Hilarion hoppas på stabilitet efter valet

Ledaren för Moskvapatriarkatets utrikesavdelning, metropolit Hilarion Alfejev av Volokolamsk, gav i söndags, i samband med att han röstat i en vallokal, en kort intervju, där han uttryckte sin förhoppning om stabilitet. Den publicerades under måndagen på patriarkatets hemsida (www.mospat.ru). Presidentvalet i söndags slutade som väntat med en seger för för den sittande presidenten, Vladimir Putin, som fick 77 procent av rösterna. Övriga kandidater hamnade långt efter med kommunisten Pavel Grudinin med enstaka procent till några promille. Valdeltagande låg enligt valkommissionen på 67 procent.

På frågor från journalister efter det att han röstat svarade metropolit Hilarion: ”Jag bestämde mig för den man, till vars namn vi knyter våra förhoppningar om en stabil utveckling av vårt samhälle, om ökad välfärd för våra medborgare, om högre födelsetal, om statens omsorg för familjerna och generationerna, om en stabil utveckling av relationerna mellan staten och de traditionella religionsgemenskaperna liksom om fred och välstånd i vårt samhälle.”

”Sätt inte likhetstecken mellan Putin och Ryssland”

Samtidigt pläderar teologen och medarbetaren vid Zentrums für Osteuropa- und internationale Studien (ZOIS) i Berlin, Regina Elsner, för uthållighet i samarbetet med ryska partners inom civilsamhället, kyrkor och kyrkliga hjälporganisationer. På den österrikiska Feuilleton-webbsajten feinschwartz.net skriver Elsner att ingenting kommer att förändras under den numer sedan 18 år regerande Vladimir Putin. ”Medan politiken i väst inriktar sig på ett nytt kallt krig, militärt beteende och försök till pragmatiska ekonomiska relationer, ställs det västliga civilsamhället inför utmaningen att inte likställa Putin och makteliten med Ryssland, utan i stället aktivt stödja människorna i deras dagliga kamp för värdighet och delaktighet i samhället. Avgörande här är det personliga mötet, ty endast det kan fördriva propagandans dimridåer om ett moraliskt förfallet väst och förödmjukade ryska kvinnor” menar Elsner.

Viktiga element är ett förstärkt utbyte av expertis, forskare, studenter och elever, trots de tilltagande administrativa hindren från rysk sida, och det uppriktiga intresset för människornas liv och historia och viljan att stödja ryska emigranter.

När det gäller kyrkorna är det viktigt att differentiera. ”Medan den rysk-ortodoxa kyrkan fortfarande i sitt sätt att uppträda endast uppfattas som ett uttryck för ett politiserat, ideologiskt stöd för den auktoritära staten, finns det bland andra ortodoxa troende som med en stor personlig insats nödtorftigt fyller tomrummet inom det sociala området och inom sjukvårdsområdet.” Det skulle också vara teologiskt vårdslöst att överlåta den kristna solidariteten till den nykonservativa ekumeniken, som utvecklats ”bland högerorienterade, traditionalistiska och främlingsfientliga grupperingar i Väst- och Östeuropa”.

Kyrkoledning i maktens garn

Ansvariga för det ekumeniska arvet av den konciliära processen för fred, rättvisa och bevarandet av skapelsen, som både de västliga och ortodoxa kyrkorna har varit delaktiga i, har inte enbart, och kanske till och med endast i efterhand, varit kyrkoledningarna.  Ty dessa är – inte bara i Ryssland – alltför intrasslade i politiska agendor, när de villkorslöst borde stå på människornas sida. Det gäller därför att ha de konkreta människorna i blickfånget, de som hanterar sin vardag inom ”Putinsystemet” och att inte för allt i världen relativisera omfattningen av de mänskliga rättigheterna och människovärdet”, betonar Elsner.

Kathpress 2018-03-19