Håller Europa?

GUDMUNDSON, ULLA

Håller Europa?: en antologi om identiteter, mångkultur och religiositet. Red. Ewa Lindquist Hotz. Cordia 2009, 152 s.

Håller Europa? är egentligen en märklig titel på den här boken. Den för tankarna till befästningsverk, eller till Leonidas’ lilla tappra skara i Thermopylepasset.

Men det är förstås inte det som avses. Frågan gäller: kommer Europa att hålla för trycket inifrån, när de europeiska samhällena utvecklas mot mångkultur och mångkonfessionalitet? Vad rymmer en europeisk identitet idag, vad kan och bör den rymma i morgon? Religionen är på frammarsch som en social kraft i det sekulariserade Europa. Hur kan religiösa samfund undvika att bidra till polarisering, hur kan de bidra till en försoning av den europeiska mångfalden?

Håller Europa? är en antologi som i huvudsak består av bearbetade inlägg från en konferens anordnad i maj 2009 av Seglora smedja, en teologisk tankesmedja med band till Svenska kyrkan. Som i alla texter med många författare spretar det, men Seglora smedjas huvudbudskap är tydligt: Europa kan inte längre definieras utifrån en enhetlig norm. I bokens förord skriver redaktören Ewa Lindquist Hotz: ”Allt tal om europeisk identitet måste … börja med en radikal inkludering, ett tydligt uppbrott från den exkluderande koloniala och patriarkala kultur som länge tillåtits definiera normen.”

Radikal inkludering. Jag smakar länge på ordet. Och jag kommer fram till att ja, det är rätt, det är i den änden vi måste börja tänka när vi ställer oss frågan vad Europa är idag och vad vi vill att det ska vara imorgon.

Och det är ju heller ingenting nytt. Tvärtom, det är en tanke som, även om den inte formulerats i just de orden, löper som en röd tråd genom hela den europeiska idéhistorien. Linjen kan dras från de grekiska och romerska stoikernas universella människosyn över Thomas av Aquino, Bartolomeo de las Casas och de franska och amerikanska människorättsförklaringarna fram till dagens debatt om jämställdhet mellan kvinnor och män, om homosexuellas rätt att inte diskrimineras och om icke-kristna religioners, framför allt islams, hemortsrätt i Europa. Radikal inkludering är vad jag hör påven Benedictus XVI tala om i sin angeluspredikan den 10 januari efter kravallerna mellan afrikanska säsongsarbetare och lokalbefolkning i Kalabrien: ”Vad vi står inför är ett mänskligt problem. Jag ber er, se den Andre i ansiktet, upptäck att han har en själ och en historia och att Gud älskar honom som han älskar dig och mig.”

Problemet med Håller Europa? är alltså inte ansatsen. Den är mer än fruktbar; den är nödvändig. Problemet är att just detta projekt inte kommer mycket längre än till det programmatiska. Inläggen i boken är på det hela taget kloka, hedervärda och sympatiska. Mattias Gardell skriver om islams historiska hemortsrätt i Europa, Ingmar Karlsson pläderar för turkiskt EU-medlemskap, Margot Wallström visar med statistik att kvinnor fortfarande är långt ifrån jämställda i Europa, Anders Wejryd och Ann-Cathrin Jarl skriver om migration och klimat som viktiga framtidsfrågor för Svenska kyrkan. Ozan Sunar och Helena Benaouda dekonstruerar effektivt myten om Homo islamicus. Samtalet om Gud mellan kristna och muslimer i Fisksätra som Bengt Wadensjö beskriver känns äkta och viktigt.

Men egentligen tycker jag att Hans Ucko i sitt inlägg – ett av de få problematiserande i boken – sätter fingret på det som borde vara nästa steg i en djupare diskussion om europeisk identitet: var ska vi lägga oss mellan fait accompli och tabula rasa? ”Vi kan inte riva allt för att få luft och ljus”, skriver Ucko. ”Vi kan inte ha ett helikopterperspektiv på Europa. Vi kommer någonstans ifrån. Hur ska vi gestalta det, men i nya former och tillsammans?” Debatterna om krucifixen i de italienska statliga klassrummen, om de schweiziska minareterna och om burka och niqab på offentlig plats i Frankrike hade inte flammat upp när detta skrevs, men de visar hur viktig Uckos fråga är. Att säga tulipanaros är lätt, men att göra en?

”Kunskap som hamnar utanför ramarna för samtalet, som inte återbekräftar det vi alltid hört och därmed vet, framstår … som orimlig”, skriver Mattias Gardell i sitt inlägg. Det är ett mycket tänkvärt påpekande. Det kan också tillämpas på Håller Europa?. Boken är en sammanfattning av de politiskt korrekta ståndpunkterna i den svenska debatten, där religionen företräds av Svenska kyrkan och islam. Det mesta har sagts förut, vilket inte innebär att det inte behöver sägas igen, särskilt ett valår då främlingsfientlighet ser ut att kunna bli en röstvinnare. Men det räcker inte. I ett fortsatt samtal om religionens och religiösa samfunds roll i formandet av en europeisk identitet, borde en ”radikal inkludering” innebära att också katolska, ortodoxa, judiska och sekulära röster, av olika schatteringar, gör sig hörda i en spänstig och öppen diskussion med varandra. Var finns de gränsöverskridande mötesplatserna för sådana samtal?

Artikelförfattaren är Sveriges ambassadör vid Heliga stolen.

Publicerad 2010 i nummer 2