Har Jordan Peterson insett nådens betydelse?

av JOHN SJÖGREN

Jordan Peterson är tillbaka. Att döma av de uppgifter som kommit allmänheten till del rörande Petersons tillstånd under den 18 månader långa frånvaron verkar det som att Peterson gått igenom något av ett helvete. Vad som började som en avgiftning från ett beroende av bensodiazepiner blev till närmast osannolikt otursförföljda turer på olika sjukhus runt om i världen. Nu, efter att ha varit nere på botten, är Peterson alltså redo att återuppta det arbete som givit honom så många hängivna beundrare.

I den knappt tio minuter långa video på YouTube där psykologiprofessorn annonserar sin återkomst ser vi en betydligt mer nedtonad Peterson än vad vi blivit vana vid. Långsamt och eftertänksamt, märkbart påverkad av sin sjukdomstid, tackar Peterson för allt stöd, inte minst från sin familj, och berättar att han ska fortsätta den serie bibliska föreläsningar som han inledde för några år sedan. Då var det Första Moseboken han gick igenom, främst med hjälp av sina husgudar C. G. Jung och Nietzsche. Nu är det Andra Moseboken han ska ta sig an. Men så lägger han i slutet av videon till att det är tack vare ”God’s grace and mercy”, ”Guds nåd”, som han än en gång kan sätta igång med sitt arbete.

Det kan låta som en obetydlig detalj. Men det kan också antyda en ny riktning i Petersons tänkande. För är det något som saknats i hans föreläsningar, samt i hans storsäljande bok 12 Rules for Life, så är det idén om nåden.

Peterson har ju byggt stora delar av sin framgång på att predika hummerns evangelium. Stå, likt den segrande hummern, rak i ryggen och med axlarna bakåt. Att stå på det sättet är enligt Peterson att acceptera Varats tyngd, att utan fruktan ta sig an livets kaoskrafter. Att stå på det sättet, skriver den bibliskt beläste Peterson, är att bygga arken som räddar världen undan syndafloden, att leda folket genom öknen och att tala profetiska ord till dem som försmår änkorna och barnen. Hummerns hållning borde vara vår.

Jordan Peterson. Foto: Wikimedia Commons

Den hållningen har förvisso en hel del som talar för sig. För en curlad generation, främst unga män, har det varit välbehövligt och befriande att höra Petersons predikningar om att sträcka på sig och heroiskt ta sig an livets lidanden. Petersons perspektiv har hittills inte varit osant, men otillräckligt. Kanske att den saknade pusselbiten nu börjar falla på plats.

I den bibliska tradition som Peterson i sitt fortsatta arbete alltså ska tränga ännu djupare in i finns en tanke som återstått för Peterson att upptäcka: insikten om att människan inte kan frälsa sig själv. Det är inget fel att sträcka på sig och städa sitt rum. Det är rent av nödvändigt. Men ytterst sett, säger den bibliska traditionen, kan människan inte med hjälp av egna ansträngningar ta sig ur sitt elände.

Den bibliska grundhållningen är att räddningen för människan kommer utifrån, oförtjänt och som en gåva. Kort sagt, som nåd. Livet handlar om att lämna över sitt liv i en högre makts händer, släppa taget, och i samarbete med denna utomstående makt räta på sig.

I många program för att ta sig ur beroendeproblematik, exempelvis AA, är denna överlåtelsetanke helt avgörande. När en människa verkligen slår i botten är det inte hummerns hållning som räddar henne, utan insikten om det totala beroendet. Här finns en paradox gömd: det är i erkännandet av den egna svagheten som människan finner sin styrka. Kanske är det denna svaghetens nåderika insikt som nu börjat sjunka in hos Peterson och som han ger uttryck för när han talar om ”God’s grace and mercy”.

Är det alltså en Peterson mindre präglad av ett nietzscheanskt övermänniskoideal och mer fokuserad på människans svaghet och beroende vi kommer att se i framtiden? Det vore en nåd att stilla bedja om.

John Sjögren 2020-10-27

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Se videon där Peterson annonserar sin återkomst via länken här.