Georg Ratzinger avliden

Ålderskrämporna känner man naturligtvis av, medgav Georg Ratzinger alltid, när man frågade hur det stod till. ”Men huvudet fungerar oklanderligt.” Man behövde bara ge honom något stickord, så kom Regensburgs tidigare domkapellmästare att tänka på någon anekdot. Antingen från sitt eget liv eller från lillebrors, som år 2005 valdes till påve och så blev Benedictus XVI. Men för honom förblev han helt enkelt ”der Joseph”, som han hade stått nära ett helt liv – in i det sista. På onsdagen avled Georg Ratzinger 96 år gammal i Regensburg.

Benedictus XVI hade den 18 juni överraskande rest med några följeslagare till sin äldre broder i Regensburg, för att än en gång vara i hans närhet. Det var en tung resa för den 93-årige mannen, vars hälsa inte längre är den bästa. Det var sagt att det var ett privat besök, men diskretionen varade inte länge. Den före detta påven stannade fem dagar, och han utnyttjade dem till timslånga besök hos sin broder. Reportrar och nyfikna åskådare kunde från sina hus i gamla sta’n i Regensburg se hur malteserbilen kom och lämnade av kyrkomannen i rullstol, och sedan hämtade honom igen.

Georg, som föddes 15 januari 1924 i Pleiskirchen bei Altötting var andra barn till gendarmen Joseph och dennes hustru Maria. Hans syster Maria hade kommit till världen tre är tidigare. Framför allt fick han nära band till sin tre år yngre broder Joseph. Både valde den prästerliga banan. ”Jag kan över huvud taget inte föreställa mig, hur mitt liv annars skulle ha blivit”, betonade Georg Ratzinger en gång. Han var innerligt tacksam mot den gode Guden, att han fick kraft att följa denna väg utan om och men.

Det andra världskriget kom att innebära en vändpunkt. Georg inkallades till riksarbetstjänst, och sedan till Wehrmacht, där han måste tjänstgöra som radiotelegrafist i signaltrupperna, först i Frankrike, och sedan i Holland och Tjeckoslovakien. År 1944 skickades han till den italienska fronten, där han sårades. Inte förrän en het julidag år 1945, då familjen inte hade hört av honom på länge, återvände Georg helskinnad hem.

Plötsligt var han igen ”mitt bland oss” och intonerade genast, tacksam och befriad ”Gud, vår Gud, vi lovar dig” på pianot, erinrade sig hans yngre broder. Båda studerade teologi i Freising, och de prästvigdes gemensamt år 1951. Medan Joseph inriktade sig på vetenskap, valde Georg – som vid seminariet kallades för ”Orgel-Ratz” att studera kyrkomusik vid musikhögskolan i München.

Som domkapellmästare ansvarade han senare mellan åren 1964 och 1994 för mer än 1 000 konserter med Regensburger Domspatzen i hemlandet och utomlands. Därigenom ökade det goda ryktet internationellt för gosskören med dess mer än 1 000-åriga traditioner. Under jubelåret 2000 kunde hans egen komposition Missa ”L’anno santo” uruppföras i domkyrkan i Regensburg.

Många tidigare skyddslingar erinrar sig än idag Ratzingers självdisciplin. Även hans vredesutbrott är legendariska. Den år 2017 offentliggjorda slutrapporten, som utredde övergrepp och våld i samband med körmedlemmarnas utbildning, klargjorde för de ansvariga att hela systemet, inklusive under Ratzinger-eran, hade varit inriktat på körens framgångar. Med en ”treklang av våld, rädsla och hjälplöshet” skulle elevernas vilja brytas ned och de skulle fråntagas sina personligheter.

Ratzinger personligen måste framför allt förebrå sig att han hade tittat bort och inte inskridit, trots att han hade kännedom om att våld utövades. Egna överträdelser som örfilar under körövningar hade han redan år 2010 medgett, och han uppgav att han alltid hade haft dåligt samvete för detta. ”Jag blev glad då lagstiftningen år 1980 förbjöd kroppslig bestraffning.” Till denna föreskrift höll han sig till mycket noga.

Då hans broder valdes till påve år 2005, inleddes för Georg en oplanerad andra karriär. Av kyrkans överhuvuds närmaste släkting ville nu hela världen veta, hur Benedictus XVI egentligen tänkte. Något lät han undslippa sig, men inga kyrkopolitiska kommentarer.

Ratzinger framträdde mycket sällan offentligt, och bara vid tillfällen som berörde hans broder. Tanken att han stod på tröskeln till det eviga hemmet sysselsatte honom sedan länge, sade han en gång. Och att han hoppades på en nådig Gud.

Kathpress 2020-07-01

Detta är en nyhetstext.