyrkans vapendragare i kampen mot tidens otro». Men Mendelsohn höll strängt på den mosaiska ceremoniallagen och förblev hela sitt liv ortodox jude. »Om det väsentliga i min religion är jag så fast, så ovederläggligt övertygad som ni kan vara om eder», skrev han till Lavater, som gjort ett försök att omvända honom till Kristendomen. År 1762 ingick Mendelsohn äktenskap med en dotter till Abraham Gugenheim från Hamburg. I detta äktenskap, som blev synnerligen lyckligt, föddes tre söner och två döttrar. Den äldsta dottern, Dorothea, som föddes den 25 oktober 1763 skulle icke vansläktas från fadern. Hennes egentliga namn var Brendel (=Veronica). Hon kallade sig sedan hon blivit vuxen Dorothea. Orsak och tidpunkt för namnförändringen kunna ej med säkerhet fastställas. Faderns ivriga studium och allvarliga litterära verksamhet gjorde säkerligen ett djupt intryck på det begåvade barnet. Tillsammans med den sju år yngre brodern Joseph och några andra unga judar fick Dorothea antagligen närvara vid faderns föreläsningar över grunddragen av sin filosofi. Med Mendelsohns religiösa åskådning blev Dorothea tidigt förtrogen och med innerlig ömhet slöt hon sig till fadern, ja ännu i långt senare år minnes hon honom med kärlek och vördnad. Av lydnad mot sina föräldrar gav hon redan vid 15 års ålder sin hand åt bankiren Simon Veit. Hon hade aldrig älskat honom och deras äktenskap blev trots all yttre endräkt icke egentligen lyckligt då Dorothea stod andligen högt över sin man. Av deras fyra söner uppnådde endast två, Jonas och Philipp, mogen ålder. För dessa två hyste Dorothea den mest innerliga och ömma kärlek till vilken en moder är i stånd. Dorothea var ej vacker, snarare tvärtom. I hennes figur och ansikte, ja i hela hennes uppträdande låg något hårt och manligt, som kunde verka frånstötande innan man närmare lärt känna henne. Men för den som det gjorde, visade sig snart allt det goda och trofasta som dolde sig bakom den sträva ytan. Dorothea ägde en stark och stor själ i en svag kropp. Ett klart och skarpt förstånd, ett ädelt och uppriktigt hjärta, ett älskvärt väsen, anspråkslöshet och mildhet fängslade dem som rätt lärde känna henne. Det enda verkligt sköna i hennes ansikte voro de stora strålande ögonen, vilka förrådde ett lidelsefullt hjärta, som törstade efter kärlek och förståelse.

I Henriette Hertz’ gästfria hem i Berlin gjorde Dorothea en julidag 1798 bekantskap med en man vars öde inom kort skulle bliva ett med hennes eget, nämligen med den unge Friedrich Schlegel, som senare skulle göra sig bemärkt som en av de ledande andarna inom »den romantiska skolan» eller som den motsvarande rörelsen inom den svenska litteraturhistorien brukar benämna »nyromantiken».

Il.
Ordet romantik visar hän mot medeltiden. Ett medeltida epos kallades »roman» och Reine definierar även »die romantische Schule» med strävandet efter ett »återväckande av medeltidens poesi, sådan denna manifesterade sig i sånger, i bildverk, i byggnadsverk, i liv.» Med ordet romantik har man även »förstått den subjektivism, som alltifrån Rousseau vänder sig mot den härskande klassicismen och mot allt regeltvång.» Romantikens motståndare ha också som »den anherre» betraktat Rousseau. Slutligen har ordet romantik använts på den längtan bort från allt jordbundet som kännetecknar stämningspoesien och som reagerar mot vardaglighetens nyktra uppfattning av dikt och liv. Åt denna oändlighetslängtan gav romantikerna uttryck i symbolen »den blå blomman».

