Gud tillbaka i Sverige – varför?

En personlig läsning av God is Back.

John Micklethwait och Adrian Woolridge tar i boken God is Back med läsaren på en spännande resa runt världen i den revitaliserade religionens spår. Religionen har förstås aldrig försvunnit, men i vårt globaliserade tidevarv tycks den ha gått från privatsak till offentlighet, och i stora delar av världen anammas nu den amerikanska moderniseringsstrategin där framsteg går hand i hand med tron. I allt större utsträckning och på alltfler ställen i världen agerar religionen på en fri marknad – det vill säga blir en konsekvens av människors frivilliga val – inom ramen för alltmer självklart sekulära stater. Häri ligger, menar författarna, förutsättningen för den religiösa trons nya vår.

Som verksam i den svenska samhällsdebatten, går mina tankar till vad Mickleth¬waits och Woolridges analys faktiskt betyder för Sverige. Deras framställning tar i stor utsträckning exemplen från Amerika, Asien och Afrika med en hög eller ökande kvantitet i både tro och religiöst praktiserande. För Europas del förutsägs både en intensifierad kultur- och värdedebatt (till exempel rörande familjens roll och biotekniken), med större plats för religiösa perspektiv, liksom en ökad intensitet i kyrkors och samfunds agerande på den offentliga scenen. Påven Benedictus XVI:s syn på ”massornas kyrka” som något förvisso vackert men långt ifrån nödvändigt, ses som ett tecken på att Guds återkomst till Europa primärt kommer att handla om en kvalitativ förändring.

Om Europa, i alla fall dess västra och norra del, är den mest sekulariserade kontinenten, utgör Sverige nog dess mest sekulariserade land. Ingenstans är religionen så privatiserad som här. Orsaken torde kunna sökas i den ganska unika, svenska, eller skandinaviska, moderniseringsstrategin.

I Sverige, som aldrig upplevde någon feodalism, fanns inte samma behov som för det kontinentaleuropeiska upplysningsprojektet att frigöra människan från en kyrka sammanvuxen med en feodal statsapparat. Här ingick istället staten – genom kungen – tidigt en allians med ”vanligt folk” för att minimera adelns samhälleliga inflytande. 1800-talets europeiska revolutioner fick därför ingen motsvarighet hos oss. Staten, om än odemokratiskt styrd, har alltid upplevts som god.

När allmogen med demokratins genombrott stegvis tog över styret av staten, kom den således i allians med sig själv och blev sin egen goda överhet. Kyrkan hade redan med reformationen fått rollen av ett slags statligt ämbetsverk för både service och kontroll. I takt med välfärdsstatens utbyggnad, och tillkomsten av alltmer specialiserade sekulära ämbetsverk, myndigheter och institutioner, minskade successivt dess samhälleliga betydelse. Den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engbergs tal om att Svenska kyrkan kunde byta namn till ”Kungliga salighetsverket” var en korrekt beskrivning av den så kallade folkkyrkans, och den kristna trons, roll i den svenska välfärdsdemokratin. Den ska välsigna det människor vill ha välsignat med lite salighetsgarnityr, medan all trygghet liksom riktandet av det offentliga samtalet, ankommer på politiken. Sveriges officiella ”tro” förblir i stor utsträckning en tro på den goda staten.

Efter att 1800-talets frikyrkoväckelse, tillsammans med arbetar- och nykterhetsrörelserna, mobiliserat för demokratin, blev 1900-talets olika väckelserörelser i huvudsak en privatsak för de omvända. I den del de satte spår i offentligheten var det snarare som freak shows (senast konkretiserat i medie¬bevakningen av Livets Ord på 1980-talet). Det är ganska talande för den djupgående, svenska sekularismen, att det politiska parti – Kristdemokraterna, på den tiden KDS – som blev en utlöpare från 1960-talets pingstväckelse, först kom att spela någon politisk roll när det hade tonat bort den kristna värderingsprofilen och gjort sig till en offentlig välfärdsleverantör bland andra.

Religiösa och existentiella frågor är i Sverige så privatiserade att inte ens föreningen Humanisternas kampanj 2009, ”Gud finns nog inte”, väckte någon bredare samhällelig reaktion eller diskussion, vare sig för eller emot, på det sätt som faktiskt skedde med kampanjens förlagor på andra håll i världen.

Men om det varit, och alltjämt är, så här: vad finns det då för samhälleliga skäl att önska Gud tillbaka till Sverige (jag bortser här från det överordnade skälet om de svenska själarnas frälsning då detta ligger utanför syftet med denna reflektion över God is Back)?

för det första handlar det om vår förståelse av den värld vi lever i och som med globaliseringen kommer oss allt närmare på alla plan. Svensk – i synnerhet medieelitens men också allmänhetens – oförmåga att förstå amerikansk politik beror ytterst på oförmågan att förstå att kristen tro också har en offentlig dimension. Betydelsen av så kallade kulturella frågor, som till exempel den om aborter, i USA:s samhällsdebatt, reduceras i ett svenskt prisma ofta till uppfattningen att det amerikanska samhället har kapats av en Knutby-sekt. Här blir Micklethwaits/Woolridges slutsats om utfallet av demokraternas primärval 2008 extra intressant och för ett traditionellt svenskt vidkommande extra chockerande: Obama vann slutligen sitt partis nominering över Clinton bland annat därför att han framstod som mer kristen än hon (he succeeded in out-Godding her)!

