Håll dörrar och fönster öppna! – Den romerska gemenskapen Sant’Egidio – ett exempel på nutida kristendom

NIENTIEDT, KLAUS

När man talar om nutida andliga rörelser har det ofta setts som självklart att de är teologiskt konservativa, ointresserade av samhällsfrågor och okritiska i sitt förhållande till Vatikanen. Hur ytlig en sådan karakterisering kan vara i ett enskilt fall visar en gemenskap som sedan många år har blivit känd utanför den katolska kyrkan: den internationella rörelsen Sant’Egidio med sina omkring 50 000 medlemmar i ett 70-tal länder. På Kristi himmelfärds dag i år överlämnade staden Aachen sitt internationella Karlspreis till rörelsens grundare och spiritus rector, historikern Andrea Riccardi. Som det heter i den officiella motiveringen är han ett lysande exempel på ett civilt engagemang för ett mänskligt och solidariskt Europa, för förståelse mellan folk, kulturer och religioner och för en fredligare och rättvisare värld.

De som mottagit Karlspreis under de senaste åren är den italienske presidenten Carlo Azeglio Ciampi (2005), den luxemburgske premiärministern Jean-Claude Juncker (2006), EU:s ”utrikesminister”, spanjoren Javier Solana Madariaga (2007) och den tyska förbundskanslern Angela Merkel (2008). När Andrea Riccardi ställs in i raden av de föregående mottagarna av Karlspreis visar det vilken enastående roll som denne man och rörelsen Sant’Egidio har spelat under de senaste årtiondena.

I kyrkorättslig mening är Sant’Egidio en offentlig förening av troende, men detta säger inte så mycket om dess egenart och uppkomst. Det är inte av en tillfällighet som Sant’Egidio härstammar från den andliga miljön under åren efter 1968. Italien var ett av de länder där det i slutet av 1960-talet fanns en efterkonciliär reformvilja. Dess formella kyrkorättsliga ställning tillkom först långt senare.

Sant’Egidio förknippas ännu i dag med den tidens positiva uppbrottsstämning – man var på inget vis kulturpessimistisk eller kulturkritisk. Andra Vatikankonciliets och den följande tidens optimism hade en stor betydelse. I en bokintervju 1996 karakteriserar Andrea Riccardi konciliets anda som inriktad på förändringar och reformer i kyrkan, de fattigas kyrka och Guds ords primat.

Sant’egidio uppstod ur en akademisk ungdomsförening. För de första aktivisterna handlade det om att finna en nutida kristen livsform för lekmän. Man distanserade sig från de hittillsvarande formerna för kyrkans närvaro i samhället, både mot de traditionella katolska organisationerna (Azione Cattolica) och mot Democrazia cristiana och dess kyrkonära miljö. Sant’Egidio blev ett försök att inom den förhärskande pluralismen i kyrkan (Riccardi: ”Den katolska världen i Italien har blivit pluralistisk”) ge trons vittnesbörd ett nytt och tydligt ansikte.

Med Bibeln och dagstidningen i handen ville man arbeta för en förändring. Från början präglades Sant’Egidio av tre engagemang: Bibeln, bönen och gudstjänsten; sociala tjänster, engagemang för freden och för mänskliga rättigheter; ekumenik och interreligiös dialog. De senare godkända kyrkliga statuterna anger som huvudsyften ”evangelisering”, ”tjänst åt de fattiga” och ”enhet och broderskap med annorlunda troende och andra kyrkor i världen”. Kardinal Carlo M. Martini, tidigare ärkebiskop av Milano och gemenskapens vän och gynnare, har sagt om Sant’Egidio: ”Här ber man med allvar, här tar man Bibeln på allvar, här blir de fattiga tagna på allvar.”

Med sin ”tjänst ÅT DE FATTIGA” anknyter Sant’Egidio uttryckligen till konciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes. Det sociala engagemanget skiljer Sant’Egidio från de karismatiska rörelserna som samtidigt uppstod på olika håll i Europa. Det förbinder också gemenskapen med sådana basgrupper som uppstod efter 1968 och som i en reformerande men inte revolutionär anda betonade den enskilda människans handlande.

