Hosianna, Davids son! – en biblisk- liturgisk meditation

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

BROOMÉ, CATHARINA

I fastetidens liturgi ingår en rad gammaltestamentliga texter som förebådar slutdramat i Jesu liv. De utgör givetvis ett urval. Bland det som inte ingår i detta liturgiska urval har jag kommit att intressera mig för en text i Första Konungabokens första kapitel, som beskriver hur Salomo blir insatt till konung:

”32 Och konung David sade: ’Kalla till mig prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son.’ När dessa kom inför konungen
33 sade konungen till dem: ’Tag er herres tjänare med er och sätt min son Salomo på min egen mulåsna och för honom ned till Gihon.
34 Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till konung över Israel; sedan skall ni stöta i basun och ropa: Leve kung Salomo!
35 Därefter skall ni följa honom hitupp, och när han kommer hit, skall han sätta sig på min tron, och så skall han vara kung i mitt ställe. Ty det är honom jag har förordnat att vara furste över Israel och Juda.’
36 Då svarade Benaja, Jojadas son, konungen och sade: ’Amen. Så bjude ock Herren, min herre konungens Gud.
37 Såsom Herren har varit med min herre konungen, så vare han ock med Salomo. Ja, må han göra hans tron ännu mäktigare än min herres, konung Davids tron.’
38 Så gick nu prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son, ditned och satte Salomo på kung Davids mulåsna och förde honom till Gihon.
39 Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde Salomo. Därefter stötte de i basun, och allt folket ropade: ’Leve kung Salomo!’
Sedan följde allt folket honom upp, under det att de blåste på flöjter och visade sin glädje under ett så stort jubel, att jorden kunde rämna av deras rop.”

Varje kristen med en smula bibelkännedom ser utan svårighet sambanden mellan denna text och evangeliernas berättelse om Jesu högtidliga intåg i Jerusalem. När Jesus närmar sig Jerusalem, sänder han två lärjungar för att hämta en åsna, och på den rider han in i Jerusalem under folkets jubelrop. Scenen motsvarar i detalj beskrivningen ovan. Där är utgångspunkten Gihon, en källa strax utanför Jerusalem. Enligt evangelisterna börjar Jesus sin ritt vid Betfage intill Oljeberget.

Parallellen blir ännu tydligare genom ordalydelsen i folkets rop: ”Hosianna, Davids son!” I Första Konungaboken är det Davids son Salomo som rider in – här är en ny Salomo, den kung som man väntat på och som nu kommer ”i Herrens namn”. Det finns en förväntan bakom ropen, motsvarande den som finns uttryckt i 1 Kon 1:3 7: ”Ja, må Herren göra hans tron ännu mäktigare än min herres, kung Davids tron.” Folket jublar mot Jesus: ”Välsignat vår fader Davids rike, som nu kommer!” (Mark 11:10). ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung!” (Joh 12:13).

Min avsikt i det följande är att betrakta det liturgiska sammanhanget. Jag utgår från hur kyrkan alltid har tolkat Jesu intåg i kungastaden, denna händelse som hon varje år firar och gestaltar som en inledning till frälsningsdramats kulmen. Händelsen har framställts som en Messias-handling alltifrån kyrkans äldsta tid, redan i de församlingar där evangelisterna verkade.

Innebörden är alltså fullt klar: folket tar emot Jesus som den utlovade Messias, Herrens smorde. Även för Jesus står denna innebörd klar. Det bekräftas ytterligare av ett samtal kort därpå mellan Jesus och några fariseer. Jesus ställer frågan: ”Vad anser ni om Messias? Vems son är han? ” De svarar ”Davids.” Jesus gör dem då förbryllade genom att citera ps 110 där David säger: ”Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida.” Hur kan David kalla sin son för Herre? – På den frågan kan de inte ge något svar (Matt 22:41–46 och par.).

