Hildegard av Bingen

VILÉN, FLORENCE

Före 800-årsminnet 1979 av hennes död var Hildegard av Bingen föga känd utanför en snäv krets av specialister, fast hennes skrifter på latin redan då förelåg i tysk översättning, men efter jubileet har intresset för henne och hennes mångsidiga verk bara tilltagit. En lysande begåvad kvinna från högmedeltiden, insatt i de mest skilda sidor av sin tids kultur, från medicin till musik, och med en rent surrealistisk suggestionsförmåga i beskrivningen av sina visioner, det var något som fascinerade många, när de väl en gång hade hört talas om henne.

Hon föddes 1098 vid Rhen, sattes tidigt i kloster och grundade med tiden ett eget benediktinkloster nära Bingen – i trakten av Mainz -, där hon blev abbedissa. Senare grundade hon också ett kloster i Elbingen, där lärda benediktinnunnor numera forskar i hennes verk; klostret i Bingen förstördes av svenskarna under trettioåriga kriget. Hon företog också en rad predikoresor på tysk mark. Hon dog 1179, vid anmärkningsvärt hög ålder, 17 september, vilket är skälet till att den svenska almanackan bär hennes namn denna dag. Redan som liten var hon synsk, och med tiden fick hon egenartade visioner, som inte lämnade henne någon ro innan hon fick dem nertecknade, på latin, den tidens kyrkliga och internationella språk.

I det benediktinska klosterlivet intar sången en central plats, och musiken var uppenbart väsentlig också för Hildegard själv, som kunde beskriva sig som en ton från Det Levande Ljusets basun. Hon skrev och komponerade åtskilliga egna hymner i en stil som verkar lika säregen som hennes prosa, med en till synes fri rytm och snabba övergångar mellan ofta oväntade metaforer, där grönska och ljus dominerar liksom i hennes övriga skrifter.

Sina brev börjar hon ofta: Det Levande Ljuset säger. Ett nyckelord är ”grönhet”, viriditas, ”gronkraft”, som står för de mest skilda sidor av den levande kranen i jordiskt och andligt liv, ja hon sammanfattar om Kristus ”Ordets verk är grönhet” (opus verbi viriditas est).

En rad skrifter behandlar fysik, inklusive geologi och astronomi, medicin och dietlära, hela tiden med människan insatt i hela skapelsen som ett eget mikrokosmos, en avbild i det lilla av den stora världen, en världsbild som kan betecknas som antropokosmisk.

Hon yttrade sig också med personlig myndighet i tidens större och mindre politiska frågor. Det framgår av många av hennes bevarade brev och andra vittnesbörd att hon väckte beundran och förundran hos sin samtid; hon uppfattades som en rent profetisk gestalt, med särskild kunskap om framtiden, som en kristen motsvarighet till antikens spåkvinnor, sibyllorna.

Bilden av Hildegard förbleknade dock, och senare tiders lärde fann hennes bildspråk lika främmande som hela hennes världsbild, men under de senaste decennierna har intresset för henne blivit desto större. Det är nära nog fråga om en nyupptäckt.

Att lyssna till Hildegards musik

Detta visar sig inte bara i mängden av akademiska publikationer utan också på en kommersiell marknad som den musikaliska. Sedan CD-tekniken kom i mitten på 1980-talet, har visserligen utbudet även av tämligen marginell musik blivit allt större, men när det gäller Hildegard har åtminstone en skiva med ett urval av hennes hymner också blivit en verklig och varaktig bästsäljare för bolaget (det engelska Hyperion). Till framgången bidrog kanske även omslaget, en illustration till en av hennes visioner i ”Scivias”, gjord under hennes egen livstid eller kort därefter.

Under de senaste två decennierna har intresset ökat märkbart för det som kallas ”tidig musik”, vilket omfattar perioden från högmedeltiden och fram till 1500-talets slut. Flera av de grupper som specialiserar sig på denna – i och för sig inte alls enhetliga – period har också sjungit in verk av Hildegard, huvudsakligen hennes hymner. Till dem skrev hon både texten och musiken och avsåg dem vanligen för sina egna nunnor i det kloster där hon var abbedissa. De är nertecknade under titeln Symphonia harmoniae caelestium revelationum, De himmelska uppenbarelsernas harmonis samklang, en språklig konstruktion med dubbla genitiver, vilket ofta förekommer i hennes skrifter.

De flesta inspelningarna gjordes i början av 1980talet och kom då på LP, men nu kommer den ena efter den andra även på CD.

Vanligen har insjungningarna gjorts i grupper i Tyskland, men den stora framgången fick en engelsk grupp som kallar sig Gothic Voices och vars egentliga genombrott den också blev. Deras skiva heter med ett citat från henne om fjädern som Gud blåser ”A feather on the breath of God” och omfattar åtta hymner. De framförs antingen solistiskt eller i olika kombinationer av röster – sopraner, tenorer och en alt – och ackompanjeras ibland av ett eller två instrument som ger en underliggande jämn och dov ton. Gruppens syfte har varit att återge den meditariva hållningen i klostersången utan några distraherande vokala eller instrumentala utsvävningar och att på så vis göra rättvisa åt Hildegards disciplinerade och kontrollerade extas, fjärran från senare tiders romantiska individualism.