Namnet Sant’Egidio uppkom genom något av en tillfällighet. I början av 1970-talet flyttade Riccardis grupp in i ett tidigare karmelitkloster med kyrkan Sant’Egidio i den romerska stadsdelen Trastevere, och där har den förblivit sedan dess. Namnet betecknar den plats där gemenskapen slog sig ner. Intill 1974 hade man helt enkelt kallat sig communità utan någon närmare bestämning. Namnet Egidio (Aegidius) syftar på en eremit från Aten under 500-talet vars grav befinner sig i Saint Gilles du Gard i Sydfrankrike.

Typiskt för gemenskapens utveckling är dess första framträdande på det officiella kyrkliga planet inom Roms stift och dess första möten med Johannes Paulus II en kort tid efter det att han hade efterträtt Paulus VI. I samband med förverkligandet av besluten vid Andra Vatikankonciliet inbjöd kardinalvikarien Ugo Poletti år 1974 till en konferens med temat ”De kristnas ansvar för kärlek till nästan och rättfärdighet”. Medlemmarna av communità såg i denna konferens en chans att aktivt få delta i denna lokalkyrkliga process – och väl också att få uppmärksamhet. Man förberedde ett dokument som – enligt vad Riccardi senare berättade – uppmanade till en särskild solidaritet med de fattiga.

En första kontakt med Johannes Paulus II togs i december 1978 under ett församlingsbesök som påven företog i början av sin ämbetstid. Riccardi skildrar mötet som en tillfällighet. När påven for förbi ropade man till honom: ”Helige fader, kom in här!” Påven stoppade bilen och steg ur för ett samtal. Några månader senare inbjöds Sant’Egidio tillsammans med andra lekmannaföreningar till ett möte med påven, fastän det fortfarande inte var kyrkligt erkänt. Riccardi berättar om hur påven sade: ”Ni är ung och har förmågan till entusiasm.” Under sommaren 1979 inbjöd Johannes Paulus II gruppen till en sammankomst i Castel Gandolfo.

Men först 1986 fick den ett kyrkorättsligt erkännande som en offentlig förening av troende, från 1994 i en förnyad och omarbetad form. Sant’Egidios gemenskaper runtom i världen måste alltid vara godkända av den lokale biskopen.

I spetsen för Sant’Egidio står en högste ledare som väljs för fyra år – det är för närvarande historieprofessorn Marco Impaggliazzo. Vid hans sida finns en styrelse till vilken också hör en andlig generalassistent. Sedan 1970-talet hette han Vincenzo Paglia (f. 1945) och var den första präst som tog kontakt med Sant’Egidio. Från 1981 till 2000 var han kyrkoherde i Santa Maria in Trastevere. År 1999 utnämndes han av Johannes Paulus II till biskop av Terni-Narni-Amelia i Umbrien.

Ett andligt särdrag är sedan årtionden de dagliga gudstjänsterna i kyrkan vid Piazza Sant’Egidio i Trastevere. Själva åldersfördelningen är värd att lägga märke till. De många studenterna som deltar i kvällsgudstjänsterna ger ett ungdomligt intryck. För många besökare i Rom är dessa gudstjänster ett viktigt resmål. De utgör en egen sammanställning av psaltarpsalmer, skriftläsningar och en kort utläggning.

Långt utanför Rom och Italien har Sant’Egidio blivit känt för sitt sociala engagemang. Inom gemenskapen kallade man det från början för ”det andra Rom, de fattigas Rom, som innerstadens välmående befolkning och turisterna inte känner till”. Det frivilliga engagemanget riktar sig till gamla och barn i social nöd, man arbetar bland handikappade och minoriteter som invandrare, hemlösa, fångar, sinti och romer liksom aidssjuka. Språkskolor för utlänningar och tolkar har sitt namn efter den franske orientalisten och islamologen Louis Massignon. Den uppmärksamhet som Sant’Egidios sociala engagemang har väckt sammanhänger med att den katolska kyrkan i Italien inte har nått så långt på dessa områden.

