Glimtar ur min lilla franciskanervärld

Av J. Armfelt

Jul i klostrets skugga

Eupen i januari.
»Tjugondedag Knut dansas julen ut» heter det hemma i Sverige. Icke så här i Eupen, franciskanerstaden, som jag skulle vilja kalla den! Här stå ännu krubborna med den heliga familjen, med änglar, herdar, vise män och fårahjordar, orubbade såväl i det stora sjukhuset som i vattenkuranstalten, vilka ledas av franciskanernunnor, och i det s. k. »Lilla klostret», där ett femtiotal av dem dels sköta gamla pensionärer, dels ägna sig åt ambulerande sjukvård.

I den gamla, f. d. kapucinerkyrkan S:ta Maria står krubban också kvar, likaså i församlingskyrkorna. Och i Garnstock, det stora franciskanerklostret för män strax utanför staden, har högaltaret till julen flyttats ut nästan mitt i kyrkan. Där bakom breder sig ett helt Betlehem ut, med gator, torg och hus som på kvällen lysas upp med elektriskt ljus, samtidigt som de konstgjorda stjärnorna börja glimma på den välvda himlen och bakom de omgivande skogs- och klippartierna. I en utkant ser man det torftiga skjulet med den heliga familjen och änglarna, medan herdarna komma springande från olika håll med sina hjordar. Till Kyndelsmässan skall allting förbli orubbat, sedan är julen definitivt över.

Jul i ett kloster? Glädjens, barnens, de ljusa förhoppningarnas fest – men även vemodets för dem hos vilka minnena hunnit bli flere än förhoppningarna! Just för sådana kan en jul i klostrets skugga bli till en oförglömlig högtid!

Här i Kneippanstalten började firandet i god tid ty man väntade en mängd gäster till själva helgen, och så beslöts, att de unga hushållseleverna som hjälpa systrarna i arbetet, skulle få sina julklappar redan söndagen före jul. Vi blevo inbjudna att bevista högtidligheten och begåvo oss efter aftonsången till dambadavdelningens hall, som för tillfället avröjts och där de stora julklappshögarna tornade upp sig på ett väldigt långbord, prytt med en stor julgran. Sannerligen, det var inga dåliga saker som skänkts av de goda systrarna, även om våra eleganta svenska hembiträden kanske skulle rynkat på näsan åt ett och annat. Var och en av de tretton flickorna fick 2 präktiga nattlinnen, två ombyten dagunderkläder, två par mjuka yllestrumpor, en vacker sypåse, dessutom brevpapper, tvålar, tavlor, gotter m. m. Julgranen tändes; »Stilla natt» klingar genom salen. Sedan vänder sig föreståndarinnan i varma, enkla ord till de unga. Åter en julsång, så träder en av flickorna fram och läser upp en juldikt, och så taga alla i ring: flickor, inbjudna och nunnor om varandra och gamla välkända barndomssånger stämmas upp till dansen. Själva föreståndarinnan måste med och ofrivilligt föres tanken till Fra Angelicos »Paradis», där man ser änglar, lekmän, präster, munkar och nunnor i en ofantlig långdans ringla upp mot Gud Faders tron. Sedan blir det lekar för de unga, medan vi gäster draga oss tillbaka.

Julafton kännetecknas av en viss brådska och tidiga måltidstimmar. I salens ena hörn reser sig en julgran dignande under glitter, glasprydnader och elektriska lampor. (Ack, min barndoms julgransljus och papperskarameller!) Efter supén, som idag blir kl. 6, skola alla skiljas och kl. 8 måste det vara tyst, ty man bör hinna vila sig till midnattsmässan.

I våra rum ha vi, min syster och jag, redan ordnat vårt privata julfirande. Vi ha var sin lilla julgran med små gammaldags paraffinljus och prydnader; julklappar, brev och julkort komma fram och det är som om intet avstånd mer skilde oss från våra kära och från minnenas värld.

Men på slaget 8 släcka vi våra ljus och draga oss tillbaka för att, som snälla barn, vänta på väckningssignalen.

En lätt knackning på dörren kl. halv 12, och tysta skynda vi till kapellet.

