Galileifrågan

Av F. J. Linders (Efter ett föredrag)

III.
Det första steget till den kommande processen togs genom påven Urban VIII:s utnämnande i augusti 1632 av en särskild kommission, som skulle avgiva ett omdöme om Dialogen. Man satte upp 8 anklagelsepunkter, som berörde G:s sätt att skaffa sig imprimatur, hans metod att framställa hypoteser som bevisade fakta, hans ovärdiga beteende mot sina vetenskapliga motståndare, som betecknades över lag såsom dumhuvuden och ledda av tarvliga bevekelsegrunder, samt slutligen hans användning av sin teori för ebb och flod såsom bevis för jordens rörelse. Ett mera ingående studium av dessa anklagelsepunkter visar, att var och en av dem var berättigad; det är icke här den kyrkliga domstolens misstag, som vi sedan återkomma till, ligger.

Dessutom anfördes naturligtvis vad som huvudsakligen låg G. till last, nämligen hans uppenbara överträdande av förbudet av år 1616 att skriftligen eller muntligen beröra frågan om jordens rörelse, innan fullt evidenta skäl för densamma blivit framlagda, vilket förbud G. lovat ställa sig till efterrättelse.

Med anledning av kommitténs utredning blev G. ålagd att i Rom inställa sig för inkvisitionsdomstolen. Han fick till att börja med bo i toskanske ministerns palats och sedermera i inkvisitionspalatset, där han hölls i lindrigt fängelse, vilket bestod huvudsakligen däri att han ej fick lämna palatset. Resultatet av utredningen blev det, att G:s lära ansågs strida mot bibeln, då han icke givit ovederläggbara bevis för att vissa bibelställen måste tolkas bildlikt. En bidragande orsak var tvivelsutan, att man på grund av protestantismens framgångar var synnerligen rädd för nya bibeltolkningar.

För att undanröja varje misstanke att vilja undanhålla något för den kyrkliga domstolen blamerande anföres här nedan själva domstolsutslaget:*)

”Med anropande av vår Herres Jesu Kristi heliga namn och den ärorika modern och obefläckade jungfrun Maria påstå, förkunna, döma och förklara vi genom detta slutliga utslag, som vi i sittande domstol efter tillkallande av de ärevördige teologie doktorerna och juris doktorerna såsom våra rättsfullmäktige och enligt deras betänkande här fälla: – – – att du ovannämnde Galilei, efter vad under processen förekommit och du själv som ovan tillstått, inför denna heliga domstol gjort dig särdeles misstänkt för kätteri, d. v. s. att du trott och fasthållit en lära, vilken är falsk och stridande mot den Heliga skrift, nämligen: att solen är jordbanans medelpunkt och att den samma icke går från öster till väster, att jorden rör sig och icke är världens medelpunkt och att denna åsikt kan hållas för sann och försvaras, sedan den dock blivit befunnen och förklarad stridande mot den Heliga skrift; att du till följd härav är hemfallen åt alla domar och straff, som genom de heliga lagarna och andra allmänna och särskilda stadgar mot dylikande felande blivit bestämda och stadfästade. Härifrån vilja vi förklara dig fri, om du med uppriktigt hjärta och ohycklad tro avsvär, fördömer och förbannar ovannämnda irrläror och kätterier och varje annan villfarelse, som strider mot den katolska och apostoliska Kyrkan, enligt det formulär, som dig av oss förelägges. På det att denna din svåra och fördärvliga villfarelse och olydnad ej skall bliva helt och hållet ostraffad, så bestämma vi att din bok ‘Samtal av Galileo Galilei’ genom en offentlig förordning skall förbjudas; dig själv döma vi inför denna heliga rätt till fängelse för en tid, vilken av oss närmare bestämmes, och ålägga dig såsom en tjänlig botövning, att under trenne år en gång i veckan läsa de sju botpsalmerna, förbehållande oss att mildra, ändra, helt och hållet eller delvis upphäva nämnda straff och botplikter.”

Efter domens uppläsande uttalade G. enligt ett föreskrivet edsformulär en högtidlig avsvärjelse av sina åsikter, varefter han för formens skull hölls 2 dagar i ett fängelse av den art som nyss angivits. Några dagar därefter lämnade han vid bästa vigör Rom och begav sig till Siena, varest han erhållit tillåtelse att bo hos en vän och f. d. lärjunge, ärkebiskop Piccolomini, dock med förbud att lämna staden. Efter några månader erhöll han tillåtelse att bosätta sig i sin villa i Arcetri (nära Florens), dock skulle han där tills vidare bo i stillhet och icke föranstalta några sammankomster.

