Gud i vår tid – aktuellt tema i Axess

av PER BESKOW

Septembernumret av Axess har som sitt särskilda tema ”Religion i det 21:a århundradet”. Här finns fem läsvärda uppsatser om detta ämne.

Adrian Wooldridge, redaktionschef på The Economist, blev känd som medförfattare till den uppmärksammade boken God is back (2009) som hävdar att religionerna har en alltmer ökande betydelse i västerlandet. I den översiktliga artikeln ”Gud är tillbaka” i Axess hävdar han, särskilt med exempel från islam, att religion och politik inte längre kan hållas helt isär, och han ser USA som den bästa modellen för en fortsatt samlevnad mellan religionerna och det sekulära samhället. Kristendomen får dock inte något större utrymme.

Den ur katolsk synpunkt intressantaste artikeln är skriven av Janne Haaland Matlary [bilden], professor i statsvetenskap i Oslo och politiskt aktiv. Hon är katolik sedan några år, medlem av Justitia et Pax, och Påvliga rådet för socialvetenskap, och hon är konsult för Påvliga rådet för familjen, dessutom dam av Malteserorden. Hon skriver mycket initierat om Heliga stolens roll inom internationell diplomati. Hon understryker att den inte har några ekonomiska eller militära intressen och dess syften är inte nationella utan världsvida. Påven och Heliga stolen vänder sig inte bara till troende katoliker utan till alla människor. Det handlar om vad det är att vara människa med rättigheter och plikter, så som de är formulerade i den katolska socialläran. Bakom detta ligger det naturrättsliga betraktelsesättet att det finns universella normer som gäller alla, oberoende av religion. Ett samhälle måste bygga på rättvisa, kärlek och frihet, och de mänskliga rättigheterna intar här en central plats.

Benedetta Berti, fil dr vid universitetet i Tel Aviv presenterar de olika islamistiska rörelserna i Mellanöstern och deras politiska inflytande i olika länder. Det finns inom dem en stor variation och därmed olika förhållningssätt till de politiska systemen och demokratin som man kan se till exempel i Tunisien och i Egypten. Hon tar upp de sekteristiska splittringar som har uppstått under de senaste åren och nämner också ”den islamiska staten” (IS), men utvecklingen har här gått så snabbt att det hon skriver kan tyckas lite inaktuellt. Säkert är att nya förändringar står för dörren.

Göran Rosenberg gör en intressant analys av intressekonflikten mellan judisk nationalism och judisk diaspora, som i dag börjar glida längre bort från varandra. En stat har sin egen agenda och egna intressen. Nationaliseringen av den judiska existensen i Israel har också medfört en etnifiering av judarna i diasporan. Det handlar mer om ett judiskt ursprung än om judisk tro. Det har resulterat i ”en otyglad nationell-messiansk strömning, förenad med tanken på att återerövra och bebygga det historiska Israel. Engagemanget för detta hos icke-israeliska judar kan leda till att antisemitismen återuppväcks. Men det finns också en universalistisk och liberal diaspora judendom som inte vill avskärma sig utan tvärtom vill vara ett bidrag till världskulturen.

Simon May är professor i filosofi vid Kings College i London. Han är författare till Love: A History (2011) och förbereder en andra bok över samma tema. Som han uttrycker det i sin artikel har kärleken sedan slutet av 1700-talet kommit att överta Guds roll i västerlandet. Den har då tydliga drag av kristendomens Gud, fri från egennytta och själviskhet och inriktad på den andres bästa. För dem som har den inställningen vara förbehållslös och varken väcks eller försvagas av den andres kvaliteter. Han uppfattar detta som den bibliska kärleken i motsats till den platonska där kärleken består i en dragning till det högsta goda och i sista hand till Gud. En svensk läsare med någon teologisk bildning känner genast igen sig: det är ju Anders Nygrens agape och eros! Men May tar också upp tre andra slags kärlek: den likaså platonska att kärleken består i att dras till någon som vi vill förenas med, den aristoteliska ömsesidiga vänskapen och den sexuella dragningen. Han framlägger så sin egen syn: kärleken är något helt annat: det är ”den hänryckning vi känner inför dem som ger hopp om en oförstörbar grund för vårt liv”, ”som ger rotfäste i vårt liv här och nu”. Det är en definition som fordrar en mer utförlig förklaring som man kanske får del av i hans utkomna och kommande bok.

Detta nummer är självt ett bevis för att man kan ta religionen på allvar också i dagens Sverige, men det visar också hur mycket det fordras en inspiration från vidare perspektiv än det svenska. Det finns en omfattande internationell religionsdebatt som naturligtvis är färgad av deltagarnas religiösa inställning – också Mays universalism har ett idéhistoriskt påbrå – men det påminner oss om att de religiösa faktorerna i världen inte kan uteslutas från den allmänna kulturdebatten utan tvärtom fordrar ett förnyat intresse. Det finns många andra former av religion att analysera än de här nämnda: inom kristendomen har vi till exempel de ortodoxa kyrkorna, reformatoriska statskyrkor, pingströrelsen och andra väckelserörelser. Viktiga är också hinduismen och buddhismen liksom andra östasiatiska religioner som också de har att konfronteras med dagens sekulariserade kultur. Det är bara att hoppas på ett fortsatt svenskt intresse.