Men om evangelisterna har varit måna om att, med stöd av GT, beskriva Jesus som Israels konung, så fattas ännu något viktigt: smörjelsen. ”Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel” (v. 34). ”Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde Salomo” (v. 39). Kungasmörjelsen nämns på flera ställen i GT som en självklar del av ritualet.

Blev då Jesus inte smord? Jo, visst blev han smord. Och om man kan förundra sig över att den citerade texten ur Första Konungaboken inte ingår i kyrkans liturgiska sammanhang, så måste man förundras ännu mer över att en så viktig handling som smörjelsen har fått en så undanskymd plats i den kristna förkunnelsen och liturgin. För att inte säga: undansmusslad. Jag har ställt frågan till präster: ”Blev Jesus smord?” Först efter en stunds eftertanke kom svaret: ”Ja, vid begravningen.” – ”Inte medan han levde?” – Tystnad.

Alla fyra evangelisterna berättar emellertid om hur Jesus blev smord. Det finns dock ganska stora olikheter mellan berättelserna. Mest känd, jag menar: mest citerad och kommenterad, torde vara Lukas skildring av synderskan som vätte Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, kysste hans fötter och smorde dem med balsam, varpå Jesus tillsade henne syndernas förlåtelse. Han förebrådde också värden: ”Du smorde inte mitt huvud med olja.”

Lukas placerar denna händelse i början av Jesu offentliga liv (kap 7) och perikopen blir läst elfte söndagen år C. Den har alltså inget samband med intåget i Jerusalem, och vi kan i det här sammanhanget helt bortse från den, då den ju också är fokuserad på en kvinna som får förlåtelse.

Låt oss i stället se på Mark 14:3–9, den text som inleder passionshistorien på palmsöndagen varje 13-år. Det är två dagar kvar till påsken, och Jesus har tillfälligt lämnat Jerusalem. Han är i Betania, hemma hos Simon den spetälske. En kvinna kommer fram till honom med en flaska äkta nardusbalsam, hon bryter upp flaskan och häller alltsammans inte över hans fötter utan över hans huvud. Det är inte en bothandling – ingenting i texten säger det. Jesus tar henne ingalunda för en synderska, och det gör ingen annan heller (detsamma gäller motsvarande berättelser hos Matteus och Johannes).

Vad är då meningen med kvinnans gest? Mot bakgrund av den evangelietext som nyss har lästs, i den inledande delen av palmsöndagens liturgi, tycks innebörden vara fullt klar. Det är som om kvinnan skulle ha tänkt: ”Jesus är Messias, han har nyss ridit in i Jerusalem, som kung Salomo, men ingen har smort honom och därför gör jag det.”

Självfallet måste en sådan betydelsefull smörjelse vara påkostad. Men lärjungarna, som ser vad som sker, förstår ingenting. De tänker bara på pengar och menar att det är slöseri. De grälar på henne.

Själv säger hon ingenting, gesten är tydlig nog. Och Jesus kallar hennes gest för en god gärning.

Han tillägger: I förväg har hon smort min kropp till begravningen.

Ett egendomligt yttrande, kanske, och ännu egendomligare i Johannes version, som blir läst på måndagen i stilla veckan. Där står det: ”Hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. – 4 Johannes berättar, att Jesus inför sitt lidande sade: ”Nu har människosonen förhärligats” (13:31). Jesu lidande, hans död och begravning samt hans uppståndelse utgör en enhet. Det är i allt detta som han når sin bestämmelse och blir förhärligad. Jesus blir smord till sin begravning och han blir smord till härlighetens konung i en och samma gest. När han står inför Pilatus och denne frågar: Så är du då en konung? svarar han: Ja, jag är en konung, därtill är jag född och därtill har jag kommit i världen: för att vittna om sanningen (Joh 18:37).

