Himmelrikets altare

Av Lisa Lundh

I den tiden, då kejsar Augustus styrde världen, var det romerska riket mäkta stort. Alla de folk, som bodde i länderna omkring det vatten, vilket nu heter Medelhavet, men fordomtima plägade kallas Jorsalahavet, voro kejsarens undersåtar. Både greker och spanjorer, judar och egyptier lydde under hans spira, och österns furstar voro skattskyldiga under honom. Och kejsaren var så fruktansvärd i sin vrede, att ingen fanns, som dristade att skåda hans anlete, då han förtörnades, utan stolta romare föllo ned för hans tron såsom slavar vid åsynen av hans vrede. Men då han var blid till sinnes, kunde man icke taga blicken ifrån hans ansikte. Så härlig och skön var kejsaren, då hans hjärta var glädjefyllt och stilla.

Och det begav sig, att kejsarens rådsherrar gingo fram inför honom och sade: »Herre, du är mäktig och vis såsom gudarna. Tillstäd fördenskull, att den romerska senaten uppskriver ditt namn ibland namnen på de odödlige, och befall, att ett altare varder rest, inför vilket folket kan offra till dig och tillbedja dig i din makt och härlighet.» Då föll den vise och kloke kejsaren i djupa tankar och blev sittande en lång stund med huvudet lutat i handen. Och rådsherrarna bidade förgäves ett svar från hans läppar.

Då natten föll på, lät han kalla till sig en vida berömd spåkvinna, vilken de kallade den tiburtinska sibyllan efter den staden, där hon hade sin håla. Och låg den staden icke långt ifrån Rom. Hennes kinder voro färglösare än hennes strida och döda hår. Hennes ögon, som skådade fjärran världar, gingo förbi kejsaren och sågo icke prakten i hans palats eller rådsherrarna, vilka stodo invid tronen, skrudade i fotsida mantlar av vitt ylle med purpurbräm. Och kejsaren sade: »Vad ser du?» Sibyllan svarade: »Jag ser en djup natt. Men emot det dunkla himlavalvet ser jag ett altare stråla. Lampor synas ej tända, och inga ljuslågor utsända sin glans. Över altaret ser jag en mö och i hennes sköte ett nyfött gossebarn, krönt likt en konung. Ja, med en konungakrona är dess späda huvud krönt, och ehuru glans utgår av guldet, synes det mig, att piltens anlete strålar än klarare.» Och kejsaren sade till henne: »Låt mig se det du ser».

Då rörde sierskan vid kejsarens ögon, så att de öppnades. Och – underbart att förtälja – änskönt det var mörk natt, kunde han genom fönstren i sitt palats skönja kullen med den romerska övergudens tempel på andra sidan om det torget, som på latin benämnes Forum Romanum, det är uttytt det romerska. Och han såg altaret i skyn, huruledes det sänkte sig emot jorden, till dess att det blev stående vid pass fyrtio steg ifrån över gudens tempel på den plats, varest rådsherrarna hade velat resa ett altare. I samma stund kom till hans öra en röst ifrån höjden, vilken sade: »Detta är himmelrikets altare». Åter talade den samma rösten, och han förnam dessa ord: »En himmelrikets pilt skall råda över världen, född av en ren jungfru utan besmittelse». Då begynte tårar skölja över kejsarens kinder, hans knän böjdes, och han utsträckte sina armar emot konungabarnet i jungfruns obefläckade sköte och tillbad det.

När kejsaren åter hade kommit till sig, lät han befalla, att ett altare skulle byggas på den plats, där synen hade visat sig för honom i natten under hans hänryckning. Och över altaret lät han skriva: »Åt den levande Gudens son». Därefter förbjöd han strängeligen alla och en var att nämna honom själv gud.

Men på det stället, varest romarnas kejsare skådade himmelens och jordens Herre i gestalten av ett nyfött barn i sin moders famn och lät uppföra ett altare till ära för konungarnas Konung, är i den dag, som är, en helgedom upprest, vigd åt vår Fru. Inför den eviga gudomsmakten, som i dess heliga tabernakel har värdigats taga sin boning i det fördolda, brinner dag och natt en lampa, och i dess milda skimmer böja de troende sina knän med böneoffer och tillbedjan. Frälsningens evangelium varder där förkunnat till en tröst för längtande hjärtan och himmelens härskaror prisa den Eviges rådslut genom prästens mun, sägande:

»Ära vare Gud i höjden och på jorden frid åt människor, som hava hans välbehag.»

Av folket i Rom kallas denna kyrka Sancta Maria in Aracoeli Det betyder i det svenska tungomålet Heliga Maria på Himmelrikets altare.