Glimtar ur min lilla franciskanervärld

Av J. Armfelt

II. En silverbrud

Eupen i april.
Varje morgon när jag stiger ut på min balkong, kastar jag en blick tvärs över gården i det stora, kala rummet mitt emot, vars båda fönster stå vidöppnade från morgon till kväll. Högar av bländvita tvättkläder torna upp sig där på långa bord, och mitt i allt detta vita står en liten franciskanersyster i ljust ärmförkläde och stryker. Åter och åter löper det heta järnet över strykbrädan, åter och åter vika hennes flinka händer vant ihop det strukna och taga upp ett nytt plagg till behandling. Ibland ser hon upp och nickar vänligt till svar på min hälsning, men ej ens när hon ibland har någon annan syster till hjälp blir det något avbrott i arbetet – utom för måltids- och bönetimmar. Besynnerligt nog verkar hennes sysselsättning ej mekanisk, tvärtom ser hon både ivrig och intresserad ut, där hon tyst och leende låter järnen ila fram och tillbaka.

Vad hon heter, vet jag ej; hon synes ej till utanför strykrummets väggar, och i kapellet är det ej lätt att urskilja någon särskild bland nunnornas skara.

Just i dessa dagar har hon fått förstärkning. De äro nu två systrar, helt sysselsatta med tvätten dessutom en extrahjälp, som bär ned det nystrukna. Här, där allt arbete är så noga fördelat och uträknat, får varje avvikelse från det utstakade programmet en alldeles särskild betydelse. Och intresset ökas än mer när man ser, att en viss feststämning är rådande bland systrarna. Under rekreationstimmarna hör man dem öva in olika hymner, och mottagningsrummet bredvid matsalarna har möblerats om till ett hemtrevligt förmak.

Vad är på färde? Frågar man, får man blott ett mystiskt leende till svar! Men småningom sipprar det dock ut bland kurgästerna, att här skall inom kort firas silverjubileum – 25-årsdagen av en nunnas invigning! Föreståndarinnan, som önskar att högtidligheten skall få en helt intim prägel, har i det längsta velat hålla oss i okunnighet därom. Men imorgon är den stora dagen inne, och det blir möjligt för oss att taga en – om ock liten – del i högtidligheten.

Syster Gordiana – så heter »silverbruden», som man kallar henne – har fått inbjuda sina släktingar att under dessa dagar vara klostrets gäster, berättar man mig. Och mycket riktigt, när jag går ned till supen, passerar jag i korridoren en grupp nykomlingar, solida, medelålders personer, tydligen förmögna lantbrukare eller borgare från någon småstad, med sina fruar. Mitt bland dem står glädjestrålande – min lilla nunna från strykrummet tvärs över gården.

Ett igenkännande leende, och hon försvinner med de sina i det nyinredda förmaket, genom vars dörr ett festligt dukat bord, prytt med buketter och girlander av skära sidenband, blommande myrten och silverlöv, inbjudande skymtar.

Högtidligheten påföljande dag begynner redan kl. 6, då högmässan läses, och de av oss som önska bevista den uppmanas att vara punktliga, ty efter detta klockslag släppes ingen mer in.

KIockan 6 äro också alla platser upptagna. Den lilla helgedomen, fylld med grönskande växter, vita blommor och girlander av silverlöv, badar i floder av ljus. På mittelgången framför altaret står en bönpall, kring vilken rankor av myrten och silverlöv slingrar sig. Dörrarna slås upp och syster Gordiana inträder, förd av föreståndarinnan. Hennes ansikte, litet blekare än vanligt, är som förklarat, det lyser av ett inre ljus, likt en alabasterlampa. Hon är iförd sin vanliga svarta dräkt, med det bruna franciskanerskapuläret, men på sin svarta slöja bär hon – som alla silverbrudar – en myrtenkrans av silver.

Det är franciskanerpriorn från Garnstock som själv celebrerar. En ståtlig asketisk munkgestalt med örnprofil och kloka, goda ögon. Före mässan riktar han några ord till systrarna. Det är troheten i det lilla han prisar, tjänandets välsignelse, Guds viljas utövare i det tysta. En enkel kvinnas enkla livsgärning, fullföljd under ett kvarts sekel i ödmjuk hängivenhet för nästan, för Kristi kärleks skull. Han använder sig av de enkla, nästan triviala ordalag och bilder som äro så karaktäristiska för minoriterna, och jag ser nunnornas ansikten stråla upp i leenden, när han – leende även han – yttrar att en gång inför Guds tron kanske syster Gordiana med sitt strykjärn i handen står högre än kungen av Belgien, ja t. o. m. självaste påven!