Trots olikheterna är det samma händelse som skildras av Johannes och Markus, men Johannes har lånat detaljer ur Lukasberättelsen och framhåller därmed tjänandet, som enligt Johannes är en viktig aspekt av den prästerliga rollen. När Jesus tvättar lärjungarnas fötter så är det en direkt parallell till nattvardens instiftelse (jämför även med Petrus ord: Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet).

Vem var då denna kvinna som smorde Jesus? I det allmänna medvetandet förknippas hon ofta med Maria Magdalena respektive med den synderska som Lukas berättar om i kap 7. Men det finns inga belägg för en sådan hopkoppling, och så ser inte heller liturgin henne. Ty här, i stilla veckan, är allting infogat i slutdramat, då Jesus blir förhärligad och då allt är fokuserat på honom. Våra blickar vänds då helt och hållet mot Jesus som träder fram som konung och Messias och fullgör sitt frälsningsverk genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.

Kvinnan, som i detta sammanhang smorde Jesu huvud så som prästen Sadok smorde Salomo – och som enligt Johannes smorde Jesu fötter i enlighet med Tjänarens exempel – hon har hos Johannes ett namn: Maria. Hon är syster till Marta och Lasaros, och i samband med Lasaros död (Joh 11:2) presenteras hon så: Denna Maria var hon som smorde Herren. Så är hon identifierad, för all framtid.

Det var samma Maria som hade suttit vid Jesu fötter och lyssnat till hans ord (Luk 10:39). Hon var med andra ord en av Jesu närmaste lärjungar. Tillsammans med sina syskon bodde hon i Betania, strax utanför stadsmuren, och det var där, i Betania, som smörjelsen ägde rum.

Det finns en slutreplik i denna berättelse, som är djupt betydelsefull. Jesus säger: ”Överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Är det sant? Är hon inte tvärtom glömd, så glömd att inte ens välutbildade katolska präster erinrar sig henne när man frågar om Jesus blev smord till konung och Messias? I utläggningar av orden ”Messias” och ”Kristus” brukar händelsen ju inte nämnas.

Nej, denna handling är ändå inte glömd. Ty överallt i världen där evangeliet förkunnas kallas Jesus från Nasaret för Kristus, den smorde. Ingen kan utplåna att det är genom en kvinnas handling som han inte bara symboliskt bär detta namn utan också högst reellt blev smord med dyrbar nardusolja i samband med de händelser då han förhärligades, så att vi i sanning kan ropa: ”Hosianna? Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung!” – Och denna kvinnas prästerliga handling har även i liturgin sin plats i inledningen till stilla veckans avgörande händelser. Att det har gått mig och många andra förbi, fastän vi år efter år i ett långt liv har lyssnat till berättelsen, beror troligen på att vi aldrig har hört den kommenteras. Det är i varje fall inte den Helige Andes fel, om han, som jag tror, står bakom redigeringen inte bara av bibeln utan även av liturgin. Kanske är det helt enkelt så, att det finns sidor i evangeliet som man måste vara kvinna för att verkligen se. Och kanske når vi inte fram till ”hela sanningen” (Joh 16:13) förrän vi lärt oss att tolka Skriften tillsammans, män och kvinnor.

Jesus är Kristus. Det spelar kanske ingen roll vem som smorde honom, men händelsen är alltför viktig för att hållas i skymundan. Borde den inte också bli liturgiskt gestaltad? Liksom vi firar Jesu högtidliga intåg som konung genom att ta gröna kvistar i våra händer, gå i procession och sjunga Hosianna, så kunde man tänka sig att en kvinna vid samma tillfälle hällde doftande nardus över en Kristusikon, som en hyllning och bekännelse till den Konung vars namn vi alla bär, vi som kallar oss ”kristna”.

Här hejdar jag mig, fastän tankarna vill löpa vidare, till de tillfällen då vi själva blir smorda i Kristi namn, i enlighet med traditionen. Var har den traditionen sina rötter? Vilka är det då som smörjer, och med vilken fullmakt? Det får stå som en öppen fråga.

