Hjälp!

av BENGT SÄFSTEN

Alla har hört att det i högtalarna på flyget eller tåget ropas efter läkare eller sjuksköterskor i sällsynta nödlägen. Alla förväntar sig hjälp i medicinska nödlägen. Och för de allra flesta läkare och sjuksköterskor är det en självklarhet att hjälpa till. I varje flygkabin finns också viss sjukvårdsutrustning – men vem får använda den? Och vem kan?

De flesta förväntar sig således att hälso- och sjukvårdens folk använder sina yrkeskunskaper för att snabbt kunna ge hälso- och sjukvård – även på fritiden. Samtidigt ställer den svenska hälso- och sjukvårdslagstiftningen höga krav på patientsäkerheten. Behoven å ena sidan, lagstiftningen å den andra, har visat sig stå i varandras motsats.

Socialstyrelsen har under åren 2008–2011 ändrat uppfattning och kom 2012 ut med en promemoria som ställt saken på sin spets [läs mer här]. Till och med rätten att göra livräddande insatser vid akuta krislägen har ifrågasatts. Frågan har också varit uppe för diskussion i riksdagen, men socialminister Göran Hägglunds svar har knappast varit klargörande [läs mer här]. Allt detta står kontrast till att det i många länder är lag att hjälpa. Vatikanens riktlinjer [läs mer här] utgår också från helt andra förutsättningar än de svenska, vilka gör att man som sjukvårdspersonal i Sverige blir kluven och ställs inför omöjliga val.

Som Signum respektive Läkartidningen tidigare rapporterat så utreds frågan av svenska myndigheter, men det går oerhört långsamt [läs mer här och här].

Under tiden har en sorts limbo uppstått, där många med legitimation inte kan eller vill hjälpa till med åtgärder utanför sin anställning – av rent formella skäl. Den tveksamheten om rättsläget har i vissa fall lett till att frivilliga engagemang slagits ut. För att göra något ska man nämligen förutom legitimation vara registrerad som vårdgivare, har en verksamhetschef och ett dokumenterat kvalitetssystem.

Inget hinder finns däremot att rena lekmän agerar. Konsekvensen kan bli att den som är mycket kompetent inom intensivvård och snabbt skulle kunna göra en enkel livräddande insats, är bakbunden från att agera på grund av juridikens låsningar. Vilket inte lekmannen är.

Som en reaktion tänkte 159 av landets 600 frivilliga inom Röda korset sluta, eftersom läkares och sjuksköterskors yrkesutövande eftersom åtgärder fritiden kräver denna speciella dokumentation. Hälso- och sjukvårdspersonal får i nuläget enbart göra enklare saker som inte kräver särskilda medicinska kunskaper, då slipper de dokumentera. Hälso- och sjukvårdsinsatser ska nämligen dokumenteras enligt patientdatalagen.

Visst har det hänt saker. En dialog ska ha förts mellan Röda korset, andra frivilligorganisationer och Socialstyrelsen, och förs i dialog med Inspektionen för vård och omsorg. Socialstyrelsen ska redovisa uppdraget senast den 15 december 2014. En lagändring är sedan på gång. Men också detta tar tid – med sina diskussioner, konsultationer, politiska överväganden, förarbeten och slutligen lag.

Några brister lyser dock med eldskrift:

*   övertron på skriftlig dokumentation hos administratörer och jurister. I ett livräddande skede finns varken tid eller plats för detta,

*   en övergång från tillit till straffande kontrollsamhälle,

*   misstänksamheten mot de verksamheter som bedrivs inom frivilligorganisationerna, samt

*   en syn på den utsatta medmänniskan som är svår att förstå – detta rör sig om rena nödlägen. Man måste väl fortsatt utgå från att medmänniskan är av god vilja? Och att hälsopersonal även på fritiden har en känsla för patientsäkerhet?

Socialstyrelsens företrädare har backat in sig i en administrativ återvändsgränd. Men även inom den myndigheten måste varje tjänsteman inse sitt ansvar och besinna sig – effekten av skrivningarna kan liknas vid att en våt filt läggs över legitimerad hälso-och sjukvårdspersonals möjligheter att agera. Det är svårt att förstå i vems intresse Socialstyrelsen agerat i det som blev denna låsning, inte en öppning för medmänniskan, med säkerheten i fokus.

Om det här är ett problem för Röda korset där det görs så många som 7 500 omhändertaganden per år [läs mer här], så är det ett betydligt större problem för de betydligt mindre hjälporganisationerna i kyrkorna som gör betydligt färre, men likväl livräddande insatser. De är orealistiskt att tro att de kyrkliga hjälporganisationerna skulle kunna satsa på den formella dokumentation som skulle krävas. Förutom en lagändring tycks dock andra öppningar finnas i mellantiden [läs mer här].

