Gammal vid 40?

av SYSTER INGRID OSB
Vi lever längre och förväntas även arbeta längre. Vid årsskiftet höjdes som bekant lägsta ålder för att ta ut allmän pension, och Pensionsmyndigheten skriver att åldern sannolikt kommer att fortsätta höjas fram till år 2026.

Enligt en undersökning gjord av Ungdomsbarometern tror 60 procent av ungdomarna i undersökningen att de kommer att behöva arbeta längre än sina föräldrar. Utifrån detta skulle man kunna tro att äldre med lång erfarenhet värderas högre på arbetsmarknaden. Men så verkar inte vara fallet.

En studie genomförd av Magnus Carlsson, docent i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet, och Stefan Eriksson, docent i nationalekonomi vid Uppsala universitet, visar att sannolikheten att gå vidare till en intervju vid en anställningsprocess minskar kraftigt vid 40 års ålder. Denna sannolikhet fortsätter sedan att minska, vid 65 år är det endast 2–3 procent chans att bli kallad till intervju. Forskarna själva säger sig ha blivit överraskade över resultatet, de hade förväntat sig att denna minskning skulle inträffa ungefär vid 55 år. Däremot säger man sig inte kunna se en generell motvilja till äldre på arbetsmarknaden.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 30 december 2019 skriver Björn Ulvaeus att ”det är dags att göra upp med ’ålderismen’ i Sverige. […] Jag har funnit att det är distraherande att väga in ålder. […} Antingen är människan framför mig rätt för sin roll eller inte.” Jag delar helt Ulvaeus åsikt om att rätt person på rätt plats inte i sig har med ålder att göra utan med lämplighet och färdighet. Men frågan är vad som kan vara orsaken till att man börjar räknas som ”gammal” på arbetsmarknaden redan vid 40 års ålder. Ulvaeus menar att åldersdiskrimineringen finns: ”Trots (min kursivering) att vi är ett av de allra mest liberala och sekulära länderna, definierat som öppna för nya åsikter och beteendemönster bortom traditionella trosföreställningar och värderingar.”

Skulle det inte snarare kunna vara så att just förlusten av traditionella trosföreställningar och värderingar i kombination med en utbredd individualism gjort att vi förlorat något av förmågan att se värdet av erfarenhet, kunskap och vishet. Kyrkan är så att säga per definition en gemenskap över alla generationsgränser och jag menar att vi har något mycket väsentligt att bidra med genom just detta. Församlingen som Kristi kropp lär oss att vi alla hör samman och är beroende av varandra. Insikten om detta tror jag kan vara av stort värde även utanför kyrkans väggar och ett sätt att motarbeta ”ålderism” och annan diskriminering.

I den ovan nämnda rapporten anger man som sannolika förklaringar till åldersdiskriminering att arbetsgivare har en stereotyp bild av att äldre är mindre initiativrika, anpassningsbara och villiga att lära nya saker. Detta kan tolkas som att de mest eftertraktade egenskaperna skulle vara just dessa. Men är det inte så att initiativrikedom och vilja att tänka nytt behöver kombineras med erfarenhet och den kunskap som inte i första hand är fakta utan det mer svårdefinierbara vishet. Jag tror att något värdefullt går förlorat om man som yngre inte är beredd att se och lära av dem som gått före. Kanske är det lite besvärligare att fungera tillsammans över generationsgränserna? Eller, om man värjer sig mot ordet besvärligt, åtminstone mer utmanande. Jag tror att det är en erfarenhet många gjort i mötet med dem som är såväl yngre som äldre än jag själv är. Det är inte alltid särskilt bekvämt, men kan vara mycket lärorikt och inspirera till att se på tillvaron utanför de invanda mönstren.

En person som insåg detta och ställde sin samtids föreställningar på huvudet var den helige Benedikt. I sin Regel skriver han angående val av abbot: ”Man skall välja och tillsätta med hänsyn till förtjänst och vishet i läran, även om det skulle gälla den siste i kommunitetens rangordning.” Benedikt förespråkar inte en ungdomskultur, det framgår tydligt i Regeln som på ett flertal ställen inskärper en hög uppskattning av de äldre. Snarare vill han framhålla det faktum att vi inte ska låta förutfattade meningar styra angående vem som kan vara lämplig. Ingen är för ung för att kunna bidra med något – ingen är för gammal för att vara viktig och värdefull.

Syster Ingrid, Heliga hjärtas kloster, 2020-01-25

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Björn Ulvaeus artikel finns att läsa här

Hela seniorrapporten hittar man här