Hispanics – ett annat USA

JONSSON, KARL ARNE

Det spanska inslaget i nordamerikanskt samhällsliv har de senaste åren dragit till sig allt större uppmärksamhet, bl.a. genom Johannes Paulus II:s och Spaniens kung Juan Carlos resor till USA. Närvaron av spansktalande grupper på nordamerikanskt territorium är emellertid inget nytt fenomen, utan ett arv från 1500-talets början. Hispanics, hispanos, latinos, orden är många för att beteckna såväl nyanlända invandrare och flyktningar som avkomlingar till de första spanska kolonisatörerna på nordamerikansk mark. Idag, vid 80-talets slut, utgör denna språkgrupp ett tydligt inslag i USA:s politiska och sociala liv. 1989 talar man inte längre om hispanics i samma nedlåtande ton som tidigare; även om fattigdomen fortfarande är utbredd bland dem, även om problemen med droger, prostitution och grå arbetskraft fortfarande är stora, är dock det språk som riktas mot dem mindre föraktfullt nu än för tjugo år sedan. Den svarta medborgarrättsrörelsen, med Martin Luther King som förgrundsgestalt, påverkade andra minoritetsgrupper att organisera sig fackligt och politiskt i syfte att bygga upp ett nytt samhälleligt självmedvetande. Under 60- och 70-talet började de spansktalande i USA komma till insikt om den egna gruppens ställning och betydelse i samhället.

Trots enorma skillnader i fråga om härkomst och kultur, har alla hispanics likväl mycket gemensamt: språket, tillhörigheten till den katolska kyrkan, och en förenande känsla för familjens betydelse.

En växande minoritet

De officiella folkräkningarna, som äger rum vart tionde år, omfattar medborgare och lagligt bofasta personer. 1970 beräknade man att det fanns nio miljoner hispanics i USA, sjutton år senare, 1987, var motsvarande siffra nitton miljoner. Men till det måste även inkluderas en växande skara av illegala, odokumenterade invandrare mer eller mindre bofasta, vilka beräknas uppgå till mellan fem och tio miljoner. Då hamnar man på en summa runt tjugofem miljoner, vilket innebär att var tionde amerikan är hispanic. Vidare måste man beakta att denna minoritet växer fem gånger snabbare än den övriga befolkningen. Under tioårsperioden mellan 1970 och 1980 växte den med 61 procent, medan den totala befolkningstillväxten inte uppgick till mer än 11 procent. 1980 representerade de hispanics som berördes av folkräkningen 6,4 procent av den totala befolkningen, fem år senare 7,2 procent. Siffrorna motsvarar inte helt de verkliga förhållandena eftersom de många illegala invandrarna inte är med i statistiken. Den spanska minoriteten beräknas vid början av 90-talet ha passerat den svarta i storlek. En officiell siffra från Washington talar om trettiofem miljoner hispanics runt år tjugohundra, vilket skulle göra dem till den största etniska gruppen. Redan idag är USA det femte spansktalande landet i världen efter Mexiko, Spanien, Argentina och Colombia.

Den frapperande demografiska tillväxten beror på flera saker: en mycket ung befolkning (medelåldern är tjugofem år, att jämföras med trettiotvå år för den övriga befolkningen), en låg ålder vid giftermål och familjer med många barn, kännetecken typiska för fattig stadsbefolkning, för grupper som till största delen fortfar att vara mycket katolska och som karakteriseras av en mycket stark känsla för familjen. Ytterligare en orsak till den snabba tillväxten är den svåra ekonomiska och politiska situation som härskar i Latinamerika och som antagligen för lång tid framöver kommer att ge näring åt en fortsatt invandring av mexikaner och andra latinamerikaner.

