Har människan rätt att söka döden

Av Jarl L:son Renwall

För en tid sedan ingick på ledarens plats i det liberala tidningsorganet »Dagens Nyheter» en artikel, som behandlade den i rubriken angivna frågan. Något senare ingick i samma tidning en enkät i detta ämne. I denna enkät uttalade sig teol. dr. Natanael Beskow från protestantisk-teologisk, professor Nils Stjernberg från juridisk och professor Olof Kinberg från medicinsk synpunkt över problemet.

Enligt den av mig ofta uttalade åsikten, att nordens katoliker måste följa med varje det sedligt-religiösa området tangerande yttringar i nordens fyra länder, samt ingripa, där åsikter stridande mot sann kristen uppfattning framkastas, finner jag det vara skäl, att man även från katolskt håll särskådar det i rubriken angivna spörsmålet. Detta har i nu föreliggande fall ett så mycket starkare skäl, enär en protestantisk teolog tagit sig talan i saken och detta på ett sätt, som absolut strider emot kristendomens grundprincip. I det följande kommer jag att, så jurist jag än är, endast dröja vid den protestantiske teologens uttalanden, ty såväl juristen Stjernberg som läkaren Kinberg abstrahera i sina uttalanden helt från frågans sedligt-religiösa sida och hålla sig endast till frågans juridisk-materiella och medicinsk-materiella sida. Jag kan dock icke tänka mig spörsmålet såsom ens huvudsakligast materiellt, ty att utgå från ett dylikt ställningstagande skulle betyda detsamma som att lämna själva huvudfrågan obesvarad. Endast där man, såsom i våra dagars Ryssland, betraktar människan såsom enbart ett socialt väsende, men förnekar hennes egenskap av sammansättningen: ande och materie, kan man giva värde åt Stjernbergs och Kinbergs uttalanden.

Teologen Natanael Beskow synes i sitt svar på frågan utgå från en fullt ensidig uppfattning om och dito ställningstagande till människan såsom ett socialt väsende, individerna såsom »sammanbundna», »sammanförda» till en enhet med ett inbördes socialt ansvar. Jag lämnar åsido frågan: har detta ställningstagande mera kvar någon teologisk grund?

Han uttalar sig emellertid sålunda: »Den känslan (således icke ett i den mänskliga naturen sig grundande medvetande) borde åtminstone vara självklar, att den, som hindrar en annan från att dö, är ansvarig för att allt göres, som kan göras, för att den andres liv må bliva lyckligare än det var.»

Man kan fråga sig, vad menar teologen Natanael Beskow härmed? Menar han med detta lyckliggörande ett arbete för människans lyckliggörande i riktning mot motivets för dödssökandets undanrödjande? I detta fall kunde man måhända ännu finna något att försvara i denna uppfattning. Men icke ens i detta fall kan åsikten en gång för alla betraktas såsom riktig. Utgår han från Kyrkans lära, att goda gärningar (detta begrepp taget i dess vidaste bemärkelse) äro en absolut förutsättning för människans saligblivande, kan uttalandet i viss mån tåla kritik, men som protestant måste han väl bestrida denna förutsättning, men i detta fall talar han ej mer såsom teolog, utan helt enkelt såsom på sin höjd en kristen ideolog, eller, rättare sagt, enbart såsom en ideolog.

Helt visst äro vi alla gentemot varje enskild person, liksom varje enskild person gentemot alla andra, skyldiga att arbeta för nästans såväl andliga som materiella välfärd, nämligen så till vida att vi göra allt, vad göras kan, på det att vår nästa icke allenast icke skall vederfaras någon orätt, utan även i den mening; att hans ställning såväl i andligt som materiellt avseende skall i görligaste motto förbättras, naturligtvis med beaktande av hans ställning inom det bestående samhället och hans sociala anspråk. I det rent andliga avseendet – härmed borde väl teologen i detta spörsmål enbart befatta sig – äga vi den oavvisliga plikten att göra allt, vad göras kan, för att förmå den enskilda människan, individen, som kommer i vår väg, att med alla krafter, bedjande om Guds nåd, arbeta på uppnåendet av sin huvuduppgift: förening efter döden med Kristus, vår Frälsare, våra synders Blodsoffer.

Men vi skola icke glömma, att denna vår plikt är en ursprunglig, icke härledd plikt, således en i jus naturale sig grundande plikt. Härav följer, att denna plikt är till sin natur primär. Dess primäritet kan fördunklas, där vi bliva ställda inför en människa, som velat beröva sig livet, men plikten uppstår icke – så synes Beskow icke betrakta problemet – därigenom att vi realisera plikten: förhindra annan att genom döden för sig avklippa möjligheterna att uppnå salighet. Även synes Beskow totalt hava glömt, att självmord är en dödssynd, eller betraktar den moderna protestanten-teologen denna handling såsom en liten eller ingen synd?

Å andra sidan måste vi karaktärisera begreppet: lyckliggörande, såsom ett det svagaste begrepp filosofin äger. Och ytterligare: var äro de fall, där vi kunna »lyckliggöra» en vår nästa ens i materiellt avseende. Var äro de fall, där vi äga rättighet att göra detta. Vi skola minnas, att t. ex. ett andligt lyckliggörande ofta kan stå i kontrovers med ett materiellt lyckliggörande. Dessutom är utgångspunkten för begreppets klarläggande alldeles olika, ifall vi betrakta spörsmålet från andlig ståndpunkt, eller om vi göra det från materiell.

