Himmelriket är nära

av SYSTER INGRID OSB

På förmiddagen samma dag som jag lyssnar till Martin Hägglunds sommarprogram (den 7 augusti) tar jag emot ett fyrtiotal katolska ungdomar med ledare som är på pilgrimsresa med temat kallelse. Mötet med ungdomarna utvecklas till ett intensivt utbyte där den grundläggande frågan är: Hur kan jag på ett så sant och äkta sätt som möjligt ta vara på det liv jag fått? Underförstått – livet är en gåva från Gud och med det följer såväl en möjlighet att göra fria val som ett stort ansvar. Det var en vacker upplevelse att möta så många unga med en uppriktig önskan att förvalta sitt liv väl och använda det till att göra något gott. En av ungdomarna frågar om livet i klostret kan vara svårt, om det är kamp och tvivel någon gång. Det enda uppriktiga svaret är att det har funnits och kommer att finnas svåra perioder för oss alla, det är en del av själva livet. Såväl vi själva som livet är skört och det kan vara smärtsamt att inse. Men när man bejakar detta finns möjligheten att växa och mogna som människa.

Allt detta finns i bakhuvudet då jag lyssnar till Hägglunds sommarprogram och jag är medveten om att det sannolikt påverkar hur jag uppfattar det han säger. Det som fascinerar mig är att jag hos filosofiprofessorn i hög grad möter detsamma som hos ungdomarna: insikten om att livet är något vi fått att förvalta och att vi har ett ansvar att göra det så väl vi förmår. Det som är verkligt viktigt för oss i livet är det som formar våra val och möjligheten att göra ett fritt val är något stort i den mänskliga tillvaron. Det är befriande att höra ett sommarprogram fritt från berättelsen om den stora personliga framgångssagan (eller tragedin) men som däremot förmår göra diskussionen om de existentiella frågorna personlig och relevant.

I en tid när mycket av det offentliga samtalet verkar föras genom korta uttalanden i sociala medier är engagemang och eftertänksamhet något som behövs mer än någonsin. I jakt på bekräftelse är det lätt att tappa bort det som Hägglund kallar ögonblicket. Det är en utmaning att verkligen vara här och nu, oavsett om det är smärtsamt eller djupt glädjefyllt och säga ”ja, just nu är detta det viktigaste, den jag har framför mig är den jag lyssnar på just nu”.

Martin Hägglund är välformulerad och en god berättare. Men det kvardröjande intrycket av hans sommarprogram är en man instängd i sitt eget tankesystem. Möjligtvis är det ett retoriskt grepp att tala med en klump i halsen när det kommer till frågan om förlust och den egna döden. Om så är fallet är det ett billigt sätt att väcka sympati.

Jag upplever en krampaktighet i Hägglunds återkommande ord om att hålla fast blicken. Vad händer när vi inte förmår det? Rasar tillvaron samman? Han går inte in närmare på detta, tråkigt nog för det hade kunnat vidga perspektivet. Även om det varken saknas moraliska eller sociala slutsatser i Hägglunds resonemang ställer jag mig frågan hur han menar att vi skall hantera tillvarons bräcklighet. Om svaret är ”mera av här och nu”, eller med Hägglunds egna ord ”vår högsta förmåga är att bära varandra genom livet” torde tillvaron förr eller senare falla ihop på grund av omöjligheten i kravet på att vara närvarande. Risken är att fasthållandet av ögonblicken blir ännu ett i raden av prestationskrav.

Religiös tro på det eviga livet negligerar den jordiska tillvaron, hävdar Hägglund i sommarprogrammet och i sin bok This Life. Men tron på ett liv efter döden förminskar inte detta livet. Snarare förstärker tron medvetenheten att det jag gör här och nu får konsekvenser, både för mig själv och för hela mänskligheten. En sund kristen tro uppmuntrar inte till andligt navelskådande utan till engagemang och handling, såväl innanför som utanför kyrkans gränser. Både kända kristna som Martin Luther King och Moder Theresa och otaliga anonyma troende har förenat tron på det eviga livet med ett helhjärtat engagemang för livet här och nu.

Vårt liv i klostret består till stor del av väldigt mycket vardag. Men detta är bara halva sanningen. Den andra är att vi tror att Gud är närvarande i allt vi gör och vår strävan är att låta allt vi gör föra till Gud. När vi lyssnar till nyheterna vid middagen är det inte enbart för att informera oss om vad som sker i världen. Det är ett sätt att dela människors lidande och glädje och bära dem i vår bön. Då blir vardagen aldrig trivial och himmelriket inte ett fromt ideal långt borta.

Tron ger oss ett hopp som skapar relief åt livet här. Det vi gör här och nu har ett evigt värde och just därför är det viktigt att vi förvaltar livet väl. För att kunna göra det krävs förvisso en del möda och ansträngning. Men lika mycket ödmjukhet i insikten att jag inte kan göra allt utan är beroende av mina medmänniskor och Guds barmhärtighet. Tron kan göra det möjligt att vara närvarande i ögonblicken utan att vilja hålla fast eller äga dem.

Syster Ingrid OSB, Heliga hjärtas kloster, 2020-08-09

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.