Betraktar man den tyska nyromantiken vid dess framträdande vid 1700-talets slut och tiden närmast därefter, så bör det betonas, att det här gällde en hel ny världsåskådning och ett nytt sätt att leva då nyromantikerna fattade liv och poesi som ett. För de äkta nyromantikerna voro sålunda filosofi och poesi ett. Novalis, den äldre nyromantikens främste lyriker, säger: »Poesien är filosofiens hjälte, filosofien höjer poesien till grundsats, och lär oss känna poesiens värde. Filosofi är poesiens teori. Den visar oss vad poesi är, att den är ett och allt». Men sin starkaste väckelse mottog den tidigare nyromantiken kanske från religionen, särskilt från katolicismen. Friedrich Schlegel jämte hustru, Adam Müller, Zacharias Werner och Joseph von Görres anslöto sig helt till kyrkan, under det andra såsom Novalis, Tieck m. fl. stå katolicismen synnerligen nära. Som kretsens överhuvud ansågs Friedrichs äldre broder August Wilhelm Schlegel. Den förre var mera betydande som tänkare än som diktare under det den senare var en större formtalang ehuru mindre idérik än den yngre brodern. A. W. Schlegel var en betydande kritiker och en överlägsen Shakespearetolkare. Bägge kommo under inflytande av Schillers konstlära, vilken de sedermera övergåvo för idealet Goethe.

Goethes och Schillers svärmeri för romantiken var även bröderna Schlegels. Friedrich beundrade den antika tragedien över allt annat. Den var för honom idealet i litteraturhistorien, det ideal som aldrig kunde uppnås.

III.
Friedrich Schlegel, son till konsistorialrådet och diktaren av religiösa sånger Johann Adolf Schlegel, föddes i Hannover den 10 mars 1772. Som en av sina förfäder räknade familjen Schlegel superintendenten Christoph Schlegel (1613–1678), vilken 1651 erhöll ungerskt adelskap av kejsar Ferdinand III. På grund härav antogo bröderna August Wilhelm och Friedrich 1815 namnet von Schlegel. Ursprungligen var Friedrich bestämd och utbildad för affärslivet och först i sitt sextonde år fick han tillfälle att studera. Han bedrev nu främst studier i filosofi i Göttingen och Leipzig varefter han kastade sig över de moderna språken och litteraturen. Frukterna av sina studier offentliggjorde han bl. a. i Wielands »Merkur». På sommaren 1797 inträdde han i de Berlinska skönandarnas krets varest han sammanträffade med Dorothea Veit. Friedrich Schlegel blev genast fängslad av Dorothea, icke så mycket genom hennes yttre skönhet som genom hennes vett och lidelsefulla andliga intressen. Dorothea å sin sida fann hos denne intelligente och spirituelle unge man allt det hon saknade hos sin make. Med hjälp av sin väninna Henriette Hertz lyckades hon förmå Simon Veit till skilsmässa varefter hon och Friedrich ingingo en förbindelse, som, fastän icke ett lagligt äktenskap, de höllo för visst att endast döden kunde upplösa och vad Dorothea beträffar kom hon alltid att visa den mest uppoffrande kärlek mot den man hon valt. Sin Friedrich blev hon en hjälp även i hans litterära arbeten och hon beundrade hans diktning. Själv var hon icke utan konstnärlig begåvning, men då hon författat romanen »Florentin», en bok om vilken det blivit sagt att den visar en skapande förmåga, som icke är obetydlig, är hon framför allt lycklig och stolt över att Friedrichs namn står på titelbladet.

På sommaren 1799 flyttade Friedrich Schlegel från Berlin till Jena och i början av oktober samma år följdes han av Dorothea med sin yngre son Philipp. I Jena samlades nu den romantiska skolans främste medlemmar. Där bodde redan A. W. Schlegel med sin hustru Caroline och deras hem blev centrum för romantikernas umgängesliv. Carolines salong i Jena var vad den Rahelska salongen var i Berlin och ifråga om omedelbart inflytande på litteraturen mer än denna.