Jag har hört svenska politiker erkänna att de inte vet hur de ska hantera situationen på en internationell politisk konferens där partikamrater från andra europeiska länder tycker det är självklart att hänvisa till ”Guds skapelse” i ett resolutionsdokument. Det sägs också att svenska statsråd under EU-ordförandeskapshalvåret hade svårt för tanken på att ta emot delegationer av europeiska kyrkoledare. Allt detta kan försvåra vårt umgänge med andra som inte är som vi – såväl i politiken som i vardagen – med risk för både kontakter och inflytande, ja, i förlängningen till och med konkurrenskraft. Med Gud och tron mer närvarande i svensk offentlighet skulle religiösa perspektiv inte te sig lika svårhanterliga i mötet med andra.

För det andra handlar det om att det svenska samhället lider brist på vad jag skulle kalla för en kallelsedimension. Jag talar då inte om kyrkliga ämbeten utan – som en förlängning av den tyske samhällsfilosofen Jürgen Habermas analys av trons roll i det postsekulära samhället – om sekulära funktioner som inte kan motivera sig själva utan som behöver den drivkraft av självutgivelse och försakelse av egna och kortsiktiga behov, vilken kommer ur en levande kristen tro.

Här handlar det om framtidens entreprenörer som skapar jobb åt andra och välfärd för hela samhället. Både genom egna erfarenheter (jag har under större delen av mitt yrkesliv arbetat nära och med entreprenörer) och genom den ekonomiska forskning som alltmer intresserar sig för sambandet mellan vad som kallas dygder och entreprenörskap, vet jag att en riktig entreprenör är en person som undertrycker egen kortsiktig vinning (till exempel en hög lön idag eller en säker yrkeskarriär) och riskerar allt för att förverkliga en idé och se den utvecklas i ett långsiktigt företagande. Vinsten är ett me¬del men inget mål (vilket är en viktig skillnad mellan entreprenöriell och spekulativ ekonomisk verksamhet). När undersökningar visar att svenska ungdomar gärna vill jobba ”eget” för att kunna bestämma över sin arbetstid, men är skeptiska till att driva företag och vara företagare, tror jag att det beror på något mer djupliggande än svenska företagsskatter och arbetsrättsregler. Nämligen en otillräcklig motivation för att ge av sig själv till och för något som är större än de egna, omedelbara behoven.

Detsamma gäller för politiska uppdrag, det vill säga uppgiften att under en tid ta ansvar för det gemensamma i stat och kommun. De politiska partierna vittnar om svårigheter att rekrytera kandidater, och politiska avhopp, mitt under mandatperioden, blir vanligare. Visst spelar det politiska arbetets organisering en viktig roll, liksom det faktum att politiken professionaliseras och blir både heltidsyrke och yrkeskarriär. Men utan en anda av uppoffring för att under en kortare eller längre tid göra tjänst för andra, oavsett om möjligheten till högre uppdrag är god eller inte, i ett på många sätt otacksamt och impopulärt slit, så får vi färre och/eller sämre politiker i framtiden.

En kallelsedimension behövs också i vården och omsorgen, inte minst om våra gamla. När vi tar del av rapporter om vanvård på äldreboenden, om personal som tittade på tv när de gamla behövde hjälp och så vidare, så ska vi förvisso inte tro att detta är allmängiltigt i äldrevården, tack och lov. Men det är heller inte så enkelt som att hänvisa till ”dåligt ledarskap”, ”bristande organisation och ansvarsutkrävande” eller att ”ett värdegrundsarbete måste sättas igång”. Det handlar nämligen ytterst om drivkraften för var och en som arbetar inom vård och omsorg att åta sig ett sådant viktigt arbete.

Många fackliga företrädare värjer sig, tyvärr, för att tala om ”kall” till dylika uppgifter eftersom det antas leda till att arbetsgivaren ska hålla lönerna nere. Och visst ligger det mycket i att samhället som helhet inte värderar detta arbete till lön, villkor och status på ett tillräckligt bra sätt. Men samtidigt kan status inte vara en avgörande faktor. En god lön och goda villkor belönar inte bara arbetet i sig utan också den anda av kärlek, den vilja att göra något för ”mina minsta bröder” som Herren själv sade, som en god vård – oavsett om den sker i offentlig, privat eller helt ideell regi – aldrig kan fungera utan. Sverige är det land i Europa där flest anser att gamla ska vårdas på institutioner och inte av anhöriga i hemmet. Det ställer stora krav på både chefer och medarbetare vid dessa institutioner. Med de demografiska utmaningar som väntar framtidens äldreomsorg i alla former, såväl professionella som helt frivilliga insatser, behöver ”värdegrunden” vara mindre tavlor på väggarna i personalrummet, eller teman för en käck konsultpresentation på en personal-kickoff, och mer av något som kommer inifrån. Då behövs mer av kristen tro, hos människor och i det offentliga rummet.

för det tredje lider debatten om vår tids etiska utmaningar brist på ett perspektiv och en orienteringspunkt som ligger utanför människan själv, och som förmår ställa de relevanta frågorna om vem hon är och vad hon är ämnad att vara. Det finns ingen politisk ideologi som kan ge svar på frågor som den nya biotekniken ställer om vad vi får göra bara för att vi kan. ”Dödshjälp åt alla” är redan ett krav som formuleras offentligt. Aborter på basis av att barnet har ”fel” kön läggs nu till aborter för att barnet har ”fel” far eller kommer vid ”fel” tid. Att en åklagare väcker åtal för förskrivning av p-piller till trettonåringar väcker större medial bestörtning än grundfrågan vad trettonåringar överhuvudtaget ska med p-piller till. Den mediala speglingen av fenomen som till exempel otrohet, ungdomars sexuella exponering på nätet eller ”polyamorösa relationer” sker nästan uteslutande med fascination över vad man kan hitta på, snarare än vart det leder. Bara för att ta några aktuella exempel.

för det fjärde skulle jag också vilja se ett mer kristet perspektiv på de ”vanliga” politiska frågorna. Sverige har alltid varit ett pragmatiskt och konsensusinriktat land, och de ideologiska striderna efter demokratins genombrott har varit ganska få. Men efter det kalla krigets slut, och den politiska indelning här hemma som detta också skapade, är frågan om vi nu inte upplever en än mer pragmatisk tid. Välfärdsstatsdemokratin är till fullo genomförd så att politiken och det offentliga samtal som den genererar verkligen handlar om hur stat och kommun ska kunna leverera största möjliga lycka genom största möjliga förmåner åt största möjliga grupper.

Framlidne politikern och ekonomen Staffan Burenstam Linder talade på sin tid om den moderna staten som en ”närsynt Robin Hood” som tar av alla och ger åt alla. Med de enorma resurser som det offentliga idag förfogar över blir politikernas roll att avdöma i kampen mellan krav från olika intressegrupper och olika behov som särskilt får sin omedelbara spegling i medierna. Det tycks alltmer som att frågan ”vad är rätt att göra?” inte besvaras på olika sätt av olika ideologier och partier, eftersom de praktiska skillnaderna dem emellan inte är så stora och enighet råder om att systemet i stort ska se ut som det gör. Jag tycker givetvis inte att kristen tro vare sig kan eller ska formuleras som ett partiprogram. Men jag tror att det finns ett utrymme och ett behov av tydliga rätt och fel som kan förankras i en tro, så att partier och ideologier kompletteras med en annan dimension som ger välfärdsstatsdemokratins pragmatiska avdömningar en etisk kompass. Nog finns det viktiga samhälleligt-funktionella behov av att få Gud in i svensk offentlighet.

En svaghet med Micklethwaits och Woolridges bok är att de ganska långt in i sin framställning behandlar alla religioner lika. På ett sätt är det deras syfte, eftersom de vill spegla utvecklingen över hela världen. Mot slutet kommer också ett avsnitt om kampen – eller, för att vara mer kongenial med marknadsmetaforerna i andra avsnitt, konkurrensen – mellan Bibeln och Koranen.

Som kristen och katolik är det förstås självklart att se skillnaden mellan tro och tro. Det finns det som är sant och det som har korn av sanning i sig utan att vara fullständig sanning, men det är sanningen vi ska sträva efter. Jag tror därför att den katolska kyrkan har en viktig roll i att föra Gud tillbaka i Sverige och att det faktiskt föreligger goda förutsättningar för en sådan mission. I det svenska kulturella klimatet – med dess förnuftstillit och fokus på organiserat socialt ansvarstagande – kan den katolska förnuftssynen, naturrätten och socialläran, som utgångspunkter för en tydligare diskussion av samhälleliga frågeställningar i det offentliga rummet, faktiskt ha en stor betydelse.

Den stora prövning som måste uthärdas i ett sådant företag är den mycket specifikt svenska ”toleransens intolerans” som drabbar allt och alla som inte legitimerar det politiskt korrekta, postmoderna tänkandet om att själv konstruera sitt jag och sin sanning. Men det är mot den irrfärd som denna syn tar människan och samhället, som vi också vill kunna säga om vårt land vad Micklethwait och Woolridge säger om större delen av världen i övrigt: ”God is back, for better”.

Thomas Idergard

Artikelförfattaren är fil. kand. i sociologi och sedan länge verksam i svensk samhällsdebatt och opinionsbildning och idag bland annat knuten till tankesmedjan Timbro.

Publicerad 2010 i nummer 2