En imponerande symbol för förbindelsen mellan socialt engagemang och förkunnelse är den traditionella julmiddagen som Sant’Egidio erbjuder i basilikan Santa Maria in Trastevere för hemlösa och fattiga, papperslösa invandrare och sjuka, alltid den 25 december och inne i kyrkan. Alla skall känna sig välkomna till denna festmåltid. Julklapparna är försedda med personliga adresser. Frivilliga medhjälpare tar hand om maten och serverar gästerna. I början hördes kritiska frågor varför detta måste äga rum i ett invigt kyrkorum – men med tiden har denna kritik tystnat.

Detta sociala engagemang har Sant’Egidio inte inskränkt till Rom och Italien, utan det finns världen över på olika platser. I omkring 70 länder deltar barn och ungdomar i så kallade fredens skolor och lär sig inte bara att läsa och skriva utan också kristna värderingar i samlivet. ”Regnbågens land” heter en världsvid rörelse inom gemenskapen där barn kan engagera sig för barnens rättigheter. ”Glädjen” heter en annan rörelse som handhas av gemenskapens handikappade. Genom att sälja bilder som produceras i en egen målarskola understödjer man program för bekämpande av hiv och aids.

Särskilt intresse visar Sant’Egidio för solidariteten med Afrika. I mer än 20 afrikanska stater har det uppstått lokala avdelningar av Sant’Egidio. De understöder många slags hjälpinsatser: förutom dem som drabbats av hiv och aids omfattar de fångar, leprasjuka, hemlösa och gatubarn.

I aktiviteternas medelpunkt för bekämpande av hiv och aids står programmet DREAM (Drug Resource Enhancement against AIDS and Malnutrition), som Sant’Egidio har byggt upp med internationellt understöd i tio afrikanska stater. För närvarande deltar omkring 65 000 personer i programmet. Hivsmittade får en kostnadsfri bromsterapi, annan medicinsk hjälp och sjukvård i hemmet. En tyngdpunkt i programmet ligger på förebyggande åtgärder mot överföringen av aids från mor till barn.

År 2004 mottog detta program Balzanpriset för mänsklighet, fred och broderskap bland folken. Vid sitt Afrikabesök träffade Benedictus XVI samman i Yaoundé (Kamerun) med deltagare i en DREAM-kurs för det fransktalande Afrika. Vid sin presskonferens på flyget till Afrika hade han redan hänvisat till detta program när han uttalade sig om hiv och aids och hade lovordat det som förebildligt.

en annan humanitär hjälpinsats som organiseras av Sant’Egidio är projektet BRAVO! (Birth Registration for All Versus Oblivion). Den är en reaktion på det växande problemet med oregistrerade minderåriga. BRAVO! skall medverka till att barn som inte är officiellt registrerade lär sig att ta tillvara sina rättigheter och bättre skydda sig.

Internationellt bekant blev Sant’Egidio framför allt genom sitt mångfaldiga engagemang för freden. Den 4 oktober 1992 undertecknade regeringen i Mozambique och Renamo-rebellerna ett fredsfördrag som avslutade det 16 år gamla kriget och ännu i dag har behållit sin giltighet. Inbördeskriget hade då krävt mer än en miljon människoliv. Fredsfördraget föregicks av två års bemödanden av Sant’Egidio och Andrea Riccardi att medla mellan parterna i inbördeskriget.

När gemenskapens fredsaktiviteter diskuteras återkommer ständigt frågan i vad mån Sant’Egidio förfogar över någon egen metod. Om detta skulle vara fallet är det inte en imitation av vad som utförs av sakkunniga och politiker. Riccardi har en gång definierat Sant’Egidios arbetssätt på detta vis: ”Vi måste hålla dörrar och fönster öppna så att vi kan höra skriken av smärta i denna värld, både nära och fjärran.” Det viktigaste är att knyta kontakter, att bygga upp ett ömsesidigt förtroende och med intresse och information engagera sig i andras öden. Å ena sidan finns en saklig och personell närhet till Vatikanen och å andra sidan en tydlig institutionell distans till Vatikanen. Kombinationen av båda hör också till ramvillkoren för detta fredsengagemang.