Vare sig de är fattiga eller rika hispanics, bidrar denna expanderande grupp till att pö om pö förändra det kulturella landskapet i USA. Gemensamt för dem är att de har svårt för eller vägrar att assimilera sig, och att de behåller spanskan inom familjen och det religiösa livet. Deras traditionella områden i USA har varit de stater som gränsar mot landet i söder, Mexiko: Kalifornien, Arizona, New Mexico och Texas. Men för att greppa denna språkgrupps verkliga storlek och utbredning är det nödvändigt att se på hela det väldiga landet, på platser där man inte förväntar sig finna hispanics, områden där man skulle kunna tro att W.A.S.P. (White Anglo Saxon Protestant) är den allenarådande etniska gruppen. Idag finns det inte längre i praktiken någon stat som inte har sin andel spansktalande. Tre områden uppvisar emellertid en tydlig koncentration: östkusten med New York, Florida med Miami, Kalifornien med Los Angeles. Alla latinamerikanska nationaliteter finns med i denna spräckliga mosaik, men det är tre som är extra rikt representerade: puertorikaner, ungefär två och en halv miljon på östkusten; kubaner i Florida, drygt en miljon; mexikaner (dvs. säsongsarbetare som vandrar fram och tillbaka över gränsen) och chicanos (amerikanska medborgare av mexikansk härkomst) i Kalifornien, Texas och New Mexico, cirka tio miljoner med papper och några miljoner utan papper. Dessa tre minoriteter utgör en långt ifrån homogen grupp; trots gemensamt språk står de mycket långt från varandra kulturellt och geografiskt.

En överväldigande del av alla hispanics bor i städer. 1980 beräknade man att 25 procent av dem bodde i New York och Los Angeles. I detta sammanhang kan nämnas att några städer eller stadsdelar har en extremt hög koncentration, t.ex. East Los Angeles med 94 procent spansktalande, El Paso i Texas med 62 procent, Laredo med 93 procent och San Antonio med 57 procent. I arton större städer i USA är hispanics i majoritet, och alla utom en ligger i Kalifornien, Texas eller Florida. Med rätta kan man säga att de bildar en heterogen grupp utifrån socio-ekonomisk synvinkel; en klart begränsad elit syns på Wall Street och kontrollerar tjugo procent av bankerna i Miami, några har nått höga positioner inom vissa fria yrken, vid universiteten eller inom politiken. Men som grupp befinner de sig fortfarande långt ner på den sociala skalan och tar arbeten som andra inte vill ha. Följaktligen har de en låg medelinkomst, och en fjärdedel av dem lever under den officiella nivån för existensminimum. De är fortfarande de avvisade i ett samhälle som inte vill kännas vid dem, offer för en etnisk diskriminering som kanske inte längre sker lika öppet men som för den sakens skull inte är mindre verklig. Det var dessa som Johannes Paulus II hade i sina tankar när han besökte USA i september 1987 och sa till de politiska makthavarna, att det sätt på vilket denna etniska grupp behandlas var en prövning som skulle komma att bli en måttstock på den nordamerikanska demokratin.

Först på plats

Den sociala och kulturella historien i sydvästra hörnet av dagens Förenta stater, med dess starka spanska och mexikanska inslag, kan inte förstås utan att man först studerar de första spanska kolonisatörerna som kom strax efter upptäckten av kontinenten. Denna kolonisation lade grunden för de första utvecklade samhällena. Namnen på stater som Kalifornien, Colorado, Nevada, etc, och på ett oräkneligt antal städer, vittnar om USA:s spanska arv. Det är omöjligt att förklara dagens spanska närvaro och dess vitalitet, utan att nämna denna historia.

Efter att Spanien hade upptäckt Nya Världen 1492 införlivades i rask fart en stor del av det nordamerikanska territoriet i vicekungadömet Nueva Espana, som hade Mexico City till huvudstad. Med ön La Espanola (nuvarande Haiti) som utgångspunkt genomförde spanjorerna ett antal expeditioner som ledde till upptäckten av bl.a. Florida (1512) och Mexiko (1518). Erövringen av det aztekiska riket drog inte ut på tiden; 1521 besegrade Hernan Cortes styrkor den siste aztekiske kungen, Montezuma II, och huvudstaden Tenochtitlån lades i ruiner. Det blev också platsen för dagens huvudstad, Mexico City. Under 1500-talets första hälft realiserade los conquistadores Juan Vazquez de Coronado och Alvar Nunez Cabeza de Vaca en rad expeditioner som ledde till grundandet av de första spanska kolonierna i New Mexico, Texas, Colorado och Kalifornien. Kolonisationen vilade på tre strukturer: militära fästen, civila samhällen och missionstationer, vilka alla hade en viktig roll i utvecklingen av jordbruket, boskapsskötseln och i utbildningen av indianbefolkningen. En resa genom dagens Kalifornien, från söder mot norr, från en missionstation till en annan, längs Camino Real, är en resa där spanska religiösa ord passerar revy: San Diego, San Luis Obispo, Santa Bärbara, Santa Cruz, San Francisco, etc. Los Angeles grundades 1781 med det överväldigande namnet ”Pueblo de Nuestra Senora la Reina de Los Angeles de la Porciuncula”, nedslipat till ”L.A.” i dagens USA.

