Händels Largo

Av Karin Antell

Alltid när jag hör Händels Largo utföras, tycker jag mig se en strålande procession draga fram genom världen – uppåt, uppåt mot Sions heliga berg, det himmelska Jerusalem. En utvald skara av alla raser, åldrar och stånd, eliten, jordens salt, – idealisterna, rojalisterna under Kristus – Konungens banér! De, som hört kallelsen, följt den himmelska maningen, lämnat allt och fått känna försakelsens extas, självförglömmelsens salighet… Oöverskådlig växer skaran fram ur de brusande accorden, mäktig, obetvinglig. Envar enskild tror sig vandra ensamhetens väg och vet ej att han med de andra utgör en enda, sublim enhet, vars mål är sammansmältandet uti den högsta enheten, uppgåendet uti Kristus – gudomen… Tallös är skaran och växer alltjämt under tonernas brus… Ljus och jublande höjer sig violinen – från barndomens leende ängder samlas en ljuvlig flock, små varelser, vilka i livets morgonstund hört den överjordiska musiken – det lyser kring deras pannor, rosorna, som de plockat, falla ur deras händer, jordens förgängliga blomster, men de märka det ej, ty deras ögon speja efter de himmelska… Starka, mäktiga accord – vingårdsarbetarne, Herrens präster… Höga, klara harmonier – jag ser kämparne i andens rike, siarne och skalderna draga fram i tåget, de evigt unga, hänförda av tonernas skönhet, skapande skönhet… Mot förklaringens höjder stiger musiken… Seklerna rulla hän, led efter led glider in i andevärlden, men nya led intaga deras platser. Tvingad av Kristi kärlek går den konungsliga processionen fram genom världen, orubbligt hoppfull – idealisternas heliga skara – mot trons fullkomning, mot segerpalmen, mot Sions berg.

O musik, du änglars språk!

O mästare, du gudabenådade, som kan framtrolla en sådan syn!