Gierusalemme liberata

Den store kyrkofadern sankt Augustinus betraktar i sitt monumentala verk De civitate Dei (Om Guds stat) hela världshistorien som en ständigt pågående kamp mellan ljusets och mörkrets makter. Än rycker Guds folk och Kristi Kyrka framåt, än är det fienden, som tycks få övertaget. Än arbeta de kämpande krafterna i det fördolda, än framträda de i öppen strid. Först det stora avgörandet i tidernas ända skall göra slut på detta de andliga makternas världskrig. Och liksom det ständigt pågår, så föres det också överallt på jordens krets.

Så kan det underliga faktum förklaras, att till och med den heliga stad, som en gång såg Fredsfursten dö och uppstå och Kristi Kyrka, det väldiga fredsriket, grundas, har blivit skådeplatsen för de hetaste strider, än belägrad eller behärskad av det kristna namnets fiender, än befriad och försvarad av korsets kämpar. Jerusalem, vars namn betyder ”fredens boning”, har sålunda i stället blivit en av de mest omstridda fästena i de världshistoriska makternas stora kamp på liv och död.

Efter den heliga stadens förstöring genom romarna år 70 e. Kr. tycktes korsets fiender för alltid ha fått den i sitt våld. Kejsar Hadrianus lät ju t. o. m. återuppbygga den som en romersk koloni och uppförde ett tempel åt Jupiter på samma plats, där Jahves tempel en gång hade legat. De kristne föraktades och förföljdes. Hedningarna hoppades helt kunna utrota deras förhatade sekt. ”De kristna åt lejonen”, skränade ju pöbeln i världshuvudstaden.

Men så vänder sig plötsligen bladet. Korset triumferar. Det blir till det tecken, i vilket kejsar Konstantin år 313 segrar över sin hedniske medtävlare. Redan under förtryckets tid hade Kristi lärjungar börjat vallfärda till Jerusalem, nu strömma de dit i skaror för att tacka korsets store konung för den slutliga segern. Konstantins moder, den 80-åriga kejsarinnan Helena ilar till den heliga staden, på Oljoberget låter hon bygga en kristen kyrka, på underbart sätt finner hon Kristi kors, den dyrbaraste bland reliker, kejsaren själv vill ha en kyrka byggd över Herrens grav. Nu är Jerusalem befriat, kloster reser sig vid kloster, munkar komma från alla jordens länder för att få bo i den stad, som blev skådeplatsen för världsförsoningens mysterium. Korsets triumf synes nu fullkomlig. Kejsar Theodosius’ gemål bosätter sig t. o. m. i den heliga staden. Nu återuppbygges stadsmuren och Jerusalem smyckas med nya kristna praktbyggnader.

Men snart närmar sig åter fienden. År 614 faller Jerusalem i persernas händer. Väl befrias den heliga staden fjorton år senare av kejsar Heraklius, som i triumf själv bär den dyrbara, sålunda återerövrade korsreliken på sina skuldror, av vilken händelse Kyrkan ännu firar minnet på korsets upphöjelses fest. Men endast några år därefter nå de överallt i Österlandet framträngande mohammedanska skarorna också fram till de kristnas heliga stad. Den intages av kalifen Omar år 638. Men fastän kristenheten sålunda måste tyngas av skammen att se den heliga graven i fiendehänder, bär den likväl under en lång tid sin sorg och smärta med undergivenhet. Det är först mot slutet av 1000-talet, då de mohammedanska härskarna i det heliga landet bli alltmer fientliga mot korsets bekännare, förstöra deras kyrkor, misshandla de fromma pilgrimerna, som Kyrkans helige fader i Rom, som biskopar och heliga lärare överallt i Europa predika korståg för att befria Kristi grav.

Skarorna samla sig, riddare och svenner lämna hus och hem och begiva sig under otaliga mödor på väg till det heliga landet. Den 15 juli 1099 är en triumfens dag för Kristi korshär. Då kan den med Gottfrid av Bouillon i spetsen intåga i det befriade Jerusalem. Inkräktarnas moskéer förvandlas till kristna tempel, de helgedomar som de förstört uppbyggas åter och nya kyrkor, kloster, pilgrimshus och sjukhus resa sig överallt på den mark, som helgats av Herrens blod. Vilket jubel återskallade nu icke genom hela det kristna Europa! Ännu över 400 år därefter genljuder det i de ord, som den italienska diktaren Torquato Tasso satte som namn för sitt stora epos: Gierusalemme liberata (Jerusalem befriat). Också våra nordiska fäder stodo icke oberörda av den allmänna hänförelsen, som alltjämt var brinnande inom hela Kyrkan, också sedan korsfararna år 1187 blevo slagna av den tappre Saladin och Jerusalem åter föll i de otrognes händer. Påven Honorius III uppmanade i ett brev år 1224 den svenske konungen Erik Eriksson att deltaga i ett korståg, som då förbereddes, ”att du uppstår din frälsare till hjälp och befriar det heliga land, i vilket han åstadkom människosläktets frälsning.” Ett skimmer av äkta nordisk korsfararromantik omgiver den norske konung Sigurd Jorsalafare, som med en ståtlig flotta vågade den långa färden till Palestina, där han i början av 1100-talet, de kristnas stora triumftid, deltog i kampen mot korsets fiender. Också när korstågen hade upphört, fortsatte de kristna alltjämt att träget vallfärda till Jerusalem. Vi minnas alla, hur den heliga Birgitta i sin ålders höst år 1371 företog den äventyrliga och mödosamma färden till de heliga orterna. Nordens stora och fromma unionsdrottning Margareta bestämde t. o. m. i sitt testamente, att bland annat sex män efter hennes död i hennes ställe skulle vallfärda till Jerusalem, och det exempel som gavs från tronen blev ej utan intryck på det fromma folket. Gripande berättar en gammal urkund om några danska adelsmäns resa till det Heliga Landet i början av 1500-talet: ”Om Torsdagen der næst efter ved Middags Tiden, der finge vi det hellige Land i Sigte, da sjunge alle Pilgrimmene ”Te Deum laudamus” og lovede og takkede den almægtigste Gud, at han undte dem det hellige Land at se.”

Men tiderna blevo allt bistrare för den stridande kristna Kyrkan. Samma år som söndringen inom den västerländska kristenheten öppet började framträda, erövrades Jerusalem av de turkiska horderna, det var olycksåret 1517. Nu triumferade Mohammeds söner, upprepade gånger hotade de t. o. m. det kristna västerlandet. Och kristenheten var splittrad, från Nordens fjärran länder, som isolerats från den europeiska kulturen, komma icke mera några fromma pilgrimmer att gråta på de heliga orterna i Kanans land. Mot mitten av 1800-talet började emellertid det kristna Europa att åter taga Jerusalem i besittning, först på fredlig väg – kloster och kyrkor och härbärgen reste sig åter överallt – slutligen definitivt med svärdet i hand under det stora världskriget, som började år 1914 – den 9 december 1917 måste turkarna utrymma staden, som i stället besattes av engelska soldater. Åter kunde man tala om ”det befriade Jerusalem”; i ett högtidligt anförande uttryckte påven Benedictus XV sin glädje över de otrognas nederlag, som man väl får hoppas betyda slutet på en månghundraårig skam.

Men de kristnas jubel över Jerusalems befrielse år 1917 har varit mycket mera dämpat än glädjen över korsfararnas bragd år 1099. Nu är det ej längre en enad kristenhet, som tillbeder Frälsaren på de heliga orterna. I stället bekämpa de skilda kyrkorna och sekterna varandra häftigt också i denna stad, som skall vara en ”fredens boning”. Ännu mera beklagligt är, att judarna på sista tiden i stora skaror ha börjat strömma till det land, som en gång var deras men som de förlorade, då de korsfäste sin konung och i sin blindhet ropade: ”Vi vilja icke, att denne skall härska över oss!” Det är därför med berättigad harm, som de kristna nu se dem mer och mer sätta sin prägel på den stad, som en gång var skådeplatsen för detta deras hemska blodsdåd. För närvarande lära de utgöra två tredjedelar av hela Jerusalems befolkning, de äga en mängd synagogor i den gamla staden och förbereda som bäst också ett judiskt universitet därstädes. Den engelska regeringen tycks också visa en viss undfallenhet för deras önskningar. De förstå också skickligt att begagna sig av det nuvarande världsläget, som förhindrar de europeiska kristna att i större utsträckning vallfärda till Palestina, som har ovanligt hög valuta, och därigenom också ger dem tillfälle att vinna allehanda fördelar på de kristnas bekostnad. Den helige fadern har vid upprepade tillfällen fäst den katolska världens uppmärksamhet på detta betänkliga faktum.

För Kristi Kyrka och dess bekännare världen runt gäller det att ha ögonen öppna och handen beredd till klok och kraftig handling för att värna sin rätt till det land, som framförallt är deras, den stad, dit Jesus en gång red in som konung och där han bar sin heliga törnekrona. Varken judar eller mohammedaner kunna som vi säga: ”Den staden är vår. Det landet är vårt.” Och vi vilja icke vila förrän Jerusalem är helt och hållet befriat från korsets föraktare och fiender.