IV.
Åren 1795 och 1796 hade Goethes Wilhelm Meister utkommit och alla romantikerna voro hänförda. Friedrich Schlegel förklarade att Wilhelm Meister var romanen framför alla andra och i sin kritik av Wilhelm Meister säger han att romanen nu liksom en gång Homeros epos är »en spegelbild av hela den omgivande världen, en bild av tidsåldern». Friedrich Schlegel, hans hustru, Tieck, Novalis och senare många andra författare skrevo böcker varvid Wilhelm Meister var mönstret. Dorotheas verk är redan omnämnt. Friedrichs utkom 1799 och var en självbiografisk roman benämnd »Lucinde». Som bekant har Schlegel i denna bok sökt estetiskt-filosofiskt förhärliga sina lidelser. Senare tog han bestämt avstånd från detta sitt ungdomsverk och tillät icke dess omtryckning vid utgivandet av sina samlade verk. Under tiden 1798–1800 utgåvo bröderna Schlegel tidskriften »Athenæum» i vilken det nya romantiska konstidealet om enhet av poesi och liv förkunnades. Från Jena ha vi ett yttrande av Dorothea som förebådar hennes konversion. Caroline Schlegel hade genom sin dotter Auguste Böhmer låtit sända Dorothea en helgonbild för vilken hon i ett brev skrivet i juni 1800 tackar med följande ord: »Jag tackar din moder hjärtligt för den kära helgonbilden. Jag har den alltid liggande framför mig. Det synes mig, att jag själv icke hade kunnat välja mig något annat helgon. Bilderna och de katolska sångerna hava rört mig till den grad, att jag beslutat, att om jag blir kristen, skall jag absolut bliva katolik».

Efter att ha blivit filosofie doktor och docent i Jena år 1800 begav sig Friedrich Schlegel till Paris i och för konststudier. I Paris utgav han tidskriften »Europa» (1803), men fördjupade sig samtidigt i sanskritlitteraturen, vilket studium han sedermera fortsatte och vilket slutligen hade till följd det betydande arbetet » Über die Sprache und Weisheit der Indier».

När Novalis offentliggjorde sin uppsats »Die Christenheit oder Europa» där han talar om dessa »äktkatolska eller äktkristna tider», de tider »då Europa var ett kristet land, då en kristenhet bebodde denna mänskligt bildade världsdel» stod Friedrich Schlegel ännu oförstående inför Novalis’ programskrift. Hardenberg var den ende av romantikerna för vilken redan tidigt religionen betydde mer än estetisk rökelse. Först långsamt skulle Friedrich Schlegel nå till samma punkt för att slutligen gå ännu längre än Novalis, vilken aldrig blev katolik. Kanske hade han blivit det om han ej så tidigt kallats hädan. Emellertid blev hans förutnämnda avhandling vari han förhärligade den katolska medeltiden av betydelse för framtida konversioner.

Också för Dorothea kom snart en tid, då hon skulle erkänna att frihet utan skrankor alltid är utvecklingsfientlig och till slut för till tygellöshet och råaste kulturlöshet såväl för den enskilde som för hela folk. Hon började önska att få till stånd ett ordnat äktenskap mellan sig och Friedrich samtidigt som begäret att bliva kristen uppstod hos henne. Bägge dessa önskningar blevo snart uppfyllda.

I Paris mottog Dorothea den 6 april 1804 dopet av den protestantiska pastor Gambs i det svenska legationskapellet varefter hon ingick äktenskap med Friedrich Schlegel. Den 27 maj, Trefaldighetssöndagen, mottog Dorothea i samma kapell för första gången nattvarden. Dorothea hade blivit kristen ehuru ännu ej katolik. Ett par dagar efter förutnämnda tilldragelse lämnade Schlegel Paris och begav sig till Köln dit snart även Dorothea och Philipp avreste.

Schlegel hade hoppats att i Köln erhålla anställning som lärare vid en därstädes tillämnad högskola. Han hade emellertid icke tålamod att invänta skolprojektets realiserande utan avreste den 19 september 1804 till Génève för att där uppsöka sin broder och för att göra fru von Staëls bekantskap varefter hans plan var att återvända till Paris i och för ytterligare sanskritstudier. Till Paris anlände han i november samma år, insjuknade där och råkade nära nog i nöd. Dorothea hade nu en svår tid, men hon bar sina prövningar med stort tålamod. Med aldrig svikande intresse och med djup förståelse följde hon makens vetenskapliga studier och litterära planer, ja hon sände honom sista resten av den förmögenhet hon ännu var i besittning av. I början av mars 1805 återvände Schlegel tämligen återställd från sin sjukdom till Köln. Då frågan om hans definitiva anställning som professor i Köln ännu icke var avgjord började han en serie privatföreläsningar över filosofi och historia. Efter några resor i hemlandet under sommaren återvände han i november 1806 till Paris för fortsatta sanskritstudier. Under det han ännu var på väg anlände meddelandet om hans utnämning till professor i Paris till Köln. I Paris anskaffade Schlegel material och arbetade med detsamma ett halvt år på fru von Staëls slott Accosta i Normandie. Av detta arbete blev det förut omnämnda lärda verket »Über die Sprache und Weisheit der Indier». Först i mars 1807 kom Schlegel åter till Köln där han nu vistades ett år. Under uppehållet i Paris och Köln hade Dorothea hos sig sin yngste son med Simon Veit, Philipp, under det att den äldre, Jonas, uppfostrades hos anhöriga i Hamburg. Men i juli1806 måste Philipp lämna henne för att, efter slutade skolstudier, i Berlin sammanträffa med fadern och brodern för att tillsammans med dem besluta om val av levnadsbana. Dorothea följde den älskade sonen ett stycke på väg. Säkert var avskedet smärtsamt för såväl mor som son. I stället för det personliga umgänget trädde nu en flitig och hjärtlig korrespondens full av glatt mod, praktiskt sinne och med en kärlek som är riktad på barnets sanna eviga väl. En gång skriver den ännu protestantiska modern: »Jag anbefaller dig varje ögonblick åt den högstes och åt Guds heliga moders beskydd».

