Humaniora, teologi och det ideala universitetet

HIDAL, STEN

Humaniora och teologi är i kris. För vilken gång i ordningen? I våras blev det dock ovanligt tydligt i Lund, när det visade sig att det inte fanns medel att återbesätta professuren i latin till mer än hälften. Samtidigt ålades området humaniora – teologi att lägga fram en sparplan på 11 miljoner kronor, vilken när detta skrivs (slutet av augusti 2000) ännu inte har behandlats av universitetsstyrelsen. Går denna plan igenom innebär det, att institutionen för finsk-ugriska språk läggs ner, två museer läggs i malpåse och institutionen för konstvetenskap halveras. Tre professurer på teologisk fakultet kan inte återbesättas. På andra universitet lever humaniora och teologi (religionsvetenskap) under liknande villkor.

Samtidigt har de nya reglerna för antagning till forskarutbildning inneburit, att antalet doktorander kommer att drastiskt minska. Endast den som har en tryggad finansiering för fyra år framåt kan antas som doktorand. De högre seminarierna kommer att betänkligt glesas ut under de närmaste åren; snart sitter professorn där mer eller mindre ensam.

Så har det inte alltid varit. Det fanns en tid när dessa ämnen var de mest gynnade vid universitetet – låt vara att humaniora kom med mest som en del av prästutbildningen. Sedan länge har högskolorna sin tyngdpunkt i medicin, naturvetenskap och teknik. Den traditionella ordningen mellan fakulteterna (med teologin främst) kan fungera i ceremoniella sammanhang, som ingen tar riktigt på allvar; i universitetskatalogen och i medelstilldelningen är ordningen snarast omvänd.

Inte beror detta på en uttalad fientlighet mot humaniora och teologi hos statsmakterna. Tvärtom framhålls ständigt att dessa ämnen är viktiga och nödvändiga för att förstå vårt samhälle. Ett statsråd klagar över att humanisterna alltid jämrar sig i stället för att säga vad de vill göra – det är som om man skulle banna den svårt sjuke patienten för att han först vill bli frisk innan han lägger fram sina stora planer för framtiden. Men även om det inte sägs rakt ut är det tydligt, att dessa ämnen inte ses som skapare av välstånd. De kan tolka en bit av verkligheten, men deras resultat skapar inte verkligheten. Bättre då att satsa på sådant, om vilket man vet att det åtminstone kan ge utslag i sysselsättningssiffror och exportkvoter.

Här glöms lätt bort, att flera delar av naturvetenskapen är mycket teoretiska till sin natur, t.ex. matematik. Det är kanske inte heller sådana ämnen som främst gynnas, utan de som ligger närmast tekniken. Att medicinsk forskning behöver gynnas säger en elementär självbevarelsedrift: även ett statsråd kan hamna på operationsbordet. Bäst då att läkaren är kunnig; om den nya bibelöversättningen är korrekt är trevligt, men inte livsavgörande. Det kan vara garnityret på tårtan, inte själva tårtbotten.

Krisen för humaniora och teologi är inte enbart en ekonomisk fråga. Visst är denna viktig: tilldelningen per student är lägst på hela universitetet för dessa ämnen. Att laborativa och konstnärliga utbildningar är mera kostnadskrävande är lätt att förstå, men det är kanske inte självklart att samhällsvetenskapliga ämnen skall ha högre tilldelning än humaniora och teologi. Därför har också undervisningsvolymen inom dessa ämnen sjunkit till en orimligt låg nivå, vilket lett till att kvaliteten inom t.ex. språkundervisningen är allvarligt hotad. Av samtliga länder inom OECD satsar Sverige minst på forskning i humaniora. Den tvivelaktiga äran ger nu utdelning i allt snabbare takt.

Den orättvisa medelstilldelningen är en del av förklaringen. En annan är att humanister och teologer har svårt att hävda sig i konkurrensen om externa forskningsmedel. Inga läkemedelsföretag vill satsa på forskning inom verksamheter som inte säkert kan ge utdelning i nya produkter för marknaden. De resultat som likväl uppnåtts i form av beviljade ansökningar hos Riksbankens jubileumsfond m.m. är imponerande. Hälften av forskningen inom humaniora och teologi i Lund är nu finansierad av externa medel. Det är glädjande, men ger en alldeles för osäker grund att bygga på för framtiden. Risken finns också att sådana projekt som ligger i tiden ensidigt gynnas.

Här kan det noteras, att humanister och teologer mot sin vilja tvingats in i forskningsmiljöer som är ovana för dem och som inte utan vidare är lämpade för dem. Anslagsgivare är vana vid ansökningar från naturvetare, medicinare och tekniker som gäller dyrbar utrustning. Humanisternas dyrbaraste utrustning är ofta böcker, men dessa anses vara föråldrade och anslagen till universitetsbiblioteken blir därefter. Det är närmast patetiskt att se, hur benämningar som språklaboratorier och liknande – givetvis datorer – kan öppna guldkranarna när ansökningar behandlas: terminologin måste vara teknisk även om innehållet inte är det. Den svenska euforin inför tekniken förnekar sig inte. Likaså har ansökningar om projekt där flera doktorander engageras utsikter till framgång, men att även en på egen hand arbetande doktorand (givetvis med handledning och seminarium) kan ha vissa utsikter att nå resultat, inses inte så lätt. Man undrar hur filosofins historia skulle ha sett ut om tänkare som Sokrates, Spinoza och Kant hade varit tvungna att arbeta i projektform, ständigt bekymrade över att deras nya ansökan kanske inte skulle gå igenom.