För att emellertid komma frågan närmare inpå livet, kunna vi tänka oss t. ex. det fall, att en människa »frivilligt» söker sig döden i rädsla för samhällets straffande hand. Vi veta, att detta är självmordstankens motiv, men vi förhindra självmordet och överantvarda vår nästa åt »rättvisan», d. v. s. åt domstolen. Bringar detta henne lycka? Andligt, helt säkert, men knappast materiellt. Vi giva henne säkert en möjlighet att förvärva sig evig salighet, således kunna vi möjligen lyckliggöra henne för evigt genom att förhindra självmordet. Men är icke detta »lyckliggörande» i materiellt avseende ytterst problematiskt. Mot varandra stå: evig fördömmelse contra en längre eller kortare tid bakom stängande galler.

Vad säger teol. dr. Natanael Beskow? Vad råder han mig att i ett dylikt fall göra? När anser han, att jag gjort min plikt? Herr Beskow kommer väl hälst att tiga.

För oss katoliker är frågan dock ytterst enkel att besvara. Vår plikt, enligt gudomlig i vårt samvete nedskriven lag, är, att, även i detta fall, rädda vår nästas liv, ja t. o. m. ifall han allaredan av världslig domstol skulle blivit dömd till döden.

Och för övrigt, månne icke en människas förmåga att lyckliggöra annan vara ytterst problematisk, för att icke, helt enkelt, säga, ouppfyllbar. Vari består ett lyckliggörande av annan, varigenom kunna vi göra allt för att göra en människa lyckligare, än vad hon varit? Helt säkert sker detta icke genom ett materiellt förbättrande av hennes ställning och villkor i övrigt. Och att i andligt avseende de facto lyckliggöra vår nästa står dock icke i våra händer. På sin höjd kunna vi, och även detta blott genom bistånd av Guds nåd, vara medhjälpare till vår nästas andliga lyckliggörande. Men plikten till detta medhjälparskap består primärt, födes icke genom vare sig ett mitt handlande, eller min nästas handlande, mitt underlåtande, eller hans underlåtande.

Teol. dr. Natanael Beskows ställningstagande till problemet visar sig således vara såväl filosofiskt som, än mer, teologiskt ohållbart, och förty oriktigt. Endast från hel eller halv hednisk ståndpunkt kan Beskows ställningstagande hava skäl för sig. Jag tänker då närmast på dem, som tror på själavandringen.

Pröva vi emellertid frågan från teologisk ståndpunkt, kunna vi endast utgå från det faktum, att människans slutuppgift är att genom ett hängivet arbete på sitt egna förfullkomligande, stärkt med Guds nåd, kunna uppnå vid den sista domen tillträde till den himmelska lycksaligheten, att bliva räknad till de vita lammens skara. Vårt livs slutändamål är, att så leva, att vi, sedan när vår jordiska vandring slutat och vi i skärselden luttrats från de synder, som när döden nådde oss ännu vidlådde oss, få leva det eviga livet i Kristi närhet, bliva upptagna i Hans Faders boning. Och vår plikt är att även förhjälpa vår nästa till uppnåendet av detta slutändamål.

Utgå vi från detta teologiskt ofrånkomliga faktum samt från den i människan inneboende vissheten därom, att varje handling, som är stridande mot människans slutliga livsändamål, är ond och kräver försoning, vilken försoning kan erhållas endast genom ånger och lidande och förbättring blir det klart, att vi äro, oberoende av varje annat förhållande till våra medmänniskor, förpliktigade att, för att undgå medansvarighet, förhindra varje »frivilligt» dödssökande. Vi äro förpliktigade att i görligaste motto försöka förhjälpa varje vår nästa att uppnå vårt livs slutändamål. Detta är även ett ofrånkomligt teologiskt faktum. Men denna plikt uppfylla vi alldeles icke ifall vi icke med alla oss till buds stående medel försöka förhindra vår nästa att begå dödssynden: självmord.

Denna vår skyldighet är helt oberoende av vårt senare förhållande till samma vår nästa. Genom att vi förhindra vår nästa från att begå självmord, tillväxer ingalunda, såsom Beskow synes antaga, vår skyldighet att arbeta på nästans lyckliggörande, ty teologiskt består nämnda skyldighet konstant, fullt oberoende av vår nästas eget handlingssätt.

Jag vågar tro, att teologie doktor Natanael Beskow vid ingående självbegrundande måste instämma i det ovan framhållna och förty med anatema belägga sitt här kritiserade uttalande; som endast kan förvilla den svage, som i sitt medvetande kanhända allaredan upptagit tanken att själv förkorta sitt liv, över vilket han icke kan förfoga.

Vore det icke skäl att även i denna fråga begrunda Kristi Ord: »Men den, som giver förargelse åt en av dessa små, som tro på mig, honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes vid hans hals och han sänktes ned i havets djup.» (Math. 18:6.)

Åbo, den hl. Bernhards dag 1931.