Liksom de flesta CD har alla dessa inspelningar genomarbetade texthäften. De återger den latinska texten med översättningar (till engelska och/eller ryska, någon gång även till franska) och kommenterar mer eller mindre utförligt de musikaliska problem som varje grupp måste ta ställning till. Medeltida nedteckningar är ofta svårtolkade när det gäller rytmen, och besättningen kunde variera. Därför är det inte underligt att olika sångare skiljer sig i framförandet, både när det gäller tempo och val av eventuella instrument.

Vissa problem med korrekturläsning av latinet kan uppstå, mest besvärande när de fördärvar Hildegards underförstådda ordlek, där hon betecknar jungfrun (virgo) som ”virgd” (ris, vidja); Maria är grenen på vilken Jesus slår ut som blomman.

Den engelska skivan ger också en del välbehövliga kommentarer till Hildegards stil med dess överflöd av snabbt växlande bilder – ett mycket krävande språk – och blir på detta sätt också en litterär handbok i miniatyr.

Vackrast låter väl inspelningar med höga rena kvinnoröster, som kan tyckas stå närmast ett medeltida klosterideal, där – i detta fall – nunnorna skall leda tankarna till den himmelska lovsången, men de mörkare mansrösterna utgör en välbehövlig omväxling i klangen. Det förekommer olika versioner på CD av samma sång (O virtus sapientiae på tre, O quam mirabilis est likaså, Ave, generosa, gloriosa et intacta liksom O clarissima mater på två av här kommenterade skivor).

I högsta grad hörvärd är också gruppen Sequentia, på en skiva (med tyska som huvudspråk i det flerspråkiga texthäftet; bolaget är – med textens stavning – deutsche harmonia mundi) som med en hildegardsk beteckning kallas ”Symphomae”. Detta nyckelbegrepp presenteras mer utförligt av den engelske litteraturhistorikern Peter Dronke; han har för övrigt behandlat Hildegards stil i sitt insiktsfulla verk Women Writers of the Middle Ages: A Critical Study of Texts from Perpetua (203) to Marguerite Porete (1310), 1984. Samklangen är inte bara musikalisk utan står för den himmelska harmonin och för harmonin inom människan. För Hildegard är människosjälen ’symphonialis’; och musiken kan återkalla upplevelsen av den paradisiska harmonin.

Denna grupp har betydligt fler instrument, bland annat felor, flöjter och femtonsträngad harpa, och presenterar också instrumentala mellanspel till de tio hymnerna (varav ingen sammanfaller med urvalet hos Gothic Voices), medan rösterna alla är kvinnliga.

Mysteriespel

Samma grupp, Sequentia, presenterar också ett mysteriespel, ett ovanligt tidigt bevarat exempel på musikalisk teater, närmare 90 minuter långt. Det heter ”Ondo virtutum”och skildrar en människosjäl som slits mellan dygderna och djävulen. Det var skrivet för hennes eget kloster, och de sjungna rollerna var avsedda för hennes nunnor, medan Djävulen ageras av en man. Eftersom han står främmande för den gudomliga harmonin, kan han inte sjunga utan far nöja sig med dramatiskt talade partier. Gruppen har också uppfört detta spel och lagt ner mycken möda på musiken, där man har valt att låta bestämda instrument stå för särskilda känslor och stämningar. Det är en anslående framställning och skulle säkert kunna göra sig som kyrkospel i många sammanhang.

Andra exempel på hymner av Hildegard återfinns på två skivor med tyska grupper som fyller ut sitt material med annan kyrklig sång. Den ena gruppen, som består av tre män och en kvinna, kallar sig (med en stavning som konsekvent avstår från stora begynnelsebokstäver) ”ensemble fur frühe musik augsburg”. Den kompletterar sju sånger och två fritt instrumenterade hymner av henne med andra verk från tiden, alltså 1100-talet, och CDn heter därför Hildegard von Bingen and ihre Zeit. Där finns verk av Abelard – betydligt mer känd för annan verksamhet än tonsättarens – och anonyma akvitanska sånger med tilltalande rytm och mer folkligt färgad karaktär. De strävare mansrösterna blir en intressant omväxling till andra gruppers dominerande kvinnor; för övrigt spelar instrumenten en stor roll i de sånger som inte är av Hildegard, medan hennes texter antingen framförs helt vokalt eller med ett sparsamt instrumentalt ackompanjemang. Däremot spelas två av hennes melodier här rent instrumentalt.

På samma förlag, Christophoros, kom nyligen en annan CD med medeltida sånger, ursprungligen framförda 1980 av Instrumentalkreis Helga Weber, där omslaget ger mest plats åt Hildegards namn, medan de kompletterande verken är motetter från 1400-talet, av John Dunstable, Guillaume Dufay och Johannes Brassart. Deras mer genomarbetade flerstämmiga verk blir en fyllig kontrast till sju hymner och antifoner av Hildegard, som här framförs av en ensam sopran utan något instrumentalt ackompanjemang. (En av dem, O fondens virga, återfinns f ö rent instrumentalt på föregående CD.)

Den intresserade lyssnaren kan alltså göra sig en bild av hur Hildegards musik lät, tolkad för olika röster och därtill med olika val av ackompanjerande instrument, något som också illustrerar de speciella svårigheter som möter vid rekonstruktionen av medeltida musik. Enstämmigt och högtidligt lyfter sig klangen upp mot den himmel av vilken kyrkans valv är en skapad bild och som musiken försöker nå i en ljudande meditation, ett eko av änglarnas körer.

Publicerad 1994 i nummer 5