Hjalmar Holmquist: Påvedömets Historia, 1800–1920

Av Ansgar Meyer

Recension av Hjalmar Holmquists Påvedömets Historia, 1800–1920. 

(Några reflektioner.)

Jag läser inledningen och jag blir stolt över vår kyrka. Denna inledning är en ärlig fiendes nödtvungna hyllningsgärd till den övermäktiga motståndaren. En fiende är Hj. Holmquist. Om vi icke i förväg visste det, skulle inledningen ensam kunna visa oss det; mellan dess rader tittar redan den fientliga blicken fram, den blick, som är övad i att utspeja den fruktade motståndarens alla svagheter. H. H. ser påvedömet stå i nutiden ”starkare än någonsin sedan medeltidens mitt med hela den restaurerade och i mäktig utveckling stadda katolska kyrkan samlad i sin hand, en världsfaktor av högsta betydelse”; han ser det och undviker icke att erkänna det; H. H. är en fiende, och icke en obetydlig, men en ärlig och därför en av de mest sympatiska.

Jag läser så berättelsen om påvedömets utveckling från Pius VII till Benedikt XV, och jag är förvånad över den utomordentliga flit, som H. H. har använt på sitt arbete, en flit, som har kommit honom att upptäcka en mängd intressanta detaljer, som eljes bruka undgå en utanförståendes uppmärksamhet. Jag är nu under läsningen ibland böjd för att antaga, att vår kyrka äger H. H:s kärlek, icke endast forskarens utan till och med människans; men i det intresse och – jag är frestad att säga i den glädje – med vilken han antecknar alla mänskliga svagheter, som han upptäcker hos kyrkans män och alla missbruk, som han ser eller tror sig se i det kyrkliga livet, kommer dock alltjämt den fientliga handen fram igen. Om någon vill lära sig, med vilka mänskliga synder, fel och svagheter Guds kraft måst kämpa i vår kyrka under det sista århundradet, så kan han lämpligast få veta det ur H. H:s bok.

Guds kraft? Den ser H. H. naturligtvis icke; tvärtom! Hela boken är ett försök att förklara vår kyrkas utveckling genom helt naturliga orsaker, genom det romerska systemets förtrollande konsekvens, påvestolens kloka diplomati och jesuiterordens målmedvetna energi, blandad samman och buren upp av folkens dels beundransvärda dels beklagansvärda fromhet, naivitet och undertro.

Själva den väsentliga frågan om vad som är roten till denna konsekvens, om vad som är källan till de religiösa ordnarnas energi, om undertron kanske grundar sig på verkliga under, på ett omedelbart gudomligt vittnesbörd för vår kyrkas sanning, kommer H. H. naturligtvis icke in på. Det är en avgjord sak för honom, att vår kyrka till sitt väsen är resultatet av en storslagen villfarelse. Det visar sig åter, att, om motståndarens blick är än så skarp, misstager han sig alltid i de avgörande punkterna.

Vår kyrkas väsen och utveckling kan aldrig förstås blott från den mänskliga subjektivismens ståndpunkt; endast den, som erkänner, att gudomlig objektivitet spelar med i dramat, kan se dess egentliga sammanhang och skönhet.

Jag läser bokens slutreplik om ”den samfundsstarka katolicismen”, och den ”organisatoriskt svaga lutherdomen” och svenska kyrkans ”vidgade historiska uppgift” att ”giva riktlinjer för en begynnande samling till en verklig evangelisk katolicitet.” När man känner något till Luthers person och ande, begriper man lätt, att varje lutherdom måste vara ”organisatoriskt svag”. Jag kan icke förstå annat än att H. H. och hans vänner måste hava en känsla av att det hade varit bättre om Luther aldrig hade börjat att organisera avfallet från kyrkan; då hade ju enligt deras uppfattning den tridentinska och jesuitiska reaktionen icke heller kunnat komma. Den längtan efter katolicitet, som nu ganska öppet kommer till uttryck i nutida lutherska kretsar, är väl den största protest mot Luthers ande, som protestantismens historia hittills har att uppvisa. Men var och en, som har praktiskt omdöme, måste inse, att om katolicismen skall vara ”samfundstark” måste den tillika hava sin traditionella, starka, enhetliga ledning; ty eljest bär ju denna ”katolicism” redan från början den lutherska organisatoriska svagheten i sitt sköte. Därför är det så bra, att den nya katolicismen skall vara ”evangelisk.” Ty i evangeliet läser jag bland annat, att Kristus har byggt sin kyrka på en klippa och att det var Petrus, som skulle bliva klippan. Men huru en troende kyrkohistoriker med sådan förståelse för utvecklingens logik som H. H. kan komma undan integrationen petrinsk = romersk, är för mig en gåta.

Sannerligen vore det en uppgift värdig det folk, som har alstrat den heliga Birgitta att inom den protestantiska kristenheten giva riktlinjer till en verklig ”evangelisk katolicitet.”

Men Birgitta kallade de himmelska rösterna till Rom.