V.
Under den tid som nu följde hade Dorothea riklig tid för läsning och studier. Hon orienterade sig i Fichtes och Schellings filosofi. Calderon och Cervantes läste hon på grundspråket. Även dagspolitiken följde hon med intresse. För sin man var hon en ovärderlig hjälp. Hon samlade notiser ur gamla krönikor för hans litterära verksamhet och renskrev hans filosofiska föredrag. Hon bearbetade riddarromanen »Lother und Maller», som utgavs av Schlegel i Frankfurt under hans namn och på mannens önskan översatte hon fru von Staëls »Corinne». Även i Friedrichs konststudier tog hon livligt del. Särskilt intresserade henne den gamla medeltida tyska konsten. Hon skrev de tre berömda sonetterna över »Kölner Dombild» vilka Schlegel offentliggjorde i »Gemäldebeschreibungen aus Paris und den Niederlanden» och vilka icke äro utan intresse för hennes konversionshistoria.

VI.
Under sina jämförande religionshistoriska studier hade Friedrich Schlegel kommit allt närmare den katolska kyrkan utan vilken det icke finnes någon »ren verklig kristendom». Måleri och poesi, litteratur och historia, filosofi och mytologi förde honom så till en gemensam mittpunkt: den gamla, ärevördiga katolska kyrkan. Under denna tid skriver han: »Att leva utan religion är lika sorgligt som olyckligt», »icke en ny religion skall uppstå, utan den katolska skall med ny gloria återuppstå och träda fram» och »att bliva katolik betyder icke att förändra religion, utan överhuvud blott att erkänna den». Han bedrev grundliga studier i den urkristna kyrkans historia och genomforskade kyrkofäderna. Han studerade påvedömet, den för den religiösa sanningens bevarande givna auktoriteten i den katolska kyrkan och han kom till den slutsatsen, att blott i den romersk-katolska kyrkan verkade alltjämt den rent bibehållna gudomliga uppenbarelsen. Han kallade därför katolicismen, i motsats till protestantismen, som han betecknade som negativ, för den positiva religionen. Trots Schlegels fullständiga brytning med protestantismen uppsköt han från månad till månad med sin konversion. Han såg målet men vågade icke gripa det. För Dorothea däremot hade det för länge sedan blivit klart, att det var en plikt att helt och öppet ansluta sig till Kyrkan. Allt djupare sökte hon intränga i den katolska kyrkans ande och att i sig själv utveckla denna ande. Varje glad och varje sorgsen stämning lät hon till slut klinga ut i religiösa tankar. Under det att Friedrich var filosoferande katolik, fattade Dorothea med varm övertygelse religionen mera levande och praktiskt. Så kom det sig att hon hastigt växte över sin make som kristen. Ofta måste hon nu såväl som senare räcka honom sin starka hand för att uppmuntra honom att gå vidare. Men hon glömde aldrig hans förstånds överlägsenhet, ej heller upphörde hennes hjärta att kärleksfullt slå för honom. Så skrev hon från Köln till den i Paris vistande maken: »Min käre Friedrich! Ingen människas övertygelse får bestämma över din och ej heller över min. – Du bör icke tänka på något annat än på Guds röst; låt allt annat tiga, det är ju allt så litet. Icke uppskjuta, käre Friedrich. Vem kan utlova oss nästa dag? och du är just nu i den åldern, då du måste börja med det som du skall fullända till Guds ära. – Denna påsk har jag varit i riktig frestelse att gå före dig, men jag avhöll mig därifrån. Utan nöd skiljer jag mig icke från dig. Gud gav mig dig till ledare; jag följer dig, men betänk, att du nu måste avgiva räkenskap för tvenne själar».

