Har svensk media religiös beröringsskräck?

Under den rubriken hölls ett seminarium den 7 juli under Almedalsveckan i Visby. Anordnare var Socialdepartementet, moderator var Stefan Attefall, civil- och bostadsminister. Landshövding Cecilia Schelin Seidegård inledde. Av de fyra inbjudna talarna var två journalister, Roland Poirier Martinsson, Timbro, och Erik Helmerson, DN (f.ö. båda katoliker), Åsa Furuhagen från Sveriges Radios ”Människor och Tro” och Fazeela Selberg Zaib, som är känd som flitig debattör och aktiv i flera muslimska organisationer.

Roland Poirier Martinsson tog fasta på det kända förhållandet att de religiösa samfunden i Sverige får en utomordentligt ringa bevakning. Han påpekade att andlighet ofta förekommer i tv som ett privat fenomen men att medierna däremot har abdikerat från att beskriva religionernas sociala sida. Omkring en miljon människor deltar varje vecka i någon form av religiös aktivitet i Sverige, men det förblir obeaktat. Journalisterna är i allmänhet inte negativt inställda, men de är ”livsstilsliberaler” och ser inte vad som försiggår. Religiösa värderingar som lever vidare också i det sekulariserade samhället och är något som man till och med kan ta med sig i valbåset. Men en attitydförändring är på gång med intresse för religionernas konkreta existens.

Åsa Furuhagen framhöll att information som sedan många år ges av Sveriges Radio. Hon ville inte tala om någon beröringsskräck men medgav svårigheterna att ge en allsidig bild av religionen. Behovet av att alltid ha något nytt att berätta kan ledda till populistiska svängningar. Ett aktuellt tema är omskärelsen som ger tillfälle att rapportera om starka motsättningar. En återkommande händelse som Jesusmanifestationen anses däremot sakna nyhetsvärde. Samfunden skulle kanske behöva PR-byråer för att föra ut sitt budskap?

Varför ser det ut som det gör? frågade sig Fazeela Selberg Zaib. Till en stor del handlar det om pengar. Kvalificerade reportage är kostsamma, och de som nu skriver om religion avslöjar ofta inkompetens och okunskap. Vi ser det i den vanliga negativa bilden av islam. Positiva nyheter är sällsynta, t.ex. den starka islamiska fredsrörelsen i Sverige som också får stöd av kristna organisationer, eller den diakoni och inbördes sociala hjälp som finns inom de islamiska församlingarna. Medierna ger ofta en selektiv rapportering som ibland liknar censur. Ibland tycks det bero på en osäkerhet om vad man kan skriva utan att bli betraktad antingen som rasist eller tvärtom en som ”kramar muslimer”. Balanseringen är svår.

Erik Helmersson talade om den vanliga uppfattningen att religionen sedan upplysningstiden befinner sig i en ständigt nedåtgående kurva och att den inte längre har någon betydelse i samhället. Men den linjen är nu bruten, och det finns i dag många människor som vågar komma ut ur sin tidigare ”garderobsreligiositet”. Till problemen hör bland annat vad man kan kalla postkolonial stress. Det finns en tendens i nutiden att indela människor i offer och förtryckare, och ibland blir det ett problem när det gäller religionerna. Förföljelserna av de kristna i Asien har varit omfattande de senaste åren men nämns sällan i medierna, för man inser inte att också de kristna kan vara förtryckta minoriteter. Det är samma problem som vi har med antisemitismen i Malmö.

Det följde en frågestund där det bland annat påpekades att bevakning av religiösa händelser är vanlig i lokalpressen till skillnad från de dominerande medierna.

Per Beskow

Signum © 2014 Alla rättigheter reserverade. Ansvarig utgivare Frans-J. Holin

All information på www.signum.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa vid citering. Signum är en del av Newmaninstitutet AB.