När fakultetsanslagen minskar, ökar beroendet av externa forskningsanslag. I Högskolelagen 1 kap. 6 § läser vi dessa stolta ord: ”För forskningen skall som allmänna principer gälla att 1. forskningsproblem får fritt väljas, 2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och 3. forskningsresultat får fritt publiceras.” Detta gäller dem som fått en doktorandtjänst på fakultetsmedel och de lektorer och professorer som kan forska inom tjänsten. Det är också sant att ingen mot sin vilja tvingas att delta i forskning. Men annars gäller, att ingen forskning är fri i den nu citerade meningen.

Om nu regeringen mest ser till det inom forskningen som kan skapa välstånd, så är synsättet något annorlunda hos de stora fonder och stiftelser som kommit att få en allt större betydelse för universiteten. Det utgår en fascination från stora delar av modern naturvetenskap och bioteknik: tillvarons gåta tycks vara på väg att bli löst. De exempellösa framsteg som genforskningen har gjort är bara ett exempel. Denna forskning är framåtblickande, inte tillbakablickande som mycket av humaniora. Inte undra på att resurser satsas på den forskning som är så kreativ och spännande och som kan resultera i hedrande nobelpris. Humanister och teologer har hittills av nåd fått vara med på ett hörn för att utreda de etiska risker som man dunkelt anar finns; slaven som viskar i triumfatorns öra att han dock är dödlig. Kanske vi skönjer en ändring här. ”Efter många årtionden på läktarplats är teologin, på inbjudan av den nya biologins aktörer, på väg tillbaka till samverkan med biomedicinens arenor” (Erwin Bischofberger i festskriften till Lars Cavallin).

Humanister har delvis sig själva att skylla. Avhandlingarna har på senare år ofta blivit orimligt stora och metodiskt så intrikata att de knappast kan läsas utanför en mycket snäv krets. Inte heller en avhandling i ett naturvetenskapligt ämne brukar vara särskilt lättläst, men där väntar man sig det inte heller. Inte undra på att fyra år inte har räckt till för att få dem färdiga. Genomströmningen – detta för byråkrater centrala ord – har blivit lidande. Men som en professor i astronomi brukar säga till sina doktorander: Förklara nu detta avsnitt i din avhandling utan att använda en enda formel – måste du använda en formel, har du själv inte förstått det. På samma sätt bör det kunna sägas till en doktorand i humaniora: Kan du inte lösa detta problem på 150 sidor, kan du inte alls lösa det.

De naturvetenskapliga, medicinska och tekniska ämnena lever och verkar i en utpräglat internationell kontext. Även humaniora gör det i en stigande utsträckning, men är trots allt fortfarande mest hänvisade till en inhemsk och nordisk arbetsmarknad. Redan ämnesvalet tvingar ibland till denna begränsning. Här har av tradition skolan varit viktig. De flesta som disputerade för femtio år sedan var inriktade på att bli lektorer på läroverken. Skolan är inte längre någon attraktiv arbetsgivare, och lektorerna är mycket riktigt en kår i utdöende. Det har drabbat alla ämnen. När detta skrivs finns det i hela landet tio gymnasielektorer i matematik med doktorsexamen.

Skolan var ett sätt för vetenskapligt kvalificerade humanister att göra sina ämnen kända ute i landet genom föredrag och på annat sätt. Ett annat sätt var politiken och förvaltningen. Det är endast några decennier sedan Sveriges finansminister var en docent i nordiska språk (Ernst Wigforss) och ytterligare några decennier tillbaka var ecklesiastikministern en professor i grekiska (Claes Lindskog). I Storbritannien finns fortfarande denna tradition. Hos oss har politikerbanan blivit lika specialiserad som någonsin den akademiska karriären: här gäller det att börja i unga år och sedan inte göra något annat. En högre akademisk examen väcker snarare undran än förtjusning: kan han verkligen klara av något så praktiskt som en budgetförhandling? En mångårig skolning till logiskt, konstruktivt och kritiskt tänkande är inte längre en självklar fördel.

Vetenskapen lider av den specialisering som även innebär fragmentisering. Här skulle humaniora kunna spela sin stora roll som det mentala kitt som håller samman de olika facken till ett universitet i ordets egentliga mening. En som klart insåg detta problem var John Henry Newman i den stora och fortfarande inte föråldrade skriften The Idea of a University från 1852 (se artikel i Signum 3/1998). Hans ideal var liberal education och universitetet var en plats där bildning i ordets djupaste mening skulle förvärvas. Bildning innebär att förädla och fördjupa de naturliga anlagen hos människan, uppöva hennes tankeförmåga i konstruktiv och kritisk riktning och att på djupet göra henne förtrogