Han räddar dig från jägarens nät och från den förhärjande pesten

av DANIEL HENNINGSSON

Så lyder den tredje versen i psaltarpsalm 91. I dessa tider av sjukdom bör vi inte tappa modet och misströsta utan sätta vår tilltro till Herren, ty ”som din dag, så skall din kraft ock vara”. Vad passar då bättre än att se tillbaka till Kyrkans historia, full av förebilder för svåra tider präglad av sjukdom och död. Ett av de helgon som ligger mig närmast om hjärtat och som jag ofta återkommer till är den helige Carlo Borromeo (1538–1584) kardinal och ärkebiskop av Milano. Denna betraktelse berör hur han hanterade den pest som härjade i Milano 1576–1577.

Den helige Carlo tillhörde en av Norditaliens främsta adelsfamiljer och via sin moder var han även besläktad med den milanesiska grenen av huset Medici. Den helige Carlo var dock ingen typisk kyrkofurste, helt uppfylld av tro och askes var han ointresserad av den potentiella rikedom och makt som familjekontakterna och ämbetet kunde inbringa. Hans enda mål var att lyfta sitt ärkestift upp ur dess moraliska fördärv, helt i motreformationens anda.

Året 1576 drabbades Milano, som vid denna tid löd under det spanska väldet, av en svår missväxt och som ofta var fallet i gången tid följde en pest snart därpå. Denna pest var en av de värsta som Milano någonsin sett och den slog hårt både mot stadens invånare och mot dess ekonomi. De som hade möjlighet flydde;  till dessa kan räknas den spanske guvernören, senatorerna och den kyrkliga och sekulära aristokratin. Ärkebiskopen hörde dock inte till dem som flydde. Tvärtom, när budet om pestutbrottet nådde honom befann han sig i Lodi men återvände skyndsamt till Milano. Så fort han hade kommit tillbaka till sin stad begav han sig till katedralen och tillbringade många timmar i bön framför det heligaste sakramentet. De få ämbetsmän som ej flytt kallades till ärkebiskopspalatset där Carlo hade tagit kommandot. Han såg till att de sjuka kvarteren isolerades för att hindra vidare smitta och han ordnade även så att de redan sjuka blev omhändertagna i stadens sjukinrättningar. Dessa blev dock snart överfulla och för att avlasta dessa uppfördes tillfälliga baracker utanför staden. Dessa omgavs av vattenfyllda vallgravar så att de sjuka på så vis skulle vara isolerade från omgivningen och smittspridningen därigenom skulle stoppas. De sjuka fick där hjälp av kapuciner, jesuiter och av den kvinnliga orden ursulinerna.

Ärkebiskop Borromeo ber för de pestdrabbade. Målning utförd 1655 av den flamländske målaren Jacob Jordaens, 1593–1678. Målningen fins i Sankt Jacobs kyrka, Antwerpen. Foto: Wikimedia commons.

Dag som natt syntes ärkebiskopen vandra genom staden beväpnad enbart med en svamp doppad i vinäger och med en orubblig tro på den Högste. Varje dag gick han barfota, bärande ett stort triumfkrucifix; som fortfarande återfinnes i katedralen; i procession, bönfallande den Allsmäktige om nåd och förbarmande för den hjord han så innerligt älskade. Han lät även resa altare vid varje gatukorsning i staden och varje dag stannade processionerna vid dessa så att den heliga Mässan kunde firas. Således kunde invånarna i kvarteren från sina fönster se mässan firas utan att man behövde samlas inne i kyrkorna där det i trängseln kunde uppstå risk för smittspridning, alltså ett slags föregångare till dagens live streaming på internet.

Borromeo lyssnade även till bikt från alla som behövde det och det berättas att han till och med hade med sig en stege så att han kunde kliva upp utanför höga hus och höra bikt och dela ut det heligaste sakramentet via fönstren, utan att gå in i huset. Sju gånger per dag och sju gånger per natt hölls speciella riter där man reciterade litanior och sjöng psalmer för att blidka Herren. Vid flera tillfällen bars även en av spikarna från Jesu korsfästelse i procession runt staden. När ärkebiskopen nåddes av budskapet att många i staden inte var konfirmerade gick han från dörr till dörr för att dela ut även detta sakrament. Han tog sig till och med ut till sjukhusen utanför stadsmuren när han hörde att det fanns personer där som ännu inte tagit emot konfirmationens sakrament.

Det var dock inte enbart själen som ärkebiskopen brydde sig om. Han hade alltid tjänare med sig som delade ut mat, dryck och allmosor till de behövande, allt bekostat ur egen ficka.

Den 15 oktober 1576 konsekrerade ärkebiskopen staden till martyren Sebastian, de pestsmittades beskyddare. Stadens invånare hade en särskilt varm hängivenhet till detta helgon, vars moder var född i staden. De renoverade hans kyrka och skänkte pengar för särskilda mässor och ett nytt relikskrin.

Mot våren började således pesten att ebba ut. De som flytt staden återvände och den tredje maj 1577, festen för det heliga Korsets återfinnande, firades att staden var fri från smitta. Denna dag gick ärkebiskopen i procession från katedralen till Gravkyrkan med den heliga spiken från Jesu korsfästelse åtföljd av hela staden, från guvernören till de allra enklaste.

Daniel Henningsson 2020-04-15

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.