Publicerad 1988 i nummer 5

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

BROOMÉ, CATHARINA

I fastetidens liturgi ingår en rad gammaltestamentliga texter som förebådar slutdramat i Jesu liv. De utgör givetvis ett urval. Bland det som inte ingår i detta liturgiska urval har jag kommit att intressera mig för en text i Första Konungabokens första kapitel, som beskriver hur Salomo blir insatt till konung:

”32 Och konung David sade: ’Kalla till mig prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son.’ När dessa kom inför konungen
33 sade konungen till dem: ’Tag er herres tjänare med er och sätt min son Salomo på min egen mulåsna och för honom ned till Gihon.
34 Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till konung över Israel; sedan skall ni stöta i basun och ropa: Leve kung Salomo!
35 Därefter skall ni följa honom hitupp, och när han kommer hit, skall han sätta sig på min tron, och så skall han vara kung i mitt ställe. Ty det är honom jag har förordnat att vara furste över Israel och Juda.’
36 Då svarade Benaja, Jojadas son, konungen och sade: ’Amen. Så bjude ock Herren, min herre konungens Gud.
37 Såsom Herren har varit med min herre konungen, så vare han ock med Salomo. Ja, må han göra hans tron ännu mäktigare än min herres, konung Davids tron.’
38 Så gick nu prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son, ditned och satte Salomo på kung Davids mulåsna och förde honom till Gihon.
39 Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde Salomo. Därefter stötte de i basun, och allt folket ropade: ’Leve kung Salomo!’
Sedan följde allt folket honom upp, under det att de blåste på flöjter och visade sin glädje under ett så stort jubel, att jorden kunde rämna av deras rop.”

Varje kristen med en smula bibelkännedom ser utan svårighet sambanden mellan denna text och evangeliernas berättelse om Jesu högtidliga intåg i Jerusalem. När Jesus närmar sig Jerusalem, sänder han två lärjungar för att hämta en åsna, och på den rider han in i Jerusalem under folkets jubelrop. Scenen motsvarar i detalj beskrivningen ovan. Där är utgångspunkten Gihon, en källa strax utanför Jerusalem. Enligt evangelisterna börjar Jesus sin ritt vid Betfage intill Oljeberget.

Parallellen blir ännu tydligare genom ordalydelsen i folkets rop: ”Hosianna, Davids son!” I Första Konungaboken är det Davids son Salomo som rider in – här är en ny Salomo, den kung som man väntat på och som nu kommer ”i Herrens namn”. Det finns en förväntan bakom ropen, motsvarande den som finns uttryckt i 1 Kon 1:3 7: ”Ja, må Herren göra hans tron ännu mäktigare än min herres, kung Davids tron.” Folket jublar mot Jesus: ”Välsignat vår fader Davids rike, som nu kommer!” (Mark 11:10). ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung!” (Joh 12:13).

Min avsikt i det följande är att betrakta det liturgiska sammanhanget. Jag utgår från hur kyrkan alltid har tolkat Jesu intåg i kungastaden, denna händelse som hon varje år firar och gestaltar som en inledning till frälsningsdramats kulmen. Händelsen har framställts som en Messias-handling alltifrån kyrkans äldsta tid, redan i de församlingar där evangelisterna verkade.

Innebörden är alltså fullt klar: folket tar emot Jesus som den utlovade Messias, Herrens smorde. Även för Jesus står denna innebörd klar. Det bekräftas ytterligare av ett samtal kort därpå mellan Jesus och några fariseer. Jesus ställer frågan: ”Vad anser ni om Messias? Vems son är han? ” De svarar ”Davids.” Jesus gör dem då förbryllade genom att citera ps 110 där David säger: ”Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida.” Hur kan David kalla sin son för Herre? – På den frågan kan de inte ge något svar (Matt 22:41–46 och par.).

Men om evangelisterna har varit måna om att, med stöd av GT, beskriva Jesus som Israels konung, så fattas ännu något viktigt: smörjelsen. ”Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel” (v. 34). ”Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde Salomo” (v. 39). Kungasmörjelsen nämns på flera ställen i GT som en självklar del av ritualet.

Blev då Jesus inte smord? Jo, visst blev han smord. Och om man kan förundra sig över att den citerade texten ur Första Konungaboken inte ingår i kyrkans liturgiska sammanhang, så måste man förundras ännu mer över att en så viktig handling som smörjelsen har fått en så undanskymd plats i den kristna förkunnelsen och liturgin. För att inte säga: undansmusslad. Jag har ställt frågan till präster: ”Blev Jesus smord?” Först efter en stunds eftertanke kom svaret: ”Ja, vid begravningen.” – ”Inte medan han levde?” – Tystnad.

Alla fyra evangelisterna berättar emellertid om hur Jesus blev smord. Det finns dock ganska stora olikheter mellan berättelserna. Mest känd, jag menar: mest citerad och kommenterad, torde vara Lukas skildring av synderskan som vätte Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, kysste hans fötter och smorde dem med balsam, varpå Jesus tillsade henne syndernas förlåtelse. Han förebrådde också värden: ”Du smorde inte mitt huvud med olja.”

Lukas placerar denna händelse i början av Jesu offentliga liv (kap 7) och perikopen blir läst elfte söndagen år C. Den har alltså inget samband med intåget i Jerusalem, och vi kan i det här sammanhanget helt bortse från den, då den ju också är fokuserad på en kvinna som får förlåtelse.

Låt oss i stället se på Mark 14:3–9, den text som inleder passionshistorien på palmsöndagen varje 13-år. Det är två dagar kvar till påsken, och Jesus har tillfälligt lämnat Jerusalem. Han är i Betania, hemma hos Simon den spetälske. En kvinna kommer fram till honom med en flaska äkta nardusbalsam, hon bryter upp flaskan och häller alltsammans inte över hans fötter utan över hans huvud. Det är inte en bothandling – ingenting i texten säger det. Jesus tar henne ingalunda för en synderska, och det gör ingen annan heller (detsamma gäller motsvarande berättelser hos Matteus och Johannes).

Vad är då meningen med kvinnans gest? Mot bakgrund av den evangelietext som nyss har lästs, i den inledande delen av palmsöndagens liturgi, tycks innebörden vara fullt klar. Det är som om kvinnan skulle ha tänkt: ”Jesus är Messias, han har nyss ridit in i Jerusalem, som kung Salomo, men ingen har smort honom och därför gör jag det.”

Självfallet måste en sådan betydelsefull smörjelse vara påkostad. Men lärjungarna, som ser vad som sker, förstår ingenting. De tänker bara på pengar och menar att det är slöseri. De grälar på henne.

Själv säger hon ingenting, gesten är tydlig nog. Och Jesus kallar hennes gest för en god gärning.

Han tillägger: I förväg har hon smort min kropp till begravningen.

Ett egendomligt yttrande, kanske, och ännu egendomligare i Johannes version, som blir läst på måndagen i stilla veckan. Där står det: ”Hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. – 4 Johannes berättar, att Jesus inför sitt lidande sade: ”Nu har människosonen förhärligats” (13:31). Jesu lidande, hans död och begravning samt hans uppståndelse utgör en enhet. Det är i allt detta som han når sin bestämmelse och blir förhärligad. Jesus blir smord till sin begravning och han blir smord till härlighetens konung i en och samma gest. När han står inför Pilatus och denne frågar: Så är du då en konung? svarar han: Ja, jag är en konung, därtill är jag född och därtill har jag kommit i världen: för att vittna om sanningen (Joh 18:37).

Trots olikheterna är det samma händelse som skildras av Johannes och Markus, men Johannes har lånat detaljer ur Lukasberättelsen och framhåller därmed tjänandet, som enligt Johannes är en viktig aspekt av den prästerliga rollen. När Jesus tvättar lärjungarnas fötter så är det en direkt parallell till nattvardens instiftelse (jämför även med Petrus ord: Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet).