Per Beskow 2014-09-16

https://www.axess.se

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PER BESKOW

Septembernumret av Axess har som sitt särskilda tema ”Religion i det 21:a århundradet”. Här finns fem läsvärda uppsatser om detta ämne.

Adrian Wooldridge, redaktionschef på The Economist, blev känd som medförfattare till den uppmärksammade boken God is back (2009) som hävdar att religionerna har en alltmer ökande betydelse i västerlandet. I den översiktliga artikeln ”Gud är tillbaka” i Axess hävdar han, särskilt med exempel från islam, att religion och politik inte längre kan hållas helt isär, och han ser USA som den bästa modellen för en fortsatt samlevnad mellan religionerna och det sekulära samhället. Kristendomen får dock inte något större utrymme.

Den ur katolsk synpunkt intressantaste artikeln är skriven av Janne Haaland Matlary [bilden], professor i statsvetenskap i Oslo och politiskt aktiv. Hon är katolik sedan några år, medlem av Justitia et Pax, och Påvliga rådet för socialvetenskap, och hon är konsult för Påvliga rådet för familjen, dessutom dam av Malteserorden. Hon skriver mycket initierat om Heliga stolens roll inom internationell diplomati. Hon understryker att den inte har några ekonomiska eller militära intressen och dess syften är inte nationella utan världsvida. Påven och Heliga stolen vänder sig inte bara till troende katoliker utan till alla människor. Det handlar om vad det är att vara människa med rättigheter och plikter, så som de är formulerade i den katolska socialläran. Bakom detta ligger det naturrättsliga betraktelsesättet att det finns universella normer som gäller alla, oberoende av religion. Ett samhälle måste bygga på rättvisa, kärlek och frihet, och de mänskliga rättigheterna intar här en central plats.

Benedetta Berti, fil dr vid universitetet i Tel Aviv presenterar de olika islamistiska rörelserna i Mellanöstern och deras politiska inflytande i olika länder. Det finns inom dem en stor variation och därmed olika förhållningssätt till de politiska systemen och demokratin som man kan se till exempel i Tunisien och i Egypten. Hon tar upp de sekteristiska splittringar som har uppstått under de senaste åren och nämner också ”den islamiska staten” (IS), men utvecklingen har här gått så snabbt att det hon skriver kan tyckas lite inaktuellt. Säkert är att nya förändringar står för dörren.

Göran Rosenberg gör en intressant analys av intressekonflikten mellan judisk nationalism och judisk diaspora, som i dag börjar glida längre bort från varandra. En stat har sin egen agenda och egna intressen. Nationaliseringen av den judiska existensen i Israel har också medfört en etnifiering av judarna i diasporan. Det handlar mer om ett judiskt ursprung än om judisk tro. Det har resulterat i ”en otyglad nationell-messiansk strömning, förenad med tanken på att återerövra och bebygga det historiska Israel. Engagemanget för detta hos icke-israeliska judar kan leda till att antisemitismen återuppväcks. Men det finns också en universalistisk och liberal diaspora judendom som inte vill avskärma sig utan tvärtom vill vara ett bidrag till världskulturen.

Simon May är professor i filosofi vid Kings College i London. Han är författare till Love: A History (2011) och förbereder en andra bok över samma tema. Som han uttrycker det i sin artikel har kärleken sedan slutet av 1700-talet kommit att överta Guds roll i västerlandet. Den har då tydliga drag av kristendomens Gud, fri från egennytta och själviskhet och inriktad på den andres bästa. För dem som har den inställningen vara förbehållslös och varken väcks eller försvagas av den andres kvaliteter. Han uppfattar detta som den bibliska kärleken i motsats till den platonska där kärleken består i en dragning till det högsta goda och i sista hand till Gud. En svensk läsare med någon teologisk bildning känner genast igen sig: det är ju Anders Nygrens agape och eros! Men May tar också upp tre andra slags kärlek: den likaså platonska att kärleken består i att dras till någon som vi vill förenas med, den aristoteliska ömsesidiga vänskapen och den sexuella dragningen. Han framlägger så sin egen syn: kärleken är något helt annat: det är ”den hänryckning vi känner inför dem som ger hopp om en oförstörbar grund för vårt liv”, ”som ger rotfäste i vårt liv här och nu”. Det är en definition som fordrar en mer utförlig förklaring som man kanske får del av i hans utkomna och kommande bok.

Detta nummer är självt ett bevis för att man kan ta religionen på allvar också i dagens Sverige, men det visar också hur mycket det fordras en inspiration från vidare perspektiv än det svenska. Det finns en omfattande internationell religionsdebatt som naturligtvis är färgad av deltagarnas religiösa inställning – också Mays universalism har ett idéhistoriskt påbrå – men det påminner oss om att de religiösa faktorerna i världen inte kan uteslutas från den allmänna kulturdebatten utan tvärtom fordrar ett förnyat intresse. Det finns många andra former av religion att analysera än de här nämnda: inom kristendomen har vi till exempel de ortodoxa kyrkorna, reformatoriska statskyrkor, pingströrelsen och andra väckelserörelser. Viktiga är också hinduismen och buddhismen liksom andra östasiatiska religioner som också de har att konfronteras med dagens sekulariserade kultur. Det är bara att hoppas på ett fortsatt svenskt intresse.

Per Beskow 2014-09-16

https://www.axess.se