Galileiprocessen av år 1633 har under årens lopp undergått de underbaraste utsmyckningar. Vi skola uppehålla oss vid några av de mera vanliga Galileifablerna.

1) Den berömdaste fabeln är den, att G. vid avsvärjningsakten skulle harva utropat: e pur si muove = och ändå rör hon, nämligen jorden, sig. Detta erkännes numera vara alldeles ohistoriskt samt är osannolikt redan på grund av omständigheterna vid avsvärjningen. För övrigt påträffas berättelsen därom icke i en enda samtidig skrift. Den första berättelsen – utan belägg – återfinnes nämligen i ett på engelska tryckt, av en italienare författat arbete av år 1757, således 124 år efter processen.

2) G. beskrives som en martyr för vetenskapen. Härpå kunna vi svara, att det är berättigat att säga, att han hade en hel del lidanden att utstå på grund av sina åsikter om en teori, som sedermera visade sig vara riktig. Men han blev dömd icke för teorien såsom sådan, utan för att han utan att framlägga oemotsägliga bevis för teoriens riktighet trotsat en kyrklig myndighets förbud. En martyr hade han kunnat kallas, om han framlagt riktiga bevis och vägrat återkalla dem. En protestantisk skildrare av de exakta vetenskapernas historia, Whewell, säger också: I do not see with what propriety G. can be looked upon as a Martyr of Science.

3) De vildaste fablerna beröra emellertid G:s fängelse. Häckel påstår att han försmäktat flera år, en engelsk författare, Draper, säger att fängelsetiden varade åtminstone 3 år, en italiensk författare, Bernini, höjer budet till 5 år. Såsom ovan anförts har G. aldrig varit i egentligt fängelse. Han var i Rom från 14 februari till 6 juli 1633; han bodde hos toskanske ministern i Villa Medici hela tiden utom 22 dagar, då han var i förhör i inkvisitionspalatset. Under hela sistnämnda tid bodde han i ett rum, som brukade upplåtas åt en högre kyrklig ämbetsman, och hade hos sig sin betjänt, som fick fritt gå ut och in, ett privilegium, som toskanske ministern ej nog kunde förvåna och glädja sig över. Anmärkas bör, att för heresi anklagade biskopar brukade inspärras i verkligt fängelse i Castel Angelo.

4) Att G. skulle varit underkastad tortyr eller, som en med fantasi begåvad historieskrivare, Montucla, uppgivit, att hans ögon skulle hava utstuckits, behöva vi knappast bemöta, då denna åsikt numera icke vidhålles av utpräglat antikatolska vetenskapsmän.

5) Att G. vid avsvärjningsakten skulle hava uppträtt i botgöraredräkt är lika ohistoriskt som den bekanta bilden av Luther vid julgranen. Botgöraredräkten, ett enda plagg benämnt habitellum, bars endast av dem, som blivit dömda för heresi, men aldrig av dem, som blott voro misstänkta för sådant, inte ens om avsvärjningen skedde offentligt.

6) Att slutligen hat från påve, munkar och präster medverkat till G:s fällande är ännu i dag en vanlig åsikt, som framställes även i goda astronomiska läroböcker. Sant är visserligen, att G. på grund av sitt arroganta sätt hade en storartad förmåga att stöta sig med människor, men påståendet är i alla fall oriktigt, då såsom vi sett, just bland dem han rönt det största erkännandet. Såsom ett ytterligare bevis härför må anföras ett yttrande av en jesuit, pater Grassi, med vilken G. hade utkämpat en häftig vetenskaplig strid.

Pater Grassi skriver till en vän kort efter G:s dom: Beträffande G:s vedermödor måste jag uppriktigt säga, att jag beklagar honom utomordentligt, ty jag har alltid haft större tillgivenhet för honom än han för mig. Då man frågade mig i Rom vad jag ansåg om hans arbete Dialogen, så gjorde jag mig all möda att lugna de upprörda sinnena och göra klart för dem hur långt hans bevis hade giltighet, varför många uttalade sin förvåning över att jag, som ansågs för en av G. förolämpad motståndare, med sådan iver gick i bräschen för honom. G. har själv slagit sig till marken, emedan han hade en för stor tanke om sitt geni och ringaktade andras prestationer. Han borde därför icke förvåna sig över om alla voro emot honom.

