Hets, hädelse och hån

PER BESKOW

Begreppet ”hets mot folkgrupp” har på sistone använts på ett oprecist och ibland missvisande sätt som inte går att tillämpa juridiskt. Hovrättens frikännande av pingstpastorn Åke Green för hets mot folkgrupp måste ur den synvinkeln anses vara rätt. Hans omtalade predikan vände sig till ett relativt fåtal människor, och hade den inte blivit anmäld hade den förblivit okänd för den stora allmänheten. Han hade inte heller ”hetsat”, det vill säga uppmanat andra till diskriminering, utan hade enbart uttryckt sin missaktning mot de homosexuella. Ungefär detsamma kan sägas om JK:s vägran att ingripa mot ett radioprogram härförleden, där pingströrelsen betecknades som ”ett reservat för halvgalna”. Det hade visserligen större spridning men var inte tillräckligt omfattande för att motivera en rättslig prövning.

Detta är den rättsliga sidan av saken. Men juridik och etik sammanfaller inte alldeles. Missaktning mot olika grupper har vi att leva med, men det är bättre om problemen kan lösas genom självcensur än genom ständiga rättsprocesser. Att håna dem man finner annorlunda uppfattar de flesta av oss som moraliskt förkastligt, vare sig det är straffbart eller ej, men yttrandefrihetens gränser har den yttrande möjlighet att själv respektera.

Just den frågan aktualiseras genom en ledare i Dagens Nyheter den 6 februari i år, ”Frihet att häda, tvånget att tolerera”. Ledarskribenten inser att det finns ”en gräns för hur kränkande och hatfullt man får uttrycka sin avsky mot medlemmar i andra kollektiv” men gör märkvärdigt nog ett undantag för religionen. Med hänvisning till åtalet mot Strindbergs Giftas 1884 sägs det här att det i ett liberalt samhälle finns en rätt att häda, inte bara kristen tro utan också andra religioner. Sikhernas revolt mot en teaterpjäs i Birmingham tas som exempel på att religiösa föreställningar inte bör åtnjuta något särskilt skydd.

Dagens Nyheters ledare kunde bara ha skrivits i ett land som Sverige, där den religiösa identiteten är svag eller obefintlig hos större delen av befolkningen, och där man kan reducera religionen till en ”trosåskådning”. I Sverige finns också en ingrodd misstro mot religiösa grupper som gör det svårt att visa dem vederbörlig respekt. Namnet Knutby dyker alltför ofta upp när de kommer på tal.

Men för många folk och folkgrupper i världen är religionen en väsentlig identitetsfaktor tillsammans med språk, mathållning och sexuella vanor. Religionen är särskilt viktig, eftersom den bestämmer hela livshållningen och berör sådana frågor som födelse och död. De flesta skulle bli ytterst förvånade om de fick höra att religionen skulle vara av mindre vikt än deras livsmönster i övrigt.

Det finns otaliga exempel på hur religion och etnicitet hör samman. De antireligiösa kampanjerna i Sovjetunionen sammanföll ofta med en russifiering av etniska minoriteter som berövades en väsentlig del av sin egenart. Företrädare för nordamerikanska indianstammar har gång efter annan förklarat hur de känner sig kränkta av de vita erövrarnas okänslighet inför deras heliga traditioner, och de ser den som en del i utplåningen av deras folk. När nazisterna ville håna judarna gjorde de sig ofta löjliga över deras religiösa bruk. Driver man DN-ledarens åsikter till dess spets skulle sådana stycken i Der Stürmer vara tolerabla, eftersom de ”bara” angrep deras religion.

Religiösa och etniska konflikter är ofta svåra att särskilja: mellan ortodoxa serber och muslimska albaner i Kosovo, mellan hinduiska tamiler och buddhistiska singaleser på Sri Lanka. Katoliker och protestanter på Nordirland är två distinkta etniska grupper med var sin historia och med olika levnadssätt. Det är naiv tanke att allt skulle lösa sig om alla blev lika religionslösa som svenskar. Tvärtom har samtal mellan företrädare för olika religioner visat sig kunna dämpa de etniska motsättningarna.

När människor med en stark etnisk och religiös identitet kommer till det sekulariserade Västerlandet är det mycket begärt att de genast skall anpassa sig till dess tänkesätt. Sikhernas ovilja mot teaterpjäsen i Birmingham är fullt begriplig. Författaren är visserligen själv sikh men ses kanske som en förrädare mot sitt folk. Att sikherna reagerade på ett oacceptabelt sätt är en annan sak. Det bör dock inte dölja grundfrågan om hur berättigat det är att förolämpa en folkgrupp, för att de kände sig förolämpade råder det inget tvivel om.

Att missaktning för en folkgrupp är förkastlig men att hädelser av dess religion måste tolereras är en ohållbar distinktion. Hädelse var i antiken att förolämpa gudarna och dra över sig deras vrede. I dag är det att förolämpa de troende, som inte sällan är just en etnisk grupp eller en blandning av sådana som katoliker, ortodoxa eller muslimer i Sverige. Hädelse och hån mot folkgrupper är nära släkt med varandra, de appellerar båda till känslorna och vill väcka motvilja mot människor med avvikande värderingar.

I DN-ledaren hänvisas liksom så ofta till ”konstens frihet”. Konstnärer av olika slag vill gärna provocera, men de får då också räkna med att möta oönskade reaktioner. Det kända angreppet på installationen ”Snövit” – med sin idealisering av en självmordsbombare – visar att nutida konst inte befinner sig i någon upphöjd frizon utan står mitt uppe i det offentliga samtalet. Varför skulle konstnärer ha ett privilegium att kränka andra för deras religion men inte för deras rastillhörighet eller sexuella beteenden? Man kan visst kritisera religiösa förhållningssätt, och kritisera dem skarpt, men det kan ske utan provokationer som sätter känslorna i rörelse. Och den rationella kritiken är i längden betydligt mera lönande.

I nutiden finns en stingslighet gentemot förmenta kränkningar som framför allt är utbredd i USA och inte bara gäller religiösa grupper. Man söker vinna poäng genom att framställa sig själv som offer och vill tysta ner all kritik med hot om åtal och krav på skadestånd. Liknande tongångar möter ibland också i den svenska politiska debatten. Ett sådant andligt klimat är ingenting önskvärt, vare sig det gäller hädelser eller andra uttryck för missaktning. I ett civiliserat samhälle borde det vara möjligt att visa tolerans och respekt inför annorlunda livsmönster – också på det religiösa området – utan att man strax skall behöva dra överträdare inför rätta. Men det fordrar också ett större mått av självkritik och varsamhet, inte minst inom medierna.

Publicerad 2005 i nummer 2