Helige Pierre Favre och den andliga vägledningens konst

av FREDRIK HEIDING

Påven Franciskus helgonförklarade i går en av de första jesuiterna, Pierre Favre (1506–1546). Tillsammans med Ignatius av Loyola, Francisco Xavier och sju andra män grundade han Jesuitorden 1540. Vördnaden för Pierre Favre (som saligförklarades 1872) har uttryckts på olika håll och han har i praktiken betraktats som ett helgon, låt vara att han är mindre känd än flera av de andra i den första generationen jesuiter.

Påven Franciskus har nu upphöjt Favre till universellt helgon. Det innebär att kyrkan erkänner Favres allmänt spridda rykte om helighet och den vördnad som de katolska troende har visat honom under århundraden. Med Vatikanens terminologi handlar det om något som ”motsvarar en kanonisation” (equipollent), där påven inför namnet på det nya helgonet i den allmänna helgonkalendern utan att fordra ett mirakel genom hans eller hennes förbön och utan att hålla en formell kanonisation. Något liknande gjordes härförleden med Angela av Foligno och Hildegard av Bingen. Inom Jesuitorden har Favre firats i gudstjänsterna varje år den 2 augusti (han avled den 1 augusti 1546).3 Pierre Favre3 Pierre Favre3 Pierre Favre

Pierre Favre föddes 1506 i vad som nu är Frankrike, och han delade logi med Ignatius och Francisco Xavier i S:ta Barbarakollegiet vid universitetet i Paris. Favre var faktiskt den förste av jesuiterna som blev prästvigd, och 1534 firade han den mässa då Ignatius och de andra avlade sina löften om fattigdom, kyskhet och att verka i Heliga landet. Men utvecklingen tog en annan riktning och jesuiterna blev snabbt verksamma i Europa, Asien, Latinamerika och Afrika istället. Efter hela 11 år av humanistiska och teologiska studier stationär i Frankrikes huvudstad, blev de sista åtta åren av Favres liv en lång och oavbruten pilgrimsvandring mellan städer i Italien, Tyskland, Belgien, Portugal och Spanien. Här fungerade han som andlig vägledare, biktfader och teologisk rådgivare, och byggde upp jesuiternas verksamhet lokalt. Till följd av en dubbel tredagarsfeber avled han bara 40 år gammal i Rom 1546, och kunde därmed inte ta sig an uppdraget att delta i konciliet i Trento som han var kallad till.

En anledning till att Favre lyfts upp i skaran av helgon var hans förmåga att föra människor till en djup kontakt med Jesus Kristus genom andliga samtal, bikt, predikan och genom Ignatius av Loyolas Andliga övningar. Ignatius ansåg att bland de första jesuiterna var Pierre Favre den skickligaste andlige vägledaren. Det framgår av dagboksanteckningar som den portugisiske jesuiten Luis Gonçalves da Câmara skrev ner under en vistelse i Rom (det var också han som sammanställde biografin om Ignatius, Pilgrimens berättelse). I dessa anteckningar från 1555 heter det: ”När de andliga övningarna kom på tal sade han [Ignatius], att av dem han kände i Sällskapet så var pater Favre den främste i att ge dem. Därefter Salmerón, och sedan placerade han Francisco de Villanueva och Jerónimo Doménech. Han sade också att Estrada var bra på att ge Första Veckan i Andliga övningar.”

I sin apostoliska förmaning Evangelii gaudium (nr 169–175) talar påven Franciskus om behovet av personlig vägledning och människans mognadsprocess i vår tid. ”Mer än någonsin tidigare behöver vi i dag män och kvinnor som, utifrån sin erfarenhet av att vägleda andra, är förtrogna med de [mognads]processer som karakteriseras av klokhet, förmågan att förstå, konsten att vänta och lyhördheten för Anden, så att de kan skydda fåren från vargarna som försöker skingra flocken. Vi behöver öva oss i konsten att lyssna, något som är mer än att bara höra på.” (nr 171) Påven lyfter här fram Pierre Favre som ett förebildligt exempel på en god lyssnare, vilket alltså gör Favre högst relevant i vår tid.

Jesuitpater Antonio Spadaro, utgivare av La Civiltà Cattolica, som gjorde intervjun med påven Franciskus i augusti (Signum nr 6/2013), frågade påven om vilka jesuiter han särskilt uppskattade. Han började då ”med att nämna Ignatius av Loyola och Francisco Xavier men inriktade sig särskilt på en som är välkänd bland jesuiterna men inte för den stora allmänheten, nämligen Pierre Favre (1506–1546). […] På frågan vad han beundrade mest hos Favre svarade påven: ”hans öppenhet mot alla, också de mest avvikande eller hans motståndare; hans enkla fromhet, kanske en viss naivitet, hans ständiga tillgänglighet, hans aktsamma inre urskiljning, hans förmåga att fatta stora och avgörande beslut men också att vara så ömsint och kärleksfull”.

Pierre Favre förde själv en andlig dagbok (Memoriale). I december 1542 i Mainz, Tyskland, uttrycker han en längtan att erfara Gud:

Förbarma dig över mig, o Herre,
förbarma dig över mig.

Avlägsna från mig allt det onda
som hindrar mig från att skåda, höra,
smaka, känna och beröra dig;
från att förstå dig, hoppas på dig
och älska dig; från att äga dig
och ha dig närvarande;
från att i någon mån njuta av dig.

Det är tillräckligt för mig
att Vår Herres Jesu Kristi ord
blir kvar i mig och att jag
på alla sätt och vis kan smaka dem.

(Pierre Favre, Memoriale, nr 187)

Fredrik Heiding 2013-12-18

P.S. På engelska kallas han ”Peter Faber”.

Intervju med jesuitpater Marc Lindeijer, Jesuitordens vice postulator vid kanonisationsprocesser, i Rome Reports 2013-12-17

Uttalande från Jesuitordens generalsuperior, Adolfo Nicolás 2013-12-17 på www.sjweb.info

Hans Zollner, ”Självets psykologi och Peter Fabers andliga dagbok”, Signum nr 6/2006

Läs mer om Pierre Favre och Jesuitordens tidiga historia i John W. O’Malley, De första jesuiterna, öv. Per Beskow, Artos, 2012.

Se också www.jesuiterna.se