Gerontius dröm får oss att längta efter skärselden

av JOHN SJÖGREN

I Ingmar Bergmans mästerverk Persona, som handlar om de maskspel vi spelar inför oss själva och andra, talas det om ”den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad”. En formulering som fångar ett djupt mänskligt behov; att få bli genomlyst, få ens dolda sidor upplysta, ens synder, brister och tillkortakommanden framdragna i ljuset; allt det där vi döljer för varandra, kanske också inför oss själva. Det finns inom oss en längtan efter att bli rättvist dömda, att äntligen få bli genomskådade, på djupet sedda – det vill säga: att Guds blick ska falla på och genomborra oss.

Den befrielse och känsla av förlossning som finns, inte bara i försoningen och förlåtelsen, utan också i själva domen, gestaltas i Edward Elgars stora kör- och orkesterverk The Dream of Gerontius. Detta i Sverige sällan spelade verk kommer nu, torsdag och fredag 17–18 oktober, för första gången att spelas i Berwaldhallen, under chefsdirigent Daniel Hardings ledning. Vilket är ytterst vältajmat då texten är skriven av den nyligen helgonförklarade John Henry Newman.

Edward Elgar. Foto: Wikimedia Commons.

Elgars storslagna och vackra verk har en något brokig historia. Uruppförandet år 1900, under Hans Richters ledning, är ett av musikhistoriens klassiska fiaskon. Främst berodde det bristfälliga framförandet på alldeles för kort repetitionstid för det komplexa stycket. Verket blev sedan under några år allt svårare att framföra i det anglikanska England på grund av styckets väldigt katolska innehåll. Idag är det dock ett av Elgars mest spelade och älskade verk, i alla fall i England. I Sverige är det som sagt mycket sällan framfört. Vilket gör konserterna i Berwaldhallen till något av en händelse.

Stycket gestaltar Gerontius (namnet betyder ungefär ”gammal man”) resa in i det hinsides. Det börjar på dödsbädden, för att ganska snart röra sig över i det tidlösa och bortomvärldsliga efter-döden-tillståndet. Här möter Gerontius sin skyddsängel som blir hans ledsagare på färden mot Guds tron, där Gerontius ska dömas. De möter såväl änglar som demoner, musiken präglas av lika mycket bävan och ångest som lovprisande och förtröstan.

John Henry Newman. Foto: Wikimedia Commons.

Styckets verkliga höjdpunkt kommer när Gerontius äntligen står inför Guds tron. Elgar gestaltar Guds dom med ett kort, knappa sekunden snabbt men väldigt och våldsamt orkestralt utbrott. På ett ögonblick är Gerontius själ genomskådad. Ängeln för honom sedan vidare mot skärselden, i vilken han milt och kärleksfullt förs ned med ett löfte om att få vakna upp till Guds ljuva morgon: ”Swiftly shall pass thy night of trial here, / And I will come and wake thee on the morrow.”

Här skildras inte domen och skärselden, som vi kanske är vana vid, som en plåga utan tvärtom som något oerhört befriande och närmast fridfullt. Det är en gestaltning som svarar mot den där längtan efter genomlysning, dom och rening som vi alla bär på. Så kanske är den till synes märkliga effekt som Newmans och Elgars verk har på publiken egentligen inte så underlig. Ty detta är ord och musik som får oss att längta efter skärselden.

John Sjögren 2019-10-15

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.