Gyllensten och språkets gräns

HELENA BODIN

Måndagens understreckare i SvD (21 januari) gällde Lars Gyllensten och skönlitteraturen under 1950- och 60-talen. I svallvågorna efter Hedeniusdebatten hölls ateismen fram som det självklara valet på kultursidor och universitet. Det litterära rummet kunde för en tid då ersätta kyrkorummet, skriver Peder Thalén, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle. Han ställer frågan om vad som ska hända nu, ett halvsekel senare, sedan författarnas Gud inte kunnat erbjuda en tillräckligt livsnära Gud. Står vi inför ett nytt uppbrott?

Kan så vara, men Lars Gyllensten har i så fall inte lämnats bakefter. Som jag ser det var han snarare bland de allra första att bryta upp. Utan att själv vara kristen sökte han sig allt ifrån det tidiga 1970-talet långt tillbaka i den kristna kyrkans historia. I romanen Grottan i öknen (1973) återspeglas de tidigkristna ökenfädernas plågsamma, ofta rent motbjudande askes. Det är asketens egen kropp som är redskapet för att lära känna Gud. Efter asketens död lämnas hans blankslitna kappa som gåva till biskopen, hans levnadstecknare, av en kringluffande dåre. När den litterära värld Gyllensten skapat nu beskrivs som ett gudssökande av främst teoretisk karaktär vill jag hellre framhålla den grå-bruna kappans betydelse – helgonets oönskade gåva till författaren. Den där gamla kapptrasan breder ut sig i Gyllenstens författarskap.

Medan troende författare tidvis kunnat välja den totala tystnaden, valde Gyllensten alltid orden, enorma mängder av ord! Han inte bara skrev romaner, han gav också ut sina anteckningsböcker, han kommenterade engagerat sitt skrivande och analyserna av det. Fina exempel på hur han deltog i debatterna finns här (och här och här) i Signums arkiv på nätet. Men ordrikedomen innebar inte att Gyllensten trodde att lösningen fanns i språket. Thalén tar upp formuleringsförsökens karaktär av provisorier och kunskapsprocessens oavslutbarhet, men vad det främst rör sig om är insikten om ett verkligt tillkortakommande. Gyllensten tänkte sig inte att språket verkligen skulle kunna ”sätta oss i förbindelse med den yttersta verkligheten”, som Thalén uttrycker det. Men trots att språket i sin ofullkomlighet kunde vara lika motbjudande som asketens slitna kappa fortsatte Gyllensten att skriva.

Nu saknas han oss sedan flera år. Det vore spännande att som förr få hans egen kommentar. Har det sena 1900-talets författare inte kunnat erbjuda en tillräckligt livsnära Gud? I Gyllenstens sista utgivna anteckningsbok, Med andras ord, och egna (2004), citeras Schopenhauer: ”Det finns något klokare i oss än huvudet.” Kristna mystiker och tänkare kommer till tals. På olika sätt i olika tider säger de att Gud erfars med kroppen, genom sinnena. Det gäller både Simeon den Nye Teologens ljusupplevelser och Kallistos (Timothy) Wares ord om att människan är en levande teologi.

Så långt andras ord i Gyllenstens anteckningsbok. Än hans egna då? ”Kärnan i det jag gör är att jag avger kärleksförklaringar till världen, naturen, mänskligheten, livet, tillvaron.”

Helena Bodin 2013-01-23

http://www.svd.se/kultur/understrecket/forfattarna-som-overtog-prastens-roll_7843274.svd