Hagia Sofia och islam

av OLOF HEILO
För första gången på åttiofem år läses i morgon muslimsk fredagsbön i den tidigare katedralen Hagia Sofia i Istanbul. Det senantika marmorgolvet har dolts under heltäckande mattor i turkos (president Recep Tayyip Erdoğans favoritfärg) och de bysantinska mosaikerna kommer att skylas över av draperier. Förmodligen kommer även de stora portarna att förses med förhängen.

Beslutet att återkalla byggnadens status som museum upprör kristna och sekulära, om än av olika skäl, men har även fått neutrala betraktare att höja på ögonbrynen. Det råder inte precis någon brist på moskéer i Istanbul: varför detta plötsliga behov av ännu en islamisk böneplats i Europas största stad?

Krassa betraktare tenderar att fokusera på de mest närliggande orsakerna: för Turkiets del har covid-19-pandemin inneburit kraftigt minskade intäkter från turism, samtidigt som den politiskt och ekonomiskt redan ansträngda situationen inom landet har fått stödet för Erdoğans parti att sjunka markant. Förlusten av en av landets viktigaste turistmagneter väger i det läget lättare än den våg av sympatier från presidentens traditionella väljarbas som det ställer i utsikt. Men medan dessa iakttagelser är i sak riktiga, förklarar de inte varför byggnaden verkar tillmätas en sådan stark symbolisk innebörd av landets muslimer.

Hagia Sofia. Foto: Wikipedia.

Hagia Sofias betydelse för kristna står utom allt tvivel: för i synnerhet ortodoxa står den som symbol för den tusenåriga bysantinska erans formativa inflytande på kristendomen. Bland sekulära i Turkiet uppfattas den snarare som ett monument över Mustafa Kemal Atatürks reformer. För att legitimera sitt beslut har Erdoğan låtit spela in en video där även muslimer från hela världen får uttala sig om dess betydelse.

Faktum är att Hagia Sofia, som vi känner byggnaden, redan från början var något av ett politiskt statement. Den uppfördes i ett romerskt rike där Konstantinopel – dagens Istanbul – hade ersatt Rom som huvudstad, men fortfarande kämpade för att legitimera sin roll som rikets politiska, kulturella och religiösa centrum.

Mariamosaiken i koret. Foto: Olof Heilo.

Byggherren, kejsar Justinianus, var en man från enkla förhållanden som via mäktiga beskyddare hade funnit vägen till tronen. Som kejsare gjorde han sig bland annat känd för framgångsrika fälttåg, ett tongivande kyrkomöte och en mäktig lagsamling. Men under den triumfatoriska ytan dolde sig en osäker värld, där det stod klart att de gamla romerska gränserna inte längre bjöd något skydd mot folkvandringarna, där klimatförändringar ledde till missväxt och hungersnöd, och där böldpesten utlöste sin första pandemi.

Oron märktes i huvudstaden själv. År 532 utbröt våldsamma upplopp i Konstantinopel och missnöjet med vad som uppfattades som en korrupt och inkompetent regim gick ut över stadens centrala delar, där förmögna senatorer och tjänstemän hade låtit uppföra sina palats. Justinianus svarade med en enorm brutalitet och lät sina trupper gå lös på folket. För att det inte skulle råda några tvivel om vem som hade makten engagerade sig Justinianus under åren som följde i en frenetisk byggnadsaktivitet, avsedd att återställa staden i ännu mäktigare skepnad än tidigare. Kärnan i prestigeprojektet var den nya Hagia Sofia, som i tusen år framöver skulle utgöra kristenhetens största kyrkobyggnad. Med sin 55 meter höga kupol, genomlyst av fyrtio fönster, utgjorde den på en gång slutpunkt och kulmen på en antik byggnadstradition som inte skulle överträffas på århundraden.

Hagia Sofia, interiör. Foto: Olof Heilo.

Justinianus lyckades med sitt uppsåt att en gång för alla manifestera sin och Konstantinopels makt. Ofta citerat är den så kallade Nestorskrönikans påstående att det var ett besök där som övertygade en delegation från Vladimir den store i Kiev om att ryssarna borde anamma den ortodoxa kristendomen – ”de visste inte om de var i himmelen, eller på jorden”. Många turkar kan citera en påstådd tradition som gör gällande att profeten Muhammad ställde Paradiset i utsikt till den muslim som bad i Hagia Sofia, och även om yttrandet får uppfattas som rent apokryfiskt kan byggnaden faktiskt sägas ha en symbolisk betydelse inom islam. Detta hänger samman med de stora erövringar som gjordes i islams namn bara hundra år efter kejsar Justinianus regeringstid, och som på ett tidigt stadium verkar ha betraktat Konstantinopel som slutgiltigt mål. Eskatologiska traditioner gjorde gällande att muslimerna genom att erövra staden skulle bana väg för Jesu återkomst och den slutgiltiga kampen mellan ont och gott.

