Gråt inte – analysera novellkonstens mästare

av CARL OTTO WERKELID

Den som till äventyrs hemfallit åt så kallad trendspaning i den svenska kulturoffentligheten kan ha lagt märke till ett fenomen som tycktes få sitt genombrott i samband med att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur 2011: människor föll i gråt. Att hans mångåriga, hoppfulla läsare blev så rörda att de grät när det glada budskapet kom kan man förstå, men att kulturjournalister offentliggjorde dessa sina privata reaktioner var något helt annat och man kan undra över motiven.

Veterligt uppträdde inte fenomenet i fjol; priset till kinesen Mo Yan hade en annan, mer blandad inverkan på kulturlivet vilket kunde avläsas i förvisso också ystra men inte tårfyllda kommentarer.

I år var det dags igen; Alice Munros namn fick det att rinna till i tårkanalerna, flera kulturjournalister lät meddela att de grät, nästan började gråta, fick tårar i ögonen – och, som sagt, man kan undra över varför de i sin professionella utövning fann det lämpligt att meddela att man överflyglats av privata känslor. Var det ämnat att förstärka riktigheten i beslutet? Emotionell argumentationsteknik avsedd att försäkra publiken om hur insatt och beläst man var? Eller kanske ingenting annat än ytterligare ett utslag av trängseln på den jag-marknad som journalistiken alltmer gjort sig till en del av, den desperat högljudda jakten på uppmärksamhet?

Alice Munro är en mycket skicklig författare, så skicklig att hon under läsningen lätt kan förväxlas med en närstående – man tycker sig ofta ha henne hängande över axeln, en anhörig som vill avläsa reaktionerna på något hon säger om ens liv, på de ord hon nyttjat för att avslöja våra tankar, de minnen hon kommer dragande med, de sammanhang hon ser i våra fördolda handlingar och händelser. Ja, Munro är stundtals bokstavligen fruktansvärt skicklig, men det borde snarare ropa på klarsynta försök till analys än tåreflöden.

Eller är det helt enkelt så att det ställer sig svårt, så nästan gåtfullt oåtkomligt, att förklara varför Munro är så bra, att ringa in hur, att beskriva tekniken, att alla sådana försök blir till hjälplöshet som får ge vika för känslor?

Kanske kan vi se Svenska Akademiens själva motivering, den kortaste och mest avskalade i mannaminne, som ett tecken på detta när det torsdagen den 10 oktober meddelades att Nobelpriset i litteratur år 2013 tilldelas den kanadensiska författaren Alice Munro – ”den samtida novellkonstens mästare”. Bara så. Inget mer. Inför försöken att motivera varför och på vilket sätt vi här har att göra med en litterär mästare har alltså också De Aderton kapitulerat om än inte fallit i offentlig gråt.

Alice Munro är född 1931 i den lilla staden Wingham i Ontario, Kanada, äldst av tre syskon. Föräldrarna kom båda från lantlig bakgrund med materiellt enkla förhållanden. Modern – till vilken hon hade ett komplicerat förhållande – utbildade sig till lärare, ett yrke hon kom att ägna sig åt under kort tid. I stället för att överta familjens bondgård satsade fadern på att i det tidiga 30-talet etablera sig som pälsdjursproducent; tillsammans försökte makarna Munro, inspirerade av det flärdfulla 20-talet, att bygga upp en farm för silverrävs- och minkavel, en miljö som ibland reflekteras eller bara skymtar i flera av Alice Munros berättelser. Beräkningarna slog emellertid fel, depression och det annalkande världskriget gjorde lyxkonsumtion som pälsverk till undgängliga, för de flesta omöjliga varor och familjen Munro fick bomma igen farmen och söka annan bärgning.

Dear Life (2012), det som sannolikt blir Munros sista bok, eftersom hon själv sagt så, avslutas med fyra berättelser som ger oss bilder från hennes uppväxt men också ledtrådar till hemligheterna med hennes författarskap. Munro säger själv att det egentligen inte rör sig om berättelser utan om något som snarare är självbiografiskt i känsla om än inte alltid i fakta. Texterna är inte bara det första och det sista utan det mest närliggande hon skrivit om sitt eget liv, säger hon i den korthuggna introduktionen betitlad ”Finale”. De avskalade texterna är på en gång enkla och signifikant detaljrika där de fångar en materiellt kärv och provinsiellt småskuren uppväxtmiljö för flickan Alice som först så småningom tycks finna sig tillrätta i skolan, har få kamrater och gör sina föräldrar olyckliga med sitt uppstudsiga ifrågasättande. Bestraffningar tycks ha varit legio, exekverade med rem av fadern på moderns insisterande. Munro beskriver och berättar, inte sällan mest underförstått, men så gott som utan att döma eller klaga. Vi förstår att hon hade ett närmare förhållande till fadern än till modern; den senare hade sociala ambitioner som tog sig lätt löjeväckande uttryck och som kom att skilja ut henne från familj och social omgivning så att hon blev ensam.