Om G:s vidare levnadsöden kunna vi fatta oss kort. Inskränkningarna i hans rörelsefrihet upphävdes med tiden, dock först så småningom, bl. a. emedan G. säkerligen icke utan skäl var misstänkt för att hava medverkat till att Dialogen år 1635 trycktes i Holland. Han dog den 8 jan. 1642 såsom god katolik efter mottagandet av sakramenten och erhöll på dödsbädden den helige faderns välsignelse. Naturligtvis har legendbildningen också sysslat med hans begravning, om vilken man påstått att den icke fått äga rum i vigd jord. Verkliga förhållandet är, att G. bisattes enligt eget testamentariskt förordnande i kyrkan S:ta Croce i Florens, ehuru icke strax i familjegraven, utan i de helige Cosmas’ och Damianus’ kapell. Inom kort tid samlade hans vänner, även bland prästerskapet, t. ex. ärkebiskop Piccolomini, ihop en större summa till gravvård, som 32 år därefter upprestes. Det nuvarande mera värdiga gravmonumentet är av 1737.

Sammanfatta vi denna alltför ofullständiga, men, som jag hoppas, icke tendensiösa skildring av G:s kontroverser – med en kyrklig domstol, så kunna vi säga, att vi i G:s levnad möta intelligensaristokratiens speciella faror. Hade G. använt sin lysande begåvning uteslutande till det mödosamma, men ärofulla arbetet inom de exakta naturvetenskaperna i stället för att syssla med den säkerligen till en viss grad nyttiga och nödvändiga, men i längden sterila polemiken på för honom främmande områden, så hade som sagt aldrig någon Galileifråga uppkommit och den antikatolska stridsarsenalen varit ett bättre agitationsnummer fattigare. Man kan ej låta bli att tänka, hur annorlunda G:s levnad och betydelsen av hans vetenskapliga arbete skulle hava varit, om han med intellektets och fantasiens överlägsna utrustning och skolning förenat ödmjukheten hos t. ex. den helige Ignatius af Loyola eller, om man tar en jämförelse från det astronomiska området, med karaktärsfastheten hos den honom som astronom och som kristen vida överlägsne Kepler. Mot G:s olydnad och mot hans okloka, provokatoriska förfarande hade inkvisitionsdomstolen rätt att inskrida, emedan fara för trons bevarande hos den stora mängden uppstod. Tager man utan vidare hänsyn till att efter forskningens dåvarande ståndpunkt de av domarne i motiveringen använda åsikterna voro mera sannolika än G:s, samt till det ovanligt milda processförfarandet, så framstår inkvisitionsdomstolen i ett helt annat ljus än vad man här uppe i Norden, in partibus infidelium, vanligen föreställer sig. Man får icke svartmåla någonting utan att ha skäl därtill, inte ens inkvisitionen, säger en fransk astronom med instämmande av den förut omnämnda protestanten Whewell.

Det behöver naturligtvis icke för katoliker påpekas, att inkvisitionsdomstolen icke är detsamma som Kyrkan, och att således även den sista Galileiprocessen ej har någonting att göra med påvens ofelbarhet. Mot det heliocentriska systemet såsom sådant har Kyrkan aldrig, varken före eller efter G., någonsin uttalat sig i en dogmatik definition. Detta behöver ju ej hindra, att G.-processen åtminstone kan tänkas i någon mån hava förberett det vatikanska konciliets slutgiltiga avgörande vad som den påvliga ofelbarheten innebär och hur långt den sträcker sig. Vare därmed huru som helst, ett är säkert, att den astronomiska forskningen och den kopernikanska planetteoriens segertåg icke lindrats genom G.-processen. Bästa beviset därför är, att kort efter G:s död flera jesuiter, bl. a. de berömda astronomerna Riccioli och Gassendi, skickligt försvarade den nya åskådningen mot anhängarna av Ptolomei världssystem, utan att de kyrkliga myndigheterna gjort något som helst inskridande. Rent av löjligt blir påståendet att Kyrkan skulle hava motarbetat just astronomien, som jesuitorden odlat kanske mer än någon annan naturvetenskap. Hur många svenskar känna till, att inom Vatikanens murar finns ett modernt, i de stora internationella astronomiska arbetena deltagande observatorium under ledning av en jesuit, pater Hagen, och hur många känna till, att för c:a 14 år sedan denne pater konstruerat en apparat för experimentellt bevisande av jordens rotation? Slutligen må anföras några ord av den år 1910 avlidne, i hela världen bekante astronomen Schiaparelli, Marskanalernas upptäckare: ”G:s dom är blott en tillfällighet, en verklig motsats mellan vetenskap och religion existerar ej. Och hur skulle också religionen komma i motsatsförhållande till astronomien, vars studium är en hyllning till den Högsta Visheten, astronomien, inom vilken varje ny upptäckt inspirerar till tillbedjan och beundran från dem, som äro mottagliga för upphöjdhet och skönhet?”

*) Citat ur Bohlin, Jorden och solsystemet (Verdandis småskrifter 16, Stockholm 1900).