*

Ännu är där skumt och tomt. Endast en enslig låga tindrar över den nyuppförda krubban, framför altaret brinner, som vanligt, den lilla röda lampan och längst till vänster flämtar ett ljus inför »Pietàn», den stora gruppen av den smärtorika Modern med Frälsarens livlösa kropp i famnen.

Borde den icke ha flyttats bort under julen, eller dolts på något sätt för att ej grumla glädjens fest?

Dock nej! Där den nu står i jämnbredd med altaret och krubban, bildar den ju tillsammans med dessa ett det mest vältaliga sammandrag av Människosonens jordeliv. Från krubban till korset, från Betlehem till Kalvarieberget, över altaret: offrets, försoningens väg.

Vilket liv har väl varit så fattigt, så blottat på all jordisk njutning som detta? I det torftiga stallet lägges Han ned på den hårda, kalla halmen – fastän änglakören hälsar honom jublande. Så följa 30 hårda, strävsamma år! De festprydda salarna, de svällande vilolägren, de yppiga gästabuden, de voro ej för honom! Och när han länge nog burit försakelsens börda, så väntar honom döden på korset! I sanning, en sorglig levnadsbana enligt jordiska mått!

Och Hon, som ängeln kallade »Välsignad bland kvinnor», och försäkrade att »Herren var med henne», hur har denna välsignelse yppat sig för henne i det yttre? Hon lider även när himmel och jord jubla vid det hon lägger sin lille son i krubban och söker skydda hans späda lemmar mot kylan, hon lider än mer när hon maktlös ser honom fängslad, skymfad, slagen och äntligen korsfäst. Hur lång var ej denna lidandets tid, och hur kort uppståndelsens glädje! Och sedan, de långa år som förflöto, innan hon återförenades med Sonen…

*

Men under det dessa tankar ila genom min hjärna, har kapellet fyllts till sista plats, altaret badar i ljus och »Adeste, fideles» tonar från läktaren. Den första mässan läses som högmässa, och hela församlingen deltar i kommunionen.

Efter mässans slut samlas alla i de festligt eklärerade salongerna där choklad med wienerbröd serveras vid den tända julgranen. Meningen vore väl att man skulle idka en smula sällskapsliv just nu, men tröttheten tar överhanden. Många ha dessutom för avsikt att bevista även den andra mässan, som läses i daggryningen, och den tredje, kl. 6.

Juldagen går därför ej blott i den goda förplägnadens utan också i trötthetens tecken, isynnerhet som även gudstjänsterna utom kuranstalten varit flitigt besökta. En hel del av gästerna ha bevistat morgonmässan = julottan i S:t Nicolauskyrkan, vars med rätta berömda sångkör lär ha överträffat sig själv. För vår del ha vi övervarit högmässan i kapucinerkyrkan där garnisonen och dess officerare sörjt för musiken. Adam’s Julsång med orgel och fiolackompanjemang gör god effekt, ävenså en del andra musikstycken. Vi rycka dock till i häpenheten, när orkestern vid Elevationen blåser en dånande fältsignal »Aux champs!»

Annandagen bjuder på en del överraskningar. En liten teaterscen har i all hast rests upp i biljardsalen: det skall bli sång, deklamation och levande bilder efter kaffet.

Konsertavdelningen är verkligen oväntat lyckad. Först julsånger, både tyska och franska, utförda av hushållseleverna, så flera klassiska stycken – Händel, Schubert, Mendelssohn – utförda av systrarna själva, ackompanjerade av anstaltens själasörjare – »rektor» som han tituleras – en ung, genommusikalisk präst, svårt angripen av bentuberkulos, som här inväntar sitt lidandes slut och under tiden, när hans krafter så medgiva, läser mässan, hör bikt och leder systrarnas sångövningar, med häpnadsväckande gott resultat.

Så går ridån upp vid tonerna av Gounod’s »Ave Maria», föredragen med klockren stämma av… syster kokerskan, tror jag! Och häpna stirra vi på en levande grupp: »Bebådelsen», som kunde gjort heder åt vilken artist som helst. Dräkter, färgval, draperier, allt är ordnat med så säker och konstnärlig smak, att vi, trots att blott några meter skilja oss från den lilla scenen, fullkomligt ha intryck av att stå framför en gammal florentinsk mästares verk.

Bilderna avlösa varandra: »Herdarnas tillbedjan» fattas naturligtvis ej och jag konstaterar att den okände regissören icke blott lyckats finna lämpliga typer bland den lilla krets som stod honom eller henne till buds, utan även i krubban lagt ett verkligt docklindebarn i stället för det lillgamla Jesusbarn man ser i vanliga krubbor. En av ljus flödande grupp, där man ser ett litet barn i bön vid krubban, medan en samling änglar placerade så, att de ge intryck av en oöverskådlig mängd som förlorar sig i skyarna, avslutar föreställningen.

Och medan kören avsjunger en bretagnisk julvisa och en liten herre träder fram för att läsa upp en komisk monolog, smyga vi oss ut till damsalongen, nu apterad till påklädningsrum, där en nunna står ivrigt sysselsatt med att plocka ihop och lägga ned änglavingar, kronor, mantlar m. m., ängeln Gabriels guldstickade dalmatika icke att förglömma.

Hon småler så vänligt när hon blickar på oss med sina djupa, mörka ögon. »Får man hjälpa till?» – »så gärna!» »Hur kommer det sig att jag ej träffat syster… syster?» – »Florentina.» – »syster Florentina förut?» »Ack, jag är upptagen i den äldre delen av huset, sköter om kapellets linneförråd, mässkjortor, altardukar samt broderar och syr också nytt.»

Med tanke på de underbara broderier som pryda kapellets mässhakar och kåpor, utbrister jag: »Då undrar jag ej mer över vem det är som ordnat dessa förtjusande tablåer! Säkert äro de systers verk!»

Hon småler åter, men slår ut med handen: »Det var väl ingenting! Nej, ni skulle ha sett före kriget, i Louvain, vad man där kunde åstadkomma! Sista gången, när domkyrkans dekanus fyllde 85 år, ordnade jag en serie bilder föreställande de nio änglakörerna och S:t Mikael. Då arbetade jag ut modeller i ståltråd och lera och sydde dräkterna själv. Det tog lång tid, men jag bad syster kokerskan sätta fram en kopp starkt kaffe på spiseln varje kväll, och när de andra lagt sig sprang jag ned, drack ut kaffet och kunde sedan arbeta hela natten. Men en gång överraskades jag av föreståndarinnan, som blev mycket missbelåten. Det blev förhör och förmaningstal och till sist gav hon mig ett stort paket choklad och befallde, att jag till straff varje dag skulle äta en kaka samt gå och lägga mig kl. 8, tills jag repat mig efter vakan.»

»Men var det inte svårt för syster att ensam komponera så många grupper samt arbeta ut dräkter och sådant?»

»Nej, alldeles icke! Jag bara tänker tills jag ser bilden framför mig och sedan behöver jag blott göra efter den så likt som möjligt.»

O, syster Florentina, syster Florentina, vet du icke att så talar blott en konstnär av Guds nåde?

Men den lilla nunnans ögon få ett fjärrskådande uttryck medan hon fortsätter:

»I Louvain, där kunde man göra allt så vackert som man drömde det! Där fanns det så vackra, dyrbara stoffer… Tjugo år av mitt liv som nunna tillbragte jag där! Så kom kriget och sedan bestämde vår generalföreståndarinna, att för husfridens skull, alla tyska systrar skulle sändas tillbaka till klostren i Tyskland eller gränstrakterna och endast belgiskor stanna kvar! Louvain, Louvain! hur ofta drömmer jag ej om natten att jag ligger med pannan tryckt mot trappans stenar och gråter! Men aldrig mer går porten upp för mig!»

Det är som hörde man de gamla profeternas klagan: »Jerusalem, Jerusalem, om jag någonsin glömmer dig!…»

Syster Florentina, syster Florentina, du har utan att ana det, lärt mig att en sann konstnärs själ bör kunna känna lidandets bitterhet fullt och helt utan att låta överväldiga sig därav.