När Alice var i tonåren drabbades modern av Parkinsons sjukdom som kom att ända hennes liv. På den sista textens sista rader säger Munro att hon inte åkte hem under moderns sista sjukdomstid eller till hennes begravning; hon hade då själv två små barn och såg inte hur hon skulle kunna komma loss eller ens ha råd med resan från Vancouver. Om somligt, konstaterar hon, säger vi att det är oförlåtligt, eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi – vi gör det oavlåtligen, tillägger hon.

Det är med de orden Alice Munro ”stänger” dörren efter sitt författarskap. Texten, som heter Dear Life och alltså fått ge namn åt hela boken, är ytterst märklig inte minst i det att den lämnar kvar en tomhet som framstår som det den vill beskriva.

I den starkaste av de fyra texterna, ”Night”, berättar Munro om en serie kusliga nätter då hon som barn överfölls av en impuls att – eller tanken på att hon skulle vara förmögen att – strypa sin lillasyster med vilken hon delar rum. I självbevarelsedrift smyger hon sig ut ur rummet och ut i trädgården där välbekanta träd och själva mörkret distraherar hennes skrämmande tankar. En natt träffar hon på fadern som, själv sömnlös av oro, snabbt och instinktivt avlockar flickan det skrämmande skälet till att hon är uppe, det hon i texten benämner demoner. Lågmält, nästan ofattbart samlat och klokt, samtalar han med flickan och försäkrar henne att den där typen av tankar kan människor ha i­bland. Den så djupt ristade men med lätt hand återgivna bilden av de två, samtalande i gryningen om något mycket skrämmande och svårt, ger oss aningen om att det var faderns sätt att handskas med tillvaron, hans sätt att bära sitt öde, som i hög grad bidrog till att finslipa det som tycks ha varit en av Alice Munros mest utmärkande gåvor: den extraordinära iakttagelseförmågan.

Hon studerade journalistik och engels­ka på universitetet, men den akademiska banan avbröts av ett tidigt giftermål. Som 20-åring var hon gift och hade fått sitt första barn, tillsammans med sin man flyttade hon till Victoria i British Columbia där de öppnade bokhandel. Skrivit hade hon gjort sedan tonåren och så småningom fått noveller publicerade i tidskrifter, något hon fortsatt med långt efter den egentliga debuten 1968; The New Yorker, Atlantic Monthly och Paris Review är några av de publikationer som varit först med att erbjuda Munros med tiden alltmer lästa noveller. Hon är i dag översatt till tretton språk. Av det femtontal titlar som utgör hennes verk är det alltså tolv samlingar mellan åren 1968 och 2012 som gör henne till Kanadas första litterära Nobelpristagare med epitetet – snarare än motiveringen – ”den samtida novellkonstens mästare”.

Om detta senare, att skriva noveller, har Munro för övrigt en liten ironisk vink i en novell som heter ”Fiction” i samlingen Too Much Happiness (2009). I berättelsen går en kvinna in i en bokhandel för att få tag på en bok som visar sig vara en novellsamling, inte en roman – vilket påpekas och som i sig beskrivs som en besvikelse, något som genast förminskar bokens värde och får författaren att framstå som en som bara klamrar sig fast vid Litteraturens grindar men inte är en riktig del av den.

Sverige är inte ett påfallande novelläsande land – och våra förläggare synes inte överhövan sugna på genren även om den under senare år, lite till och från, ändå fått komma till tals. Att just det korta formatet ställer stora och speciella krav på utövaren är kanske det egentliga skälet till att novellen sällan beaktas i den litterära offentligheten eller uppmuntras av bokförlagen; ytterligt få författare klarar av den på ett sådant sätt att det blir stor novellkonst, på nära håll har vi norrmannen Kjell Askildsen som ett lysande undantag, för övrigt, på flera sätt, besläktad med Munro.

Att Munro från 1984 och framåt publicerats på svenska med åtta titlar talar sitt eget kvalitativa språk; långt innan Akademien fastslog saken var hon sedd som mästare. Det är främst Norstedts och Atlas som publicerat henne, sistnämnda förlag kom med berömvärd hastighet tidigare i år ut med hennes sista bok, den här i artikeln citerade Dear Life; i översättning av Rose-Marie Nielsen heter den Brinnande livet. Efter tillkännagivandet av Nobelpriset har samma förlag snabbt kommit med en ny utgåva av den bok med vilken Munro 1984 introducerades på svenska, Tiggarflickan, översatt av Karin Benecke. För den som ännu inte läst Munro väntar ett sant och stundom svårsmält äventyr – inte svårläst, inte alls, svårsmält därför att hon speglar delar av oss i våra mest ömtåliga belägenheter. Alltmedan berättelserna växer fram fladdrar bilder ur våra egna liv upp, snabbt och snabbt försvinnande, som skygga silverrävar, som viga minkar. I hennes konstlösa legering av detaljer och renskrapad, vattenklar prosa förs vi rakt in i vardaglighetens alla banaliteter, in i tillkortakommanden som kan vara våra egna, in i händelser och konflikter inför vilka både novellpersonerna och läsaren står handfallna … tills, ofta just under eller ovan själva textraden, förklaringen eller utvägen eller ljuset eller uppenbarelsen infinner sig.