De första decennierna av 1800-talet sågs en våg av befrielsekrig svepa fram över hela Latinamerika. Kolonierna ville frigöra sig från moderlandet Spanien. Den 2 februari 1821 proklamerades Mexiko självständigt, vilket innebar att även provinserna norr om Rio Bravo blev mexikanska. 1846 provocerade USA fram ett krig mot Mexiko för att kunna flytta fram sina gränspositioner. Striderna fördes helt och hållet på nordamerikanernas villkor, och i fredsfördraget, som slöts 1848 i Guadalupe Hidalgo, avsade sig det besegrade Mexiko alla krav på Texas norr om Rio Bravo och avstod dessutom ett enormt område som helt eller delvis utgör de nuvarande staterna Kalifornien, Nevada, Colorado, Wyoming, Utah, Arizona och New Mexico. Det är alltså inte mer än 140 år sedan en stor del av dagens Förenta stater var mexikanskt, och många grupper av indianskt, spanskt eller mexikanskt ursprung, som lever i de ”förlorade” områdena, har än in i våra dagar bevarat språk, religion och vissa seder. Huvuddelen av dagens tjugofem miljoner hispanics är emellertid barn till invandrare som kommit under 1900-talet: mexikaner (efter mexikanska revolutionen 1910), puertorikaner (under 50-talet), vidare kubaner (efter Fidel Castros maktövertagande), dominikaner (mycket talrika i New York), sydamerikaner, spanjorer och, de senaste åren, salvadorianer, nicaraguaner och guatemalaner. Jagade av hunger eller på flykt bort från blodiga konflikter och inbördeskrig, kommer de i våg efter våg och bryter in mot den nordamerikanska kusten sökande efter det förlovade landet. Det väldiga och mäktiga landet i norr utövar fortfarande en stark dragning på många av dessa nya invandrargrupper.

Om man ser närmare på Latinamerikas förhållningssätt gentemot landet i norr, ”El Norte”, efter Andra världskriget, kan man konstatera att det återspeglar en viss kontradiktion mellan det intellektuella upproret mot USA och det materiella beroendet hos länderna söder om Rio Grande. Rio Bravo, som mexikanerna kallar floden, har under hela 1900-talet fungerat som en demografisk säkerhetsventil för mexikanska arbetare. Under hela detta sekel har förflyttningar över floden anpassat sig till svängningarna i den nordamerikanska ekonomin, särskilt under depressionsåren och på 50-talet då det var platsen för massiva deporteringar. Rio Bravo är också en passage för lättrörlig arbetskraft, daglönearbetare som kommer till de stora plantagerna under skördetiden för olika frukter och grönsaker. De kallas för espaldas mojadas, ”blöta ryggar”, då de, oftast nattetid och utan giltiga papper, simmar över floden i förhoppningen att kunna undgå de amerikanska gränspatrullerna. Under det senaste året har den illegala trafiken skett alltmer öppet, kanske beroende på att den mexikanska invandringen till USA börjat anta nya former. De mexikaner som tar sig över gränsen undviker att resa någon längre sträcka in i landet, många gånger stannar de vid gränsen. Där finns arbete, kulturen är mycket snarlik den i hemlandet, och man kan fortsätta tala spanska. En annan orsak är USA:s skärpta invandringspolitik som försvårat situationen för illegala invandrare som söker sig långt upp i landet till områden med få hispanics. Kalifornien, som är tättbefolkat och hyser många spansktalande, utgör ett undantag. Där är det lättare att försvinna i mängden.