Vem var då denna kvinna som smorde Jesus? I det allmänna medvetandet förknippas hon ofta med Maria Magdalena respektive med den synderska som Lukas berättar om i kap 7. Men det finns inga belägg för en sådan hopkoppling, och så ser inte heller liturgin henne. Ty här, i stilla veckan, är allting infogat i slutdramat, då Jesus blir förhärligad och då allt är fokuserat på honom. Våra blickar vänds då helt och hållet mot Jesus som träder fram som konung och Messias och fullgör sitt frälsningsverk genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.

Kvinnan, som i detta sammanhang smorde Jesu huvud så som prästen Sadok smorde Salomo – och som enligt Johannes smorde Jesu fötter i enlighet med Tjänarens exempel – hon har hos Johannes ett namn: Maria. Hon är syster till Marta och Lasaros, och i samband med Lasaros död (Joh 11:2) presenteras hon så: Denna Maria var hon som smorde Herren. Så är hon identifierad, för all framtid.

Det var samma Maria som hade suttit vid Jesu fötter och lyssnat till hans ord (Luk 10:39). Hon var med andra ord en av Jesu närmaste lärjungar. Tillsammans med sina syskon bodde hon i Betania, strax utanför stadsmuren, och det var där, i Betania, som smörjelsen ägde rum.

Det finns en slutreplik i denna berättelse, som är djupt betydelsefull. Jesus säger: ”Överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Är det sant? Är hon inte tvärtom glömd, så glömd att inte ens välutbildade katolska präster erinrar sig henne när man frågar om Jesus blev smord till konung och Messias? I utläggningar av orden ”Messias” och ”Kristus” brukar händelsen ju inte nämnas.

Nej, denna handling är ändå inte glömd. Ty överallt i världen där evangeliet förkunnas kallas Jesus från Nasaret för Kristus, den smorde. Ingen kan utplåna att det är genom en kvinnas handling som han inte bara symboliskt bär detta namn utan också högst reellt blev smord med dyrbar nardusolja i samband med de händelser då han förhärligades, så att vi i sanning kan ropa: ”Hosianna? Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung!” – Och denna kvinnas prästerliga handling har även i liturgin sin plats i inledningen till stilla veckans avgörande händelser. Att det har gått mig och många andra förbi, fastän vi år efter år i ett långt liv har lyssnat till berättelsen, beror troligen på att vi aldrig har hört den kommenteras. Det är i varje fall inte den Helige Andes fel, om han, som jag tror, står bakom redigeringen inte bara av bibeln utan även av liturgin. Kanske är det helt enkelt så, att det finns sidor i evangeliet som man måste vara kvinna för att verkligen se. Och kanske når vi inte fram till ”hela sanningen” (Joh 16:13) förrän vi lärt oss att tolka Skriften tillsammans, män och kvinnor.

Jesus är Kristus. Det spelar kanske ingen roll vem som smorde honom, men händelsen är alltför viktig för att hållas i skymundan. Borde den inte också bli liturgiskt gestaltad? Liksom vi firar Jesu högtidliga intåg som konung genom att ta gröna kvistar i våra händer, gå i procession och sjunga Hosianna, så kunde man tänka sig att en kvinna vid samma tillfälle hällde doftande nardus över en Kristusikon, som en hyllning och bekännelse till den Konung vars namn vi alla bär, vi som kallar oss ”kristna”.

Här hejdar jag mig, fastän tankarna vill löpa vidare, till de tillfällen då vi själva blir smorda i Kristi namn, i enlighet med traditionen. Var har den traditionen sina rötter? Vilka är det då som smörjer, och med vilken fullmakt? Det får stå som en öppen fråga.

Publicerad 1988 i nummer 5