Ännu ett helt år, efter det Schlegel återkommit till Köln uppsköt han det avgörande steget. Först den 16 april 1808 avlade Friedrich och Dorothea vid Guds moders altare i Kölnerdomen den katolska trosbekännelsen. Den 18 april mottogo de i seminariet för första gången den heliga kommunionen och samma dag välsignade dekan Dumont i kraft av det, i den kanoniska lagen upptagna, paulinska privilegiet med speciell biskoplig fullmakt deras äktenskap.

VII.
Tre dagar efter denna händelse lämnade Friedrich Schlegel Köln för att överflytta till Wien där han efter månaders väntan äntligen kunde hålla en föreläsning. Hans ekonomiska ställning var nu allt annat än god och svårmod och bekymmer plågade honom. Dorothea, som ännu vistades i Köln, höll likväl hoppets fana högt och försökte genom sina brev intala honom mod och förtröstan på Guds hjälp. Som en trogen skyddsängel stod hon under denna svåra period av hans levnad honom bi genom uppmuntran, goda råd och genom ivrig förbön. Hon visade maken ett levnadsmål och med aldrig tröttnande eftertryck – men alltid med kärlek och tålamod – arbetade hon mot hans flegma. I augusti 1808 lämnade även Dorothea Köln för att i Wien personligen dela den älskade makens sorger. Efter en besvärlig resa genom det under napoleonkrigen oroliga Tyskland anlände hon den 31. oktober till bestämmelseorten. Efter långvarig väntan erhöll slutligen Schlegel den 28 mars 1809 med titeln hovråd anställning som krigssekreterare hos hov- och statskansliet. Friedrich var mycket nöjd med denna anställning som både gav honom högre ställning och befriade honom från ekonomiskt bekymmer. Han räknade dessutom med att han trots sin tjänst skulle få riklig tid övrig för litterärt och vetenskapligt arbete. Nu författade Schlegel bl. a. de ypperliga proklamationer som eldade österrikarna till kamp mot Napoleon. Emellertid gjorde hans befattning som krigssekreterare det nödvändigt för honom att på obestämd tid lämna sitt hem. Den 5 april tog han avsked från hustru och vänner för att resa till det kejserliga huvudkvarteret. Dorothea blev nu åter ensam, men sin ensamhet utfyllde hon med att föra en vidlyftig korrespondens med såväl sin make som med sina söner. I mitten av december återvände Schlegel från armén till Wien och i februari kunde han börja sina länge väntade historiska föreläsningar. Under sin Wienertid utgav Schlegel en rad förträffliga arbeten såsom »Geschichte der alten und neuen Litteratur», »Philosophie des Lebens» och »Philosophie der Geschichte». Åren 1812–1813 utgav han tidskriften »Deutsches Museum» och 1820–1823 »Concordia» samt verkade under sina sista levnadsår som föreläsare såväl i Wien som i Dresden.

I »Philosophie der Geschichte» talar han om att den fjärde tidsåldern, till vars gräns han förlägger sin egen tid, skall skåda ljusets seger över mörkret. Men förutsättningen härför är tron på Kristus och den gudomliga återlösningen av människosläktet, utan vilken tro hela världshistorien icke vore »annat än en gåta utan lösning, en labyrint utan utgång, en grushög av delar, stenar och brottstycken av den ofulländade byggnaden, en mänsklighetens stora tragedi som då skulle vara alldeles utan resultat». Så kunde nu den man skriva som en gång i ungdomligt övermod hade förkunnat: »Jag tänker stifta en ny religion eller åtminstone hjälpa till att förkunna den, ty den skall komma att segra även mig förutan» och »målet för mina litterära projekt är vad mig beträffar att skriva en ny bibel och vandra i Muhammeds och Luthers fotspår».

