Heliga hus i huvudstaden

Bild på stora synagogan i Stockholm

Stockholms stora synagoga. Foto: Veleria Behnam

av DANIEL BERG

En interreligiös studieresa från Västerås till Stockholm.

19 ungdomar i åldrarna 13–17 år och fem ledare från Vår Frus katolska församling i Västerås, Svenska kyrkan i Västerås, Syrisk-ortodoxa kyrkan samt Västerås moské åkte på en interreligiös dagsutflykt till Stockholm. Planerna på resan hade tagit en del tid och kraft. Många praktiska aspekter behövde lösas innan vi kunde gå ut med en formell inbjudan.

Hur hittar vi ungdomar från olika kristna samfund som är intresserade av en interreligiös utflykt? Vilka typer av guider kommer muslimerna från Västerås känna sig trygga med? Vilken veckodag passar med tanke på att vi både ska besöka Stockholms synagoga, Stockholms moské på Södermalm och Sankt Eriks katolska domkyrka?

En fredag, lördag eller söndag är uteslutet men samtidigt ska det passa deltagarna utan att de ska behöva ta ledigt från skolan. Med en stark tro på den goda magkänslan och Försynens ledning bestämde vi oss för att en måndag under höstlovet bör fungera. Sagt och gjort – 19 ungdomar anmälde sig och det var inte heller svårt att hitta villiga ledare.

Magkänslan kan dock även signalera att interreligiösa aktiviteter släcker ner den lidelse vi känner för den egna traditionen och övertygelsen. Att vår frimodighet och passion för Gud, den heliga Kyrkan, våra egna helgon och teologiska älsklingsidéer bör hållas tillbaka: ”Om jag inte säger något om Jesus och korsfästelsen, så behöver du inte prata om Muhammed. Vi talar om kärlek och fred i stället!” Glädjande nog mötte vi unga guider i Stockholm som gav exempel på raka motsatsen.

Judinnan Lina, muslimen Dina och katoliken Lidia – deras stolthet, engagemang och trosiver gick inte att ta miste på. Ingen verkade tona ned något som var utmärkande för deras tro och tradition. När ungdomarna och ledarna ställde svåra frågor om Israel, judiska matregler, muslimsk eskatologi, vem som är en ”äkta jude”, månggifte inom islam, katolska reliker och bikt bemöttes det med kunskap, förnuft och passion. Den vanligt förekommande svenska blygseln för Gud och religiösa frågor var som bortblåst.

”Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra”, säger Jesus (Matteus 23:24). Detta ord kan tjäna som en ledstjärna i religionsmöten. Trohet, frimodighet och glädje över den egna tron ska inte behöva utsläcka barmhärtighet och generositet mot andra. Vi fick se exempel på detta under resans gång. Precis när vi avslutat vårt studiebesök i moskén drog böneutropet igång med full kraft. Med en nervös blick tittade jag på den katolske prästen vid min sida. ”Denne man som vuxit upp i det högoktanigt katolska Polen – vad tänker han?” Oron visade sig dock vara obefogad. ”Man måste medge att imamerna har mycket bättre och vackrare röster än många präster!” sade franciskanen. Denne man som själv bor i kloster och ägnar en stor del av dagen åt bön kunde uppskatta att andra sätt att bedja rymmer en skönhet. De muslimska deltagarna på resan stannade kvar och vi andra gick ut i höstsolen. Kristna ledare och deltagare samlades i ett hörn av Medborgarplatsen för andakt. Det var lätt att stämma in i den helige Franciskus bön:

”O Mästare, låt mig inte så mycket söka att bli tröstad som att trösta, inte så mycket att bli förstådd som att förstå, inte så mycket att bli älskad som att älska.”

Är det mina känslor och mitt outsläckliga behov av bekräftelse som ska vara i fokus? Nej. Franciskus visade att barmhärtighet mot andra bör vara i främsta rummet. När religionsmötet präglas av kärlek tror jag att det smittar av sig. Vi vågar sänka garden en decimeter, lyfta blicken och tacka Gud för allt det goda vi fått – och samtidigt tacka för att det finns sådant som är vackert och sant hos andra.

Daniel Berg, 2019-11-06

Teol. kand och gymnasielärare i engelska och religion. Medlem av Interreligiösa rådet i Västerås.

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.