Gudsrikets makt och musikens

av NIKLAS RÅDSTRÖM

I en av adventstidens evangelietexter står det: ”Tiden är inne, Guds rike är nära.”

Gudsriket är på en gång åtrått och svårerövrat. Alla har hört orden hos Matteus att det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.

Att bli en del av Gudsriket kräver försakelse och uppoffring och samtidigt hängivenhet och vilja. I den bön som är central för kyrkan sägs att ”riket är ditt och makten och härligheten, i evighet”. Det tål att tänka länge på hur den där makten och härligheten egentligen ser ut och hur Gud utverkar makten i sitt rike och vad härligheten består av.

Det är en mycket vanlig föreställning, förfärande vanlig både bland troende och icke-troende, att Gud utövar sin makt över världen som en envåldshärskare som sänder ut sina dekret, upphöjelser och bestraffningar, med hjälp av ett strängt rättsväsende och hemlig polis. Det är naturligtvis en besynnerlig föreställning, men som sagt förfärande vanlig.

Jag tänker snarare att om vi utgår från att det finns en Gud som utövar sin makt över oss, så sker det som med musiken. Liksom vi kan träda in i en pianokonsert av Mozart eller en kantat av Bach och där underkasta oss musikens makt, bli upplyfta och levande, plötsligt klarseende och del av en större skapelse än vi själva, kan vi träda in i Guds makt.

Det kräver mått av hängivenhet, öppenhet, nyfikenhet och även kanske kunskap hos oss, men när vi väl är där bärs vi av tonernas sammanhang och ingår som en del i dess rike. Ska tanken om Gudsriket vara meningsfull vill jag förstå den som att vi inte i allt bara ska se och se till oss själva, utan se och se till andra, de andra som vi själva är en del av.

Nu har idén om Guds rike i historien varit oändligt mycket mer problematisk än så. Gudsriket åberopas gång på gång som ett slags ultranationalistiskt ideal där endast de av den rätta läran hör hemma och från vilket andra bör förvisas med all upptänklig stränghet. Hur ofta åberopas inte Guds rike av alla som driver ett slags trons och misstrons balkaniseringspolitik.

I vår samtid finns så många som är beredda att resa gränsposteringar kring sina Gudsriken, vare sig de menar att Gud finns där eller har abdikerat och vistas på hemlig ort. Där synas noga varje identitetshandling, samtidigt som kameler smiter genom nålsögon och förmögna kan röra sig hur de vill. Hur ska vi veta vilket Gudsrike som är det rätta, när alla med sådan visshet ser sin egen bild av det som den enda möjliga?

Den profane mystikern Gunnar Ekelöf menade att han inte trodde på ett liv efter detta, men att han trodde på detta livet. Han skriver:

Jag talar till dig
Jag talar om dig
djupt inifrån mig själv
Jag vet att du inte svarar
Hur skulle du kunna
så många som ropar till dig!
Allt jag begär
är att få stå här avvaktande
och att du ger mig ett tecken
inifrån mig, av dig!

Ska Gudsriket ha en mening så är det inte en plats där vi som lydiga undersåtar underkastar oss en enväldig despot, hur upplyst denne än må vara. Den som där härskar ska vi inte bara vända oss till med bönens försonligt knäppta händer, utan även hota med knytnäven. Dess medborgarskap kräver av oss att vara ifrågasättande, skapande, öppna, tvivlande. Att finnas där som vi finns i musiken, i dess makt men helt oss själva.

Niklas Rådström är författare, poet och dramatiker, Stockholm.