Hannah Arendt på vita duken

Recension

PHILIP GEISTER

En film om en rökande medelålders tysk existentialist är knappast en bra utgångspunkt för att fylla stora biosalonger. Trots det lyckades Fyrisbiografen i Uppsala med att sälja slut på de uppskattningsvis 30 platserna i den vardagsrumstora salongen. Margarethe von Trottas film om filosofen Hannah Arendt kräver mycket av tittaren. På 113 minuter får man en kortfattad biografi om en av 1900-talets mest fascinerande kvinnliga filosofer; en saftig inblick i Arendts komplexa kärleksliv och en rätt så pålitlig introduktion till hennes filosofiska tänkande. I botten av presentationen av biografiska data och filosofiska idéer lurar dock filmens stora fråga: Vad är ondska?

Som reporter för The New Yorker reser Hannah Arendt 1961 till Jerusalem för att rapportera om rättegången mot Adolf Eichmann, den ansvarige mannen för logistiken bakom förintelsen av sex miljoner judar i Nazityskland. Mannen hon möter är inte monstret, som hon och hennes omgivning hade förväntat sig, utan en tråkig och lydig byråkrat som bara utfört order. Eichmann spelas i filmen av sig själv, det vill säga när han uppträder ser man originalfilmklipp från rättegången. Det är sannerligen inget monster som försvarar sig, utan snarare en tråkmåns som man helst skulle slippa som bordsgranne på en middag. Hans ondska bestod i att inte tänka.

Iakttagelsen om att allt ont växer fram när människor slutar tänka stämmer väl överens med Hannah Arendts filosofiska övertygelser. Ondskan uppstår när människor bara lyder och när de låter ett totalitärt system – som Hitlers Tyskland – vara förhärskande. Ingen kan råda bot på denna tankelättja. Inte ens de judiska ledare som Hannah Arendt anklagar för att ha underlåtit att begränsa Förintelsens omfattning genom att samverka med Hitler. Publiceringen av Arendts reportage väcker starka känslor. Gör Arendt offren till gärningsmän och förstorar därmed ytterligare det redan odrägliga lidandet?

Efter publiceringen av de fem artiklarna i The New Yorker dras Arendt in i spiraler av ondska, som på många sätt bekräftar hennes egna iakttagelser om en fruktansvärd brutalitet som kan gömma sig under vardaglig banalitet. De många upprörda, förolämpande och hotfulla brev av människor, som känner sig sårade av hennes artiklar, blandas i stora pappershögar på hennes skrivbord tillsammans med dokumenten från Eichmann-processen. Hennes oförmåga att se den smärta som hon har åstadkommit hos Förintelsens överlevande liknar på ett spökligt sätt Eichmanns egen byråkratattityd. Både Arendt själv och Martin Heidegger, hennes lärare och älskare, botas inte – åtminstone i filmen – av sin egen medicin, att tänka sig ut ur ondskans spiral. Vad både Eichmann och Arendt saknar är empati, och här börjar de likna varandra så till den grad att det etableras ett oheligt släktskap dem emellan, effektfullt uttryckt med den freudianska felsägningen ”Hannah Eichmann” som en av hennes kontrahenter yttrar i samtalets hetta.

Vad är ondska? Är den en struktur som bärs upp av osjälvständiga, lydiga människor? Eller är det snarare det enskilda ”monstret” utan någon som helst moralisk kompass? Arendts egen tolkning, att det är bristen på eftertanke som är boven i dramat, är säkert en förenkling. Varken Anders Behring Breivik eller Adolf Hitler – och som vi vet i dag inte ens Adolf Eichmann – var särskilt tanklösa. Men Hannah Arendt har ändå formulerat en viktig insikt med stora teologiska implikationer: mänskliga handlingar, ibland nästan oskyldiga som hennes eget påpekande om några judiska ledares inställsamhet gentemot Hitler, kan utlösa en lavin av ondska som inte längre står i proportion till de enskilda handlingar som utlöste dem.

Det är inte ondskan som är banal. Men vad vi tänker, tycker och gör bär i all sin banalitet på en fruktansvärd kapacitet att växa till ett stort, osynligt och otämjbart monster av ondska. Det är inte den ondskefulla människan i sig som är monstret utan det hon har utlöst. Den kristna traditionen kallar fenomenet i personifierad form för djävulen. Arendts man Heinrich formulerar mycket insiktsfullt, att det hade varit bättre om Adolf Eichmann inte hade hängts utan hade tvingats leva vidare. Han hade varit en påminnelse om att det inte är människor som är monster och att ondskan inte försvinner när vi har röjt dess hantlangare ur vägen.

Men det är ändå Arendt som står för filmens teologiskt betraktat viktigaste replik, när hon konstaterar att ingen av hennes fiender i debatten om artikelserien i The New Yorker lyckades avslöja hennes största tankefel: att ondskan inte är radikal, den är bara extrem. Det är bara godheten som i ordets egentliga bemärkelse går ner till rötterna och därmed förtjänar kallas för radikal. Hur vi med radikal godhet kan övervinna extrem ondska får vi däremot inte veta av Hannah Arendt. Åtminstone inte i filmen.

Philip Geister 2013-02-06