Hildegard av Bingen – Guds basun upphöjd till kyrkolärare

Hon har fått många namn: ”Guds atlet”, ”Sibylla från Rhenlandet”, ”Teutonisk profetissa”. Själv såg sig Hildegard av Bingen (c. 1098–1179) som ”Guds basun”, som oförtröttligt måste ljuda för att Skaparen åter skall öppna den dörr till skapelsen, som stängt av skuld och gudsförgätenhet. I maj upphöjde påven Benedictus XVI denna benediktinernunna, som var en av medeltidens mest betydande kvinnor, till ett av helgonen i den universella kyrkan. På söndag kommer påven att utnämna henne till kyrkolärare.

Stundom används Hildegard som ett försäljningsargument, när man saluför hennes recept för olika hälsoprodukter, alltifrån dinkelbröd till örtmediciner. I verkligheten var hon visionär, teolog, naturforskare, diktare, kompositör och hon grundade dessutom två benediktinkloster för nunnor och var abbedissa.

Hildegard lämnade efter sig tre omfångsrika teologiska verk: Scivias (Känn vägarna), Liber vitae meritorum (Boken om livets förtjänst) och Liber divinorum operum (Boken om Guds verk). Hon komponerade mer än 70 sånger och sångspelet Ordo virtutum (Krafternas spel).

Hon skall ha genomfört ett flertal predikoresor och hennes röst ljuder manande i brev till påvar, biskopar och abbotar liksom till kungar och furstar. Enligt eget vittnesbörd skrev Hildegard sina visionära verk ”inte som något jag själv funnit ut eller fått från andra människor, utan som jag såg och hörde dem i himmelsk ingivelse och mottagna som Guds förborgade hemligheter.”

Det kännetecknande för Hildegard är det som nu kallas ”helhetssyn”. Allt är förbundet med allt: inget kan ses som helt isolerat. Hildegard skriver: ”Alla skapade varelse är förbundna med varandra och varje väsen hålls uppe av ett annat väsen.” Tanken på enhet och helhet är också nyckeln till Hildegards skrifter om natur och läkedom. Det är emellertid oklart i vilken utsträckning dessa skrifter kommer från henne.

Hildegard föddes i Bemersheim i Hessen i Rhenlandet men hennes exakta födelsedag är inte känd. Som helt liten överlämnades hon av sina föräldrar till Jutta von Sponheim, som uppfostrade henne. När hon var 8 år gammal, eller enligt nyare forskning 14 år, kom hon till det dåvarande benediktinklostret på Disibodenberget i vars grannskap det fanns flera systerkloster. Efter Juttas död blev Hildegard ledare för denna gemenskap av kloster för kvinnor.

Senare grundade hon ett benediktinerkloster vid Bingen Rupertsberg – det förstördes under 30-åriga kriget – och på högra stranden av Rhen blev klostret Eibingen snart fyllt med benediktinernunnor. Det klostret upplöstes 1814 som en följd av sekulariseringen. I klosterkyrkan, som förvärvades av Eibingers kyrkogemenskap, är Hildegard begraven och där finns hennes relikskrin. Hennes dödsdag och därmed en kyrklig festdag är den 17 september. Den firas årligen i Rüdesheim-Eibingen till minne av Hildegard.

Kathpress 2012-10-07