Här fanns den första julkrubban

stor krubbaav FREDRIK HEIDING

På gården utanför Sankt Franciskus-basilikan i Assisi finns så här års en påfallande stor och till andakt inbjudande julkrubba. Figurerna är i naturlig storlek eller till och med något större. De tre österländska stjärntydarna kan lätt identifieras, liksom många herdar och deras får. Konstnären har också inkluderat en nunna, som man får förmoda föreställer en Klara-syster, i skaran. Troget franciskansk tradition har djuren en framträdande roll; förutom fåren skymtar också en oxe och en åsna. Dessa är placerade allra längst in i krubban bakom Maria, Josef och Jesusbarnet. Varken oxen eller åsnan förekommer i Lukasevangeliets andra kapitel, utan Franciskus av Assisi (1182–1226) föreställde sig att inramningen borde ha sett ut så, möjligen med hänvisning till profeten Jesaja 1:3: ”Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd.”

tecknatskylt GreccioMen det var inte här inne i staden Assisi som den första julkrubban sattes upp. När och var började då traditionen med julkrubban? Det skedde i den italienska bergsbygden Greccio som ligger mellan Assisi och Rom. På den angivna exakta platsen, en grässlänt utanför en kyrka i Greccio, har man i dag placerat tecknade julkrubb-figurer i papp. För en vuxen iakttagare ger illustrationerna ett märkligt och trivialt intryck, och barn kanske instämmer och fylls av liknande känslor.

Santuario presepeDet är i stället två kilometer härifrån i kyrkan Santuario del Presepe (Krubbans helgedom) och det intilliggande franciskanklostret som den rätta stämningen infinner sig. Hit kommer många pilgrimer och man kan här uppleva en jordnära och folklig religiositet. [Se länkar här och här]

Julen år 1223 instruerade Franciskus av Assisi borgmästaren i Greccio, adelsmanen Giovanni Velita, att ställa i ordning en julkrubba. Händelsen är relativt utförligt beskriven i den första Franciskus-biografin, skriven av Tomas av Celano 1228, alltså bara några år efter iscensättningen. Den helige Franciskus strävade efter att med fantasin leva sig in i Jesu födelse och förklarade sitt syfte för adelsmannen: ”Jag vill i verkligheten framställa åminnelsen av det nyfödda barnet som föddes i Betlehem: se så mycket som möjligt med mina kroppsliga ögon hur obekvämt han hade det utifrån sina behov som nyfödd, hur han låg i en krubba och hur han vilade på hö, med en oxe och en åsna stående bredvid.” (Den helige Franciskus levnadshistoria, s. 88.)

Vid denna den första julkrubban samlas många av Franciskus följeslagare, som kom från många olika platser, enligt Celanos biografi. Det är särskilt intressant att läsa hur Franciskus och hans bröder (samt ortsbefolkningen får man anta) visade vördnad för Jesusbarnet och levde sig in i födelsen. Förutom att föreställa sig Jesu födelse optiskt, så var musiken viktig för Franciskus och hans följeslagare, och detta präglade också ceremonin. I egenskap av diakon sjunger Franciskus julevangeliet och hans röst uppfattas som ”kraftfull och behaglig, klar och musikalisk, en röst som inbjuder alla att ta emot den största gåva som finns”. (s. 89) Franska (provençalska) trubadurer var populära i Umbrien på Franciskus tid och han lärde sig både italienska och franska sånger.

Efter det sjungna evangeliet predikar Franciskus för den församlade skaran. I denna predikan och möjligen också mer generellt som en vana (det är oklart i biografin) hade Franciskus ett mycket originellt sätt att uttrycka sig. Han är lekfull och tar samtidigt saken på allvar när han talar om Jesu födelse. Celano skildrar hur Franciskus närmast använder ett smeknamn för Jesusbarnet när han talar om/till det som om Franciskus själv vore ett får: ”Han kallar ofta Kristus för ”babyn från Betlehem”, brinnande av översvallande kärlek varje gång han tänkt kalla honom för Jesus. När han säger ”Betlehem” gör han det som ett bräkande får i det att han fyller hela munnen med ljud men också med ännu mer ljuv tillgivenhet. Varje gång han säger ”Jesus” eller ”babyn från Betlehem” ser det ut som om han slickar sig om läpparna för att känna ordets smak mot gommen och uppfatta dess sötma.” (s. 89)

Man skulle kunna säga att Franciskus är innovativ och uppfinner ett nytt sätt att bedja i juletid, nämligen lekfullt och utifrån ett djurs perspektiv. Franciskus och hans följeslagares sätt att förhålla sig till julkrubban betonar både Jesu mänsklighet – Gud har verkligen blivit människa – och att inkarnationen berör hela skapelsen. I snart 800 år har denna tradition från den italienska bergsbygden Greccio präglat julfirande världen över.

Fredrik Heiding 2015-12-23

Tomas av Celano, Den helige Franciskus levnadshistoria, Artos, Skellefteå, 2014.

André Vauchez, Francis of Assisi: the Life and Afterlife of a medieval Saint, Yale University Press, New Haven, 2012.