Gudar och människor

Det var under natten till den 27 mars 1996 som en grupp beväpnade män trängde sig in i trappistklostret Notre Dame de l’Atlas i Tibhirine, Algeriet, och förde bort sju munkar som gisslan. Knappt två månader senare offentliggjorde den väpnade islamistgruppen GIA en kommuniké där man tog på sig ansvaret för dådet, och triumfatoriskt tillkännagav att man två dagar tidigare, den 21 maj, skurit halsen av munkarna. Det tog ytterligare någon vecka innan den algeriska regeringen meddelade att deras kvarlevor hade återfunnits nära Medea. Alla övriga omständigheter kring deras bortförande, fångenskap och avrättning har emellertid förblivit höljda i dunkel.

Journalisten Alain Woodrow redogjorde nyligen i en artikel i The Tablet för känt och okänt i frågan. Cisterciensernas tidigare generalprokurator broder Armand Veilleux tycks vara den som hittills kommit längst i sina efterforskningar. Han hävdar att de franska munkarnas närvaro i Algeriet till den grad besvärade militärmyndigheterna att dessa beslutat att göra sig av med dem. Så långt som till likvidering ville man dock inte gå, och hypotesen är därför att ledaren för GIA, Djamel Zitouni, i själva verket också verkade som dubbelagent för militären. Planen skulle då ha varit att låta GIA kidnappa munkarna, för att sedan befria dem genom arméns försorg och sätta dem på ett plan med enkel biljett till Paris. Om denna hypotes är korrekt måste något emellertid ha gått snett på vägen. Kanske hade Zitouni inte den kontroll han själv räknat med över olika islamistiska grupperingar. Kanske råkade i stället militären döda dem av misstag under ett anfall från luften – en massiv militär intervention i området ägde nämligen rum under perioden ifråga – och man kan då ha låtit halshugga dem i efterhand, för att kasta skulden på GIA. En ny undersökning har nu inletts av den franska regeringen, under ledning av antiterroristdomaren Marc Trévidic. Det återstår att se om denna kan bringa slutlig klarhet kring munkarnas martyrium.

Xavier Beauvois film Gudar och människor (Des hommes et des dieux, 2010), som vann Cannes Grand Prix 2010, är till stora delar byggd på autentisk dialog – såvitt den är känd från två överlevande munkar, som undkom kidnappningen – och berättar avskalat historien om munkarna i Tibhirine. Filmen har blivit en oväntad publiksuccé, och även nominerad till Frankrikes Oscarsbidrag. Beauvois, självutnämnd agnostiker, har dock lagt stor vikt vid att skildra klosterlivet autentiskt – bland annat gjorde hela filmteamet ett längre studiebesök i moderklostret Tamié i Savoie, för att få inblick i vardagliga ting: hur ringer man i klockan; hur firas officiet? Beauvois intresserar sig föga för thriller-aspekten av munkarnas öde, kring spekulativa frågor som vem som bär skulden eller hur deras tid i fångenskap utspelade sig. I stället utgår han rigoröst från tillgängliga fakta – rent allmänt att Tibhirine-munkarna lever i fred och endräkt med sin omgivning. Men ett antal dramatiska skeenden bryter harmonin. Den 14 december 1993: ett antal kroatiska gästarbetare halshuggs brutalt, sannolikt av GIA, bara några kilometer från klostret. I massakern gjorde mördarna skillnad på kristna och muslimer; endast de förra likviderades. Den 24 december 1993: ett GIA-kommando tränger in i klostret under själva julnatten och kräver medicinsk hjälp till islamistiska rebeller gömda i bergen. Priorn, broder Christian de Chergé (i filmen spelad av Lambert Wilson), avvisar begäran: vapen kan givetvis inte tillåtas i klostret, och inte heller kan några medicinlager tillhandahållas rebellerna – de används ju redan för de fattiga bybornas räkning. Däremot, säger han, är alla välkomna till mottagningen i klostret för vård. Lika tydligt besked ger han om att inkräktarna stört julfirandet, Fridsfurstens fest.

Filmen markerar också tydligt islamistledarens nyvunna respekt för priorn denna julnatt. Senare förs en sårad islamist till klostret för vård. Detta gör regeringen misstänksam mot munkarnas verksamhet. När islamistledaren senare mördas av regeringstrupperna och släpas runt efter en bil markerar priorn sin avsky för hanteringen. Han hämtas dock för att identifiera den döde – densamme som hade trängt in i klostret under julen – och ber då gråtande vid hans bår. Detta är nog för att väcka misshag hos de styrande. Beauvois markerar alltså tydligt att munkarna utgör ett dubbelt problem, både för islamisterna och regeringen. Samtidigt visar han i hur hög grad de faktiskt är integrerade i livet på platsen på många sätt, inte minst då genom läkaren, broder Luc (i filmen spelad av Michael Lonsdale), som tar sig an alla patienter utan åtskillnad och har ett ord till övers för var och en. Luc Dochier (82 år vid sin död) gick i kloster 1941 och tog en familjefaders plats vid deporteringen till ett läger under andra världskriget. I Tibhirine hade han redan hunnit tillbringa 50 år och bortförts av nationella fronten redan under sent 1950-tal.

Priorn, broder Christian, var mer av en intellektuell. Han stod bakom rörelsen Ribat-es-Salam – Fredslänken – som skapats för muslimsk-kristen dialog. Efter julen 1993 skrev han också ett andligt testamente, återfunnet efter hans död, där han ger uttryck för sin fundamentala solidaritet med det algeriska folket (publicerat i Signum nr 6/1996). Han eftersträvar inte martyriet:

Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig. […] Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.

Han beskriver gripande hur Algeriet och islam för honom är en kropp och en själ, förenade i evangeliets ande och i respekt för de oliktänkande, och han tackar för ”detta mitt förlorade liv som helt är mitt och helt är deras”; och särskilt för ”min vän i sista minuten, som inte kommer att veta vad du gör. Mitt TACK gäller också dig, och detta A-DIEU som du håller i beredskap. Må vi få nåden att möta varandra som lyckliga rövare i paradiset, om det behagar Gud, bådas vår Fader. AMEN! Insch Allah!”

Uppenbarligen har filmen också bidragit till en intensifierad religionsdialog mellan kristna och muslimer, helt i Tibhirine-munkarnas anda. I Frankrike har exempelvis ett dussintal offentliga arrangemang avhållits med anledning av dess premiär, bland annat mellan kardinal Philippe Barbarin, ärkebiskop i Lyon, och Azzedine Gaci, ordförande för det muslimska rådet i Rhône-regionen, som redan tidigare gemensamt besökt Tibhérine.

En sak är säker: Xavier Beauvois film är ett filmiskt mästerverk. Den lyckas med det som få debattinlägg gör: att visa på tolerans i praktiken genom att klart visa fram Tibhirinemunkarnas egen anda, genom respekt för oliktänkande, och nyanser i de strider som i dagens konflikter, religiösa och andra, alltför ofta framstår som skarpskurna eller oavvisliga.

Astrid Söderbergh Widding

Publicerad i Signum 1 / 2011

Signum © 2014 Alla rättigheter reserverade. Ansvarig utgivare Frans-J. Holin

All information på www.signum.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa vid citering. Signum är en del av Newmaninstitutet AB.