FN:s tidigare generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali har kallat gemenskapens taktik i fallet Mozambique som en blandning av officiellt och frivilligt engagemang för freden. Det bedrivs diskret och informellt och i ett harmoniskt samspel med regeringarnas och de internationella organisationernas officiella verksamhet.

mozambique är inte det enda exemplet på ett engagemang av detta slag. Andra insatser har gjorts i Sudan, Burundi, Liberia, Elfenbenskusten, Albanien, Uganda, Guatemala och Kosovo. Inte heller har gemenskapen besparats erfarenheten av misslyckanden och hård kritik från olika håll. I slutet av 1994 förde Sant’Egidio de viktigaste politiska partierna i Algeriet till förhandlingsbordet. Det dokument som Sant’Egidio hade framlagt i januari 1995 kunde dock inte accepteras av regimen och militären. Å ena sidan sågs det som en framgång att oppositionella grupper hade tagit del i den politiska processen, å andra sidan klandrades Sant’Egidio, också från inomkyrkligt håll, för att i onödan ha uppvärderat omstridda grupper. För sina insatser för fred har Sant’Egidio flera gånger nominerats till Nobels fredspris och fått många andra internationella pris.

I nära sammanhang med de internationella fredsaktiviteterna står Sant’Egidios kamp mot dödsstraffet. Sedan 1998 engagerar man sig för att få till stånd ett världsomspännande moratorium för dödsstraffet. Hittills har man samlat mer än fem miljoner underskrifter för detta krav. Enligt Sant’Egidios uppfattning har kampanjen på ett avgörande sätt bidragit till att många stater under de senaste åren har beslutat sig för att avskaffa dödsstraffet, och den 18 december 2007 kom en FN-resolution om ett globalt moratorium för avrättningar. Beslutet är inte folkrättsligt bindande, men enligt sakkunniga utgör det en stark signal.

En viktig vändpunkt för gemenskapen Sant’Egidio blev Världsböndagen för fred i Assisi, dit Johannes Paulus II hösten 1986 inbjöd företrädare för världsreligionerna. Vid tillkomsten av mötet, som alltjämt är omstritt inom kyrkan, skall Sant’Egidio ha spelat en betydande roll. Sedan 1987 anordnar gemenskapen interreligiösa och ekumeniska träffar i Assisimötets anda, som understöds av den internationella föreningen Uomini e Religioni. Deras syfte och innehåll är nära relaterat till Sant’Egidio.

Riccardi har gång på gång betygat att han i detta ser en ”kreativ tillämpning” av Nostra aetate, konciliebeslutet om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna. Tematiskt och personellt skiljer sig mötena från varandra och varierar också beroende på var de hålls. Vid mötet i Neapel 2007 deltog för första gången Benedictus XVI. På ekumenikens område hör Sant’Egidio till de huvudansvariga för det ekumeniska närmandet mellan andliga rörelser tillsammans med Focolarerörelsen.

Vem är då Andrea Riccardi? Många av hans levnadstecknare berättar framför allt om Sant’Egidios uppkomst och utveckling. Riccardi, född 1950, är professor i tidshistoria vid det statliga universitetet Roma Tre. Tyngdpunkten i hans vetenskapliga arbete ligger på kyrkans och kristendomens historia i nyare tid. Riccardi kommer från en katolsk men som han själv säger laicistisk-liberal familj. Han beskriver detta slags katolicism som ”föga intresserad av inomkyrkliga frågor” och med tydligt avstånd från den dåtida Democrazia Cristiana. Han delade 68-rörelsens typiska motiv för att bryta med de bestående borgerliga förhållandena, men till skillnad från andra tänkesätt som härrör från 1968 betonar han att evangeliet måste bli personligt förverkligat. ”Hur kan man förändra samhället om man inte förändrar människorna?”

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 5/2009.

Publicerad 2009 i nummer 6