Bengt Säfsten 2014-07-28

https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/frivilligt-engagemang-slas-ut_7355950.svd

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av BENGT SÄFSTEN

Alla har hört att det i högtalarna på flyget eller tåget ropas efter läkare eller sjuksköterskor i sällsynta nödlägen. Alla förväntar sig hjälp i medicinska nödlägen. Och för de allra flesta läkare och sjuksköterskor är det en självklarhet att hjälpa till. I varje flygkabin finns också viss sjukvårdsutrustning – men vem får använda den? Och vem kan?

De flesta förväntar sig således att hälso- och sjukvårdens folk använder sina yrkeskunskaper för att snabbt kunna ge hälso- och sjukvård – även på fritiden. Samtidigt ställer den svenska hälso- och sjukvårdslagstiftningen höga krav på patientsäkerheten. Behoven å ena sidan, lagstiftningen å den andra, har visat sig stå i varandras motsats.

Socialstyrelsen har under åren 2008–2011 ändrat uppfattning och kom 2012 ut med en promemoria som ställt saken på sin spets [läs mer här]. Till och med rätten att göra livräddande insatser vid akuta krislägen har ifrågasatts. Frågan har också varit uppe för diskussion i riksdagen, men socialminister Göran Hägglunds svar har knappast varit klargörande [läs mer här]. Allt detta står kontrast till att det i många länder är lag att hjälpa. Vatikanens riktlinjer [läs mer här] utgår också från helt andra förutsättningar än de svenska, vilka gör att man som sjukvårdspersonal i Sverige blir kluven och ställs inför omöjliga val.

Som Signum respektive Läkartidningen tidigare rapporterat så utreds frågan av svenska myndigheter, men det går oerhört långsamt [läs mer här och här].

Under tiden har en sorts limbo uppstått, där många med legitimation inte kan eller vill hjälpa till med åtgärder utanför sin anställning – av rent formella skäl. Den tveksamheten om rättsläget har i vissa fall lett till att frivilliga engagemang slagits ut. För att göra något ska man nämligen förutom legitimation vara registrerad som vårdgivare, har en verksamhetschef och ett dokumenterat kvalitetssystem.

Inget hinder finns däremot att rena lekmän agerar. Konsekvensen kan bli att den som är mycket kompetent inom intensivvård och snabbt skulle kunna göra en enkel livräddande insats, är bakbunden från att agera på grund av juridikens låsningar. Vilket inte lekmannen är.

Som en reaktion tänkte 159 av landets 600 frivilliga inom Röda korset sluta, eftersom läkares och sjuksköterskors yrkesutövande eftersom åtgärder fritiden kräver denna speciella dokumentation. Hälso- och sjukvårdspersonal får i nuläget enbart göra enklare saker som inte kräver särskilda medicinska kunskaper, då slipper de dokumentera. Hälso- och sjukvårdsinsatser ska nämligen dokumenteras enligt patientdatalagen.

Visst har det hänt saker. En dialog ska ha förts mellan Röda korset, andra frivilligorganisationer och Socialstyrelsen, och förs i dialog med Inspektionen för vård och omsorg. Socialstyrelsen ska redovisa uppdraget senast den 15 december 2014. En lagändring är sedan på gång. Men också detta tar tid – med sina diskussioner, konsultationer, politiska överväganden, förarbeten och slutligen lag.

Några brister lyser dock med eldskrift:

*   övertron på skriftlig dokumentation hos administratörer och jurister. I ett livräddande skede finns varken tid eller plats för detta,

*   en övergång från tillit till straffande kontrollsamhälle,

*   misstänksamheten mot de verksamheter som bedrivs inom frivilligorganisationerna, samt

*   en syn på den utsatta medmänniskan som är svår att förstå – detta rör sig om rena nödlägen. Man måste väl fortsatt utgå från att medmänniskan är av god vilja? Och att hälsopersonal även på fritiden har en känsla för patientsäkerhet?

Socialstyrelsens företrädare har backat in sig i en administrativ återvändsgränd. Men även inom den myndigheten måste varje tjänsteman inse sitt ansvar och besinna sig – effekten av skrivningarna kan liknas vid att en våt filt läggs över legitimerad hälso-och sjukvårdspersonals möjligheter att agera. Det är svårt att förstå i vems intresse Socialstyrelsen agerat i det som blev denna låsning, inte en öppning för medmänniskan, med säkerheten i fokus.

Om det här är ett problem för Röda korset där det görs så många som 7 500 omhändertaganden per år [läs mer här], så är det ett betydligt större problem för de betydligt mindre hjälporganisationerna i kyrkorna som gör betydligt färre, men likväl livräddande insatser. De är orealistiskt att tro att de kyrkliga hjälporganisationerna skulle kunna satsa på den formella dokumentation som skulle krävas. Förutom en lagändring tycks dock andra öppningar finnas i mellantiden [läs mer här].

Bengt Säfsten 2014-07-28

https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/frivilligt-engagemang-slas-ut_7355950.svd