Gradualism – ett viktigt begrepp för synoden 

av JOHN L. ALLEN JR.

Helt plötsligt har begreppet gradualism blivit aktuellt i synoden, både i katolsk moralteologi och i pastoral praxis, ett begrepp som för inte så lång tid sedan tycktes vara på väg att strykas ur den officiella ordboken.

Det har ofta hänvisats till ”gradualitetens lag”, som teologer vanligen har brukat kalla ”gradualism”. Dess tydliga popularitet kan vara en nyckel till förståelsen av hur den ivrigt följda debatten om frånskilda och omgifta katoliker kan utveckla sig, men den fordrar att man lite känner till dess bakgrund.

På en nivå är gradualism ingenting annat än den vardagliga insikten att dygder som ärlighet och mod inte är något allt-eller-intet, och att människor närmar sig dem i olika stadier och med olika hastighet. Att någons tillfälliga situation har brister innebär inte att den saknar moraliskt värde, och att det ofta är bättre att uppmuntra de positiva dragen i någons liv än att klandra bristerna.

Det var förmodligen denna känsla för gradualism som påven Benedictus XVI hade i tankarna när han sade i en intervju med en tyskjournalist, att om en manlig prostituerad använder kondom för att ingen skall bli smittad av hiv/aids, så kan detta vara ”ett första steg mot ett annat sätt, en mer mänsklig väg att leva ut sin sexualitet”. Benedictus tog inte tillbaka kyrkans motstånd mot kondomer, men han sade att det finns tillfällen som påminner om en omsorg om andra som i sig själv är lovvärd. När gradualism blir ett tvistefrö är när det anförs för att rättfärdiggöra en släpphänt syn på moraliska regler.

Så till exempel har en del teologer liksom några få biskopar då och då använt begreppet gradualism för att försvara att kan ta lätt på att katoliker praktiserar födelsekontroll. De menar att påven Paulus VI:s lära i 1968 års Humanae vitae, som bekräftar det traditionella fördömandet, representerar ett ideal, men att det kan finnas giltiga skäl till varför människor inte kan förväntas att följa den med en gång.

För dem som är angelägna om att försvara traditionen kan en sådan gradualism tyckas vara ett annat ord för relativism, att späda ut objektiva moraliska normer. På samma vis kan gradualism bli en tillflykt för moderata som accepterar innehållet i kyrkans lära men inte vill gå i strid för den.

Upprörda känslor över gradualismen och dess möjliga följder brukar uppstå när den katolska kyrkan reflekterar över sexualmoral. Senast gången som Vatikanen organiserade en biskopssynod om familjen, för nära 35 år sedan, låg också gradualismen i luften. Påven Johannes Paulus II var tillräckligt oroad över vad den kunde leda till för att infoga en varning i en homilia som han höll vid synodens avslutande mässa. Orden tog han också med i mötets slutdokunent Familiaris consortio. ”Det som kallas för gradualitet”, sade han, ”kan inte identifieras med ’lagens gradualitet’.” Poängen var att det finns bara ett regelverk för var och en, och de kommer inte att ändras.

Sedan dess har Vatikanen ibland återkommit till detta tema. När det påvliga institutet för familjen 1997 framlade en guide för biktfäder i frågor som hade att göra med det äktenskapliga livet, påpekade den för att ”lagen om gradualitet” inte skulle få präster att ge en signal om att synd inte fortfarande skulle vara synd.

Särskilt i det sammanhanget är det slående hur ofta ”lagen om gradualitet” redan har dykt upp vid synoden 2014. I sitt inledningsanförande hävdade den ungerske kardinalen Peter Erdö i detta sammanhang att Humanae vitae skulle läsas i ljuset av gradualiteten. Enligt Vatikanradion på måndagskvällen hänvisade kardinal Reinhard Marx i München till gradualiteten som ett medel att hjälpa kyrkan att utveckla ett nytt sätt att tala om sex. Vid en genomgång för reporter på tisdagen beskrev en talesman för Vatikanen gradualiteten som ett tema under utveckling i synoden, och kardinal Vincent Nichols (Storbritannien) sade att gradualitetstanken ”låter människor, ja, oss alla, att ta ett steg i taget i vårt sökande efter helighet i våra liv.”

Det är om detta som vokabulären handlar om. Alla vet att synodens hetaste ämne är frågan om katoliker som är frånskilda och civilt omgifta borde kunna få ta emot kommunionen. Moderater som stöder förändringen behöver finna en väg för att rättfärdiga det utan att tyckas ifrågasätta principen att äktenskapet är livslångt. ”Gradualitetens lag” skulle kunna vara lösningen, och hänvisningar till den kan förstås som ett tidigt tecken på den moderata positionens styrka.

Det är kanske också ett tecken på hur mycket som har förändrats under påven Franciskus tid att biskopar tycker sig kunna använda frasen utan ett helt lass av kvalificeringar med tanke på den alltmer ogillande tonen i de flesta av Vatikanens uttalanden om det ända in i senaste tid.

Med andra ord: den plötsliga återkomsten av gradualism kan bli en väsentlig del i förloppet av 2014 års synod.

John L. Allen Jr., Crux 2014-10-08