Hagia Sofia. Foto: Wikimedia commons.

Det skulle dröja åttahundra år innan en erövrare kom för att infria löftet. Tisdagen den 29 maj 1453 blev den osmanske sultanen Mehmed II den förste att förrätta muslimsk bön i Hagia Sofia. Vid det laget kontrollerade turkarna sedan ett århundrade redan bägge sidor om Bosporen och hela det område från Balkan till Anatolien som en gång varit bysantinskt kärnland. Händelsen markerade – bevisligen – inte början på Armageddon, utan på Konstantinopels nya inkarnation som huvudstad i världens största muslimska välde. Flera kristna stater och härskarhus svarade genom att resa egna anspråk på legitimiteten från Roms östra hälft, men det imperium som med tiden skulle bli mest framgångsrikt i att hävda sin arvsrätt var Ryssland. Att åter sätta korset på Hagia Sofia blev det retoriska och symboliska målet för en rad ryska krig mot osmanerna, från erövringen av Krim under Katarina den stora på 1700-talet ända fram till första världskriget.

Hagia Sofia interiör. Foto: Privat, Olof Heilo.

För Hagia Sofias del innebar inte den osmanska erövringen en så radikal förändring som man kan tro vad själva byggnaden belangar. Bildfientligheten inom islam har inte alltid varit som den är idag, och av teckningar från osmansk tid framgår att kristna symboler och mosaiker fanns kvar ännu i århundraden. Det var faktiskt först på 1800-talet som Hagia Sofia definitivt islamiserades, ironiskt nog samtidigt som Osmanska riket öppnade sig alltmer mot Europa. De schweiziska bröderna Fossati fick i uppdrag att dokumentera och renovera strukturen, vilket å ena sidan ledde till att de bysantinska mosaikerna för första gången studerades på allvar, men å andra sidan att interiören försågs med de enorma pannåer med de tidiga kalifernas namn som än idag förtar rumsverkan. Mosaikerna kalkades över efter att ha fasthållits i teckningar, men sultanen själv lär ha bett Fossatis att visa varsamhet – kanske skulle det gå att ta fram dem igen.

Så skedde också hundra år senare, när Osmanska rikets turkiska restmassa hade utropats till republik av Mustafa Kemal, känd som Atatürk, och försetts med en sekulär konstitution. Det är i efterhand lätt att glömma att Atatürks reformer ägde rum mot bakgrund av en lång rad förödande krig med islamiska övertoner, där huvudfienderna hade varit ortodoxa kristna stater som Ryssland och Grekland, som hade haft som uttalat mål att befria ”den fångna jungfrun vid Bosporen”. Genom att omvandla Hagia Sofia till museum neutraliserade Atatürk sådana anspråk. Byggnaden tillhörde mänskligheten, inte en bestämd religion eller nation. Det vittnade också om en modern attityd till kulturarvet: i stället för att låta byggnaden stå i skuggan av politisk och historisk retorik, skulle den få tala för sig själv och genom sin egen skönhet.

Hagia Sofia, interiör. Foto: Olof Heilo.

Erdoğan, som förefaller likgiltig för det senare, har valt att utnyttja platsens symbolkraft för att i ett politiskt klämt läge inscenera sig själv som en ny Mehmed II. Frånsett att han med sin enkla bakgrund i arbetarstadsdelen Kasımpaşa och sin vid det här laget mångåriga erfarenhet av att köra över demonstranter har större likhet med kejsar Justinianus än med Mehmed, är frågan om det kommer att gynna honom i längden. Officiellt är datumet för fredagsbönen – den 24 juli – valt med tanke på Lausannefördraget 1923, där första världskrigets segrare delade in Turkiet i grekiska, italienska, franska, armeniska och kurdiska ockupationszoner. Atatürk satte stopp för dessa planer, men genom den våg av ilska som Hagia Sofias nya status har utlöst i den ortodoxa kristna världen verkar Erdoğan snarast vara på väg att väcka liv i dem på nytt.

Olof Heilo 2020-07-23

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.