Fundamentalismen – igen

av KLAUS MISGELD

– Hur kan vi bemöta hotet från vår tids nya fundamentalism?

Ett spöke går genom världen – fundamentalismens spöke, skulle man kunna travestera första meningen i Kommunistiska manifestet. Det spöke som avsågs i Karl Marx och Friedrich Engels text, kommunismens spöke, var inte någonting overkligt, men dess innebörd delvis förvans­kad av motståndarna och samtidigt fruktad. För att klargöra vad de verkligen ville, skrev de 1848 i London tillsammans med sina kamrater från skilda nationer Manifestet. Men hotet blev allvar, det utvecklades till en påtaglig realitet och störtade i sin ännu mer förvanskade, brutaliserade form länder och folk i olycka.

Nutidens fundamentalism är inte heller något spöke i den meningen att den skulle vara ”overklig”. Den finns, men är svårgripbar, och samtidigt ständigt återkommande. Fundamentalismen har något frestande över sig, den bjuder på de enkla lösningarnas tjusning och de icke-ifrågasatta ramarnas trygghet. Användningsområdena är otaliga: religiös fundamentalism, förstås; ateistisk fundamentalism; ekonomisk och politisk; eko-, hälso- eller etno-fundamentalism. Det är dock ett mindre lämpligt begrepp för att karakterisera extrema, fanatiska, traditionalistiska eller liknande ensidiga uppfattningar. Det som utmärker verklig fundamentalism är väl främst två egenskaper: att den inte baseras på förnuftsargument, och att den framförs med aggressivitet eller till och med våld. Per Beskow har utvecklat detta närmare i en klargörande artikel ”Vem är fundamentalist?” i Signum nr 7/1994. Där behandlar han begreppets utveckling, ända från dess uppkomst i 1900-talets bokstavstrogna bibelfundamentalism i USA.

Det är frestande men vilseledande att generellt beteckna entydiga och kanske missionerande ställningstaganden eller tros­övertygelser som fundamentalistiska. Visst kan detta att inte tåla invändningar och att avfärda orsakssambandens komplicerade mångfald i förlängningen leda till fundamentalism. Men att ha fast förankrade övertygelser gör ingen till fundamentalist. Verklig fundamentalism förutsätter fler element än så, bland annat att man gärna stänger in sig i sin egen grupp, följer en auktoritet och förenklar. Den förenklande åsikten hålls inte bara för sann, den ses också som uttryck för det goda; allt annat är ont. Och det krävs obetingad lydnad, efterföljd i handling utan förbehåll. Därför blir fundamentalismen så farlig, och det är detta som vi nu åter upplever som en skrämmande verklighet på flera håll i världen.

Fundamentalismen är det aggressiva förenklandets världsåskådning och den kan uppträda i många olika skepnader och grader. Vi uppfattar kristen fundamentalism, särskilt som den kan uppträda i USA, som obehaglig. Att attackera meningsmotståndare aggressivt och att använda nedsättande invektiv är både ociviliserat och oetiskt, oavsett om det gäller religion eller politik. Men även i Sverige blir vi nu allt oftare vittnen till politisk fundamentalism i olika former. Att i enkelspåriga ideologiers namn fysiskt eller på annat demokratiskt föga godtagbart sätt angripa lagliga manifestationer av dem vars åsikter vi ogillar, visar att det även hos oss tycks vara svårt att hålla flera sanningar samtidigt i huvudet, som man brukar säga. Ett sådant fundamentalistiskt förhållningssätt bidrar till ytterligare fördumning – 0ch till brutalisering. Det är motsatsen till ett konstruktivt förhållningssätt.

Men förnuftsresonemang och hänvisningar till demokratiska umgängesregler och etiska principer tycks höra hemma på en annan planet än den värld där fundamentalismen grasserar med hjälp av utstuderad grymhet och avancerade militära medel. Värst är det som nu pågår i Irak och Syrien. Både intellektuella argument och moraliska grundvärderingar verkar fullständigt sakna relevans i konfrontationen med den religiösa och politiska fundamentalism som där sprider sig. I detta fall är det islam som står i fokus, och det är inte för första gången. Att islam därigenom förknippas med fundamentalism är orättvist, kan man tycka, ty det överväldigande flertalet av världens muslimer avvisar helt de islamistiska terrororganisationernas åsikter och agerande, och offren för terrorn är inte sällan muslimer. Men, som även självkritiska muslimska tänkare påpekar, kan man inte bortse från att ”våldets teologi” har kopplingar till hur man tolkar vissa element inom islam. Det är därför det är så viktigt att världens muslimer höjer sina röster mot den terroristiska fundamentalismen.

Vi kristna har fått lära oss den läxan, och detta inte alltid frivilligt, så det finns ingen anledning att förhäva sig. Det finns fortfarande mot fundamentalismen glidande (dock knappast våldsamma) grupperingar inom den katolska kyrkan. Och vi vet att många krig har utkämpats och mycket förtryck utövats i kristendomens namn. Liksom många muslimer förklarar att den ”Islamska statens” härjningar inte är ett uttryck för islam, så vill vi gärna hävda att kristna nationers makt- och våldsutövning varken är eller har varit ”kristen”. Men det förhåller sig ju faktiskt dessvärre fortfarande så att även kristna politiker går i samma fälla. Man kan till exempel tänka på en rysk, auktoritär traditionalism, på gränsen till fundamentalism, och dess antivästliga, antipluralistiska, antisekulära propaganda, där nykristna politiker gärna söker sig till rysk ortodoxi som bundsförvant. Visst måste man förstå att det finns politiska och religiösa drivkrafter som närs av känslan av att hållas utanför och vara åsidosatt, inte bara i Mellanöstern, i Ryssland och i Ukraina. Men de enkla och allomfattande lösningarnas frestelse måste avvisas, och inte minst de brutala medlen att genomdriva dem.

Att irrationellt fördöma alla alternativa synsätt, att visa sin oförmåga att hantera differenser, är ett av fundamentalismens kännetecken. Till detta läggs viljan att omsätta sina fördömanden i politisk och kanske också militär handling. Visst kan man förstå att det ligger någonting frestande i fundamentalismens trygga hägn. Vi saknar ofta mening i våra liv och vi har svårt att hitta i den rådande mångfalden av sanningar. Men meningssökandet får aldrig förleda oss till att brista i respekt för den andres samvete, en tanke som bland annat påven Johannes Paulus II formulerade i ett budskap till världsfredsdagen 1991. Det är detta som fundamentalisten har så svårt för. Men det är just genom respekten för den andres samvete som vi bäst bemöter den fundamentalistiska frestelsen – för att till slut driva ut spöket ur världen.

 

Klaus Misgeld är professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.