VIII.
Under vistelsen i Wien skulle Dorothea få bevittna en för hennes älskande modershjärta glädjerik tilldragelse. Hennes båda söner skulle nämligen därstädes upptagas i kyrkans sköte. Endast den yngre sonen Philipp hade, som förut nämnts, följt Dorothea då hon följde Schlegel till Jena. Den äldre, Jonas, stannade hos fadern, som snart sände honom till sin svåger Abraham Mendelsohn i Hamburg for att han där skulle uppfostras till köpman. Dorothea kunde icke öva annat inflytande på honom än genom brev och genom sina böner. Ehuru isolerad från varje katolskt inflytande, i den stora protestantiska handelsstaden Hamburg i skötet av sin judiska familj riktades den unge begåvade gossens ögon mot kristendomens sanningar. När han 1807 återvände till fädernehemmet dit även Philipp anlänt, uppgav han definitivt planen att bliva köpman samtidigt som beslutet hos honom att bliva kristen mognade. Simon Veit hade intet att invända mot att sonen uppgav köpmansyrket för att ägna sig åt målarkonsten. Dorothea fröjdade sig mycket däråt. Sina religiösa planer höll Jonas emellertid ännu så länge hemliga för fadern. Först efter moderns konversion delgav han Veit dem. Den yngre sonen, som kommit till Berlin nästan ett år före brodern, gladde sig mycket åt att få träffa denne. Under samvaron mellan bröderna fattades även Philipp av lusten att bliva konstnär till vilket såväl Veit som Dorothea samtyckte. Även Philipp som genom umgänget med modern i sitt hjärta länge varit kristen och katolik önskade att genom dopet upptagas i kyrkan. Simon Veit synes icke direkt ha bekämpat sönernas önskan att bliva kristna, ehuru han nog sökt påverka dem i motsatt riktning. För Dorothea var sönernas sökande efter sanningen en stor och djup glädje. Hon inbjöd Jonas och Philipp att resa till Wien för att därstädes komma i den miljö som för dem vid detta tillfälle var av så utomordentlig betydelse. Philipp följde först inbjudningen. I Wien mottog han undervisning i den katolska kyrkans lära av den helige Klemens Maria Hofbauer och döptes den 9 juni 1810 av den påvlige nuntien Severoli. Samma månad kom även Jonas till Wien där han den 26 juli samma år upptogs i kyrkans gemenskap. Med sönernas konversion var den vackraste delen av Dorotheas livsuppgift löst.

Den 12 jan. 1829 avled Friedrich Schlegel plötsligt i Dresden där han sedan föregående höst vistats och där han hållit en rad föreläsningar över filosofiska ämnen. Detta slag träffade Dorothea hårt om hon också kunde behärska sig och icke låta sina känslor komma till utbrott.

Icke långt efter Friedrichs död – 1830 – erhöll Philipp Veit anställning som direktör för konstinstitutet i Frankfurt am Main. Hos honom framlevde Dorothea sina sista levnadsår. Den 3 augusti 1839 uppnådde den trötta vandrerskan slutet av sin jordiska vandring.

LITTERATURFÖRTECKNING

A. Baumgartner: Geschichte der Weltliteratur. Ergänzungsband zu I-VI. Freiburg im Breisgau, Herdersche Verlagshandlung 1912.

Henrik Schück: Allmän litteraturhistoria. Del VI. Stockholm. Hugo Gebers förlag 1925.

Henrik Schück och Karl Warburg: Illustrerad svensk litteraturhistoria. Del III av Karl Warburg. Stockholm. Hugo Gebers förlag 1913.

Margareta Hiemenz: Dorothea v. Schlegel. Freiburg im Breisgau. Herdersche Verlagshandlung 1911.

O. F. Walzel: Tysk romantik. Stockholm. Albert Bonniers förlag 1917.

Otto Brandt: August Wilhelm Schlegel. Der Romantiker und die Politik. Deutsche Verlags-Anstalt, Stuttgart und Berlin 1919.

Georg Brandes: Hovedströmninger i det 19de Aarhundredes Litteratur. Den romantiske Skole i Tyskland. Gyldendalske Boghandel, Köpenhamn 1873. Beatrice Zade: Caroline. Ett kvinnoöde från romantikens dagar. Stockholm. Hugo Gebers förlag 1914.

Ellen Key: Rahel Varnhagen. Stockholm. Albert Bonniers förlag 1918.