Så begynner den högtidliga mässan, och när stunden för kommunionen är kommen, vänder sig priorn med hostian upplyft i handen till »silverbruden». Med klar och fast stämma upprepar hon nu de löften som hon för 25 år sedan avlade, och medan den härliga hymnen »Veni, Sponsa Christi» fyller kapellet med välljud, mottager hon, först av alla, kommunionen. Det är ett ögonblick av oförgätlig storhet detta, när samma sång som hälsade hennes första löften, nu klingar emot henne som en bekräftelse på hennes trohet… »Veni, Sponsa Christi!»

Senare på dagen möta vi syster Gordiana alltjämt iförd sin silverkrans, där hon för släkt och vänner förevisar trädgården och alla husets sevärdheter. Leende och lycklig, ehuru litet blyg som en ung flicka, mottar hon våra lyckönskningar.

Till aftonsången har det samlats en mängd enklare personer från staden, vilka önska bringa den älskvärda systern sin hyllning. De stå i små högtidliga grupper allvarliga och tysta i den långa, glasklädda korridoren som leder till kapellet. Det är förunderligt vad de förefalla mig bekanta allesammans, både han i den långa bonjouren, som står kring hans krokiga knän, och han i den trånga jaquetten som stryper till hans svällande former. Och dessa underbara höga skorstenshattar med orimligt breda eller smala brätten av de mest vördnadsvärda årgångar! Var har jag sett dem förut? Jo, nu vet jag Vi ha träffats hemma i Sverige på begravningar ute i landsbygden! Och halft ofrivilligt viskar jag för mig själv: »Döderhultare!» I nästa ögonblick skulle jag vilja sjunka genom jorden av skam och ruelse över min lättfärdiga kritik av nästan. Lyckligtvis får jag oväntat och trösterikt medhåll, när strax därpå en klar barnröst bakom mig utropar: »Maman, est-ce qu’il y a un mort ici?» (»Mamma, finns det någon död här?»). Således är jag ej ensam om detta, tydligen internationella intryck av begravningsgäster, och med lättat hjärta beger jag mig till kapellet för att bevista aftonsången.

Då jag följande morgon för en av våningssystrarna uttalar min beundran över den stämningsfulla sången och högtiden, svarar hon leende: »Ack vi voro alla så lyckliga att få glädja syster Gordiana! Och vi hade så roligt själva! Hela vår matsal hade vi klätt med blommor och grönt, vi hade skrivit verser som lästes upp, och vi improviserade till och med en liten pjäs till syster Gordianas ära! Vi hålla alla så innerligt av henne, ty hon är en så älsklig syster, så ödmjuk och tillbakadragen!»

Ödmjuk och tillbakadragen! Vad dessa ord låta främmande i en nutidsmänniskas öron! Var månne bli dessa egenskaper uppskattade i våra dagar? Det är nog endast inom ett klosters murar. Utanför äro de väl snarare till hinders för sina innehavare!

Icke vet jag hur syster Gordianas öden skulle ha gestaltat sig om hon förblivit utom klostret. Men säkerligen skulle hon ej, varken som familjemoder eller som ensam självförsörjande kunnat påräkna en varmare uppskattning, en innerligare tillgivenhet, än vad som här kommer henne till del. Ej heller skulle hon lugnare kunnat motse ålderdomen med dess krämpor och slutet! Ty klostren äro icke, som man så gärna inbillar sig i protestantiska länder, något slags tillflyktsorter för misslyckade existenser, vilka där få ostörda överlämna sig åt dådlöst svärmeri, antingen nu deras misslyckande vållats av romantiska griller eller annat. Tvärtom skulle jag vilja likna ordnarna – även de strängaste – vid stora familjer, där det gemensamma idealet, längtan att helt och osjälviskt få tjäna Gud och nästan, bildar släktbandet, och vars medlemmar, likt en skara pilgrimer, med blicken riktad mot höjden »över Guds härliga, gröna jord, gå till Paradis med sång!» Hos dem fortleva och högtidlighållas släktens = ordens, stora minnen och namn, hos dem firas de levandes minnesdagar, hos dem glömmas aldrig de hädangångnas själar! Och därför kunna de prisas lyckliga, de som blivit upptagna i en dylik stor andlig familjekrets!

I två dagar vilar all strykning. Syster Gordiana förevisar sitt hem för sina släktingar, eller promenerar och vilar sig i trädgården med dem.

Men när jag på onsdagsmorgonen slår upp mitt fönster, ser jag den lilla systern stå där som vanligt med sitt strykjärn i handen och nicka glatt leende åt främlingen från Norden!