Territoriet mellan USA och Mexiko har utvecklats till en sorts egen anglo-latinsk värld där gränsen har suddats ut. De som bor där kallas för fronterizos, gränsbor, och samhällslivet och kulturen är en blandning av amerikanska och mexikanska influenser. På båda sidor om floden finns flera hundra så kallade monteringsfabriker, maquiladoras, som använder sig av billig arbetskraft till fromma för amerikanska och europeiska multinationella företag. Detta fenomen har fått växa fram med de mexikanska lokalpolitikernas samtycke, eftersom de ser att industrierna lyckligtvis skapar många arbetstillfällen.

Efter det att en ny immigrationslag trädde i kraft 1965 ökade tillströmningen av invandrare, dels genom den intensiva trafiken över sydgränsen, dels genom ankomsten av stora grupper kubaner och puertorikaner. 80-talet har inneburit en stadig ökning och spridning av den latinamerikanska utvandringen. De ständiga konflikterna i Centralamerika och Karibien tvingar hundratusentals människor att söka sig mot norr, till ett USA som förblivit sin tradition trogen att ge uppehälle åt människor som söker politisk asyl. För att hålla den latinamerikanska invandringen på en uthärdlig nivå för den anglo-amerikanska delen av samhället, har Reagan-administrationen, efter mycket om och men, låtit rösta genom en ny immigrationslag. Den trädde i kraft i maj 1987 och innebar att invandrare utan giltiga papper fick möjligheten – under förutsättning att de kunde bevisa att de vistats i USA sedan 1981 – att bli lagligt bofasta. Efter denna amnesti har situationen för arbetare utan papper försämrats avsevärt.

Dålig assimilation

Utan tvekan har närvaron av tjugo till tjugofem miljoner hispanics ställt det amerikanska samhället inför en rad allvarliga problem. Samlevnaden mellan de språkligt och kulturellt mycket åtskilda grupperna är inte friktionsfri. Iden om smältdegeln, the melting pot, som formar en amerikansk identitet, fungerade på 50-talet, men idag trettio år senare är det ingen som tror på myten. Den svarta befolkningens långa kamp och strävan att integreras fullt och sant i samhället visar tydligt nog att smältdegeln inte gäller för alla etniska grupper. Det senaste exemplet är latinamerikanernas situation i dagens USA. Åren under 60- och 70-talet, då många etniska minoriteter engagerade sig i politiska och fackliga rörelser, ledde till att åtskilliga latinamerikaner i Förenta staterna fick ett nytt självmedvetande. Att vara av spanskt eller latinamerikanskt ursprung betyder inte längre att man bär på dåligt samvete. Tack vare det lugna och mogna sätt varpå Francos diktatur städades undan, och den allt stabilare demokratiska utvecklingen i Syd- och Centralamerika, har även självbilden förändrats. Den spanska kulturen i USA har idag nått en sådan mognad att man utan överdrift kan påstå, att mötet mellan de två kulturerna, den angloamerikanska och den spanskamerikanska, som i mångt och mycket skiljer sig från varandra, kommer att utvecklas till en konflikt mellan två antagonistiska världar. Känslan av att tillhöra en viss etnisk grupp har sakta men säkert genomsyrat alla sociala skikt i USA, vilket bidragit till en rättmätig gruppstolthet.

En sådan stolthet och kulturell medvetenhet kan man finna hos chicanos, som bl.a. utvecklat en mycket livskraftig litteratur. Genom att de är tvåspråkiga och bärare av två kulturer kan de uppleva samma sak utifrån två olika infallsvinklar. Sinsemellan talar de ett eget blandspråk, calõ. Till skillnad från sydamerikanska författare, som ofta kommer från medel- eller överklass, är chicanoförfattarna sprungna ur en proletär miljö med en lång och slingrande väg fram till sitt författarskap. De som kämpat sig fram till en plats som universitetslärare har inte kunnat undgå att stöta på vissa angloamerikaners föraktfulla och halvrasistiska attityder gentemot alla spansktalande. Men förvånande nog möter de ofta samma nedlåtande attityd från Latinamerika – Mexiko och Kuba till viss del undantagna – som uppfattar dem som ”halvgringos”. Men denna isolerande tystnad och ovillighet till kontakter som möter dem har varit en pådrivande faktor i utvecklingen av en egen kultur och identitet. I det sökandet har olika konstnärliga uttrycksformer som litteratur, teater och måleri spelat en ovärderlig roll. En av de viktigaste uppgifterna idag är att nå utanför de egna leden, salin del barrlo, att komma utanför det egna kvarteret.

Idag står det utom allt tvivel att tjugofem miljoner hispanics utgör en verklig politisk kraft som utmanar det anglosaxiska USA. Risken finns att det kommer att uppstå inte så få konflikter, eftersom det massiva spanska inslaget hotar att allvarligt skada eller förändra den kollektiva identiteten. Den ökade latinamerikanska närvaron har redan givit upphov till oro och fobier bland ultrakonservativa grupper och röster har höjts för ökade krav på assimilation (underförstått till den anglosaxiska kulturen och livsstilen) och för undanröjande av allt som utgör ett hinder. Ett exempel är en två år gammal lag i Kalifornien som säger att engelska ska vara det enda officiella språket i staten.

På vad beror detta envisa motstånd till assimilation? Djupast sett rör det sig om avgörande skillnader mellan två olika kulturer, två olika sociala mönster med diamentralt motsatta sätt att forma livet. Den dominerande tendensen i den amerikanska livsstilen karakteriseras av en stark individualism. En bra karl reder sig själv, ensam är stark. Den angloamerikanske hjälten är en man som arbetat upp sig, en selfmade man som inte vill vara beroende av någon. I denna pragmatiska livsstil har känslorna mycket litet spelrum. Tanken på en social omtanke och solidaritet som omfattar alla, rik som fattig, svag som stark, har en dålig förankring hos medelamerikanen. Latinamerikaner har en helt annan syn på sin omvärld. Samspelet och kommunikationen med andra människor har en central betydelse i deras liv. Inte så lite tid avsätts för kontakter med andra, för samlivet med familjen, vänner och bekanta. Vart möte, varje familjesammankomst är en anledning till glädje och fest; sång, musik, dans, osjälvisk omsorg om varandra, kollektiv livsstil är viktiga delar i vardagslivet.

I denna konfrontation mellan två kulturer kan förlusten av spanskan till förmån för engelskan, som är språket för skolutbildningen, vara lika med en brytning med familjen och de kulturella banden. I en angloamerikansk värld alltför ofta upptagen av ett sökande efter makt och materiell välfärd, är spanskan språket för att uttrycka känslor och andra livsvärderingar. Men förutom att vara två skilda uttryckssätt är spanskan och engelskan också två olika sätt att forma personligheten, att förstå den mänskliga personen, att uttrycka en kultur. I den latinamerikanska kulturen finns exempelvis en djup respekt för folkliga kulturformer, och kommunikationsmedel som teve och andra massmedia används flitigt för att sprida och bevara de folkliga traditionerna. Spanskspråkig teve och radio är idag rikt representerade i USA:s massmediala eter. Tidningar som La Prensa i San Antonio och La Opinion i Los Angeles har existerat i över ett halvt sekel.

Hispanisering

Utan överdrift kan man säga att det växande antalet spansktalande invandrare utgör en svår utmaning som USA måste göra det bästa av. Den spanska världen låter sig inte införlivas i den anglosaxiska kulturen; vad mera är, den utvecklas och försöker komma tillrätta med sig egen komplicerade historia. Dessa minoriteter, som hämmas av känslan av att tillhöra en nedtrampad kultur, som ofta tillhör en klart underlägsen social grupp, som många gånger är samhällets minst gynnade, framhåller med stolthet sitt ursprung och sina särdrag. Denna nya etniska medvetenhet har tillspetsat två problem, alltid lika aktuella, som hör samman: rädslan för det annorlunda och bristen på tolerans för den andre. Vi kan med rätta fråga oss om vi inte kan förvänta oss, efter en tillfällig amerikanisering av spansktalande minoriteter, en hispanisering av USA. Kanske står det förlovade landet inför en kulturförskjutning av oanade mått.

Ordförklaringar: termerna hispanicshispanoslatinos är synonyma och betecknar spansktalande, utan syftning på någon särskild nationell grupp, boende i USA. Termen latinamerikaner används för att beteckna syd- och centralamerikaner, samt mexikaner. Chicanos är spansktalande av mexikanskt ursprung boende i USA. Adjektiven spansk och latinamerikansk är synonyma utom i de fall, vilket framgår i kontexten, då adjektivet spansk endast relaterar till Spanien.

Publicerad 1989 i nummer 1