Claes Arvidsson har i dagens Svenska Dagbladet en mycket tänkvärd reflektion över upptäckten av Gudspartikeln. Fysiker vid Cern i Genève har nu bekräftat den teori om en partikel i universum som den brittiske fysikern Peter Higgs ställde upp redan i mitten av 1960-talet. Gudspartikeln – eller Higgspartikeln – har observerats, vilket ger stöd åt den så kallade Standardmodellen och Big Bang-teorin. Men Arvidssons poäng är att naturvetenskapens upptäckter inte ger svar på alla livets frågor. Etiska, filosofiska och religiösa frågor kvarstår. Gudspartikeln förklarar inte meningen med livet, i alla fall inte det mänskliga. Den förklarar inte heller vem människan (”själen” i Arvidssons språkbruk) är eller hur hon ska leva.
Det är lovvärt dels att Arvidsson stakar ut naturvetenskapens gränser, dels att han visar en öppenhet för de existentiella spörsmålen. Vad som kan diskuteras är avslutning på resonemanget, där han skriver: ”Det finns inte någon brist på förslag om hur livets gåta ska lösas utan svar kan sökas i filosofi, religion eller hjärnforskning. Til syvende og sidst kan svaret bara vara personligt på frågor om människans inre universum.” Som vän av renässanshumanismens syn på kristendomen är jag helt införstådd med att de existentiella frågorna behöver ett personligt bemötande. Erasmus av Rotterdam, Ignatius av Loyola och Teresa av Avila vara alla angelägna om en personligt hållen kristendom, det originella hos varje individ bejakades.
Vi behöver dock en distinktion mellan personligt och privat. Arvidssons slutkläm ger intryck av privatreligiositet (fast han säger ”personligt”), även om en sådan kanske inte avses. Varför ska de existentiella frågorna endast bearbetas på det personliga planet (låta vara att Arvidsson tycks mena att man kan ta hänsyn till filosofins, religionens och hjärnforskningens förslag)? Naturvetenskapen gör en kollektiv insats genom forskning om universum, varför då inte tänka sig ett gemensamt sökande också i den existentiella och religiösa sfären? Moderniteten har i och för sig lokaliserat etik och religion till människans inre, privata, sfär. Men det man i den extrema formen av privatreligiositet då bortser ifrån är att den enskilda människan omöjligen kan uppfinna ett språk och en världsbild helt på egen hand. Filosofiska och religiösa texter och konstverk, som andra varit upphov till, är oundgängliga för den enskildes sökande. Den enskilde indviden behöver ha hört exempelvis psalmen ”Härlig är jorden” för att kunna ta personlig ställning till om Gud ska lovprisas för den himmel som psalmen identifierar som Guds. Psalmen ”O store Gud” fyller en liknande funktion. Man behöver naturligtvis inte ha hört eller sjungit just dessa psalmer, men den personliga reflektionen behöver matas med någon typ av åskådning som förmedlats från tidigare generationer. Med ett sådant synsätt kan också ett tankeutbyte om livsfrågorna komma igång. Samtalet försvåras däremot om ett personligt staket sätts upp kring människans inre universum.
Fredrik Heiding 2012-07-05
Läs här om den positiva reaktionen på upptäckten av Higgspartikeln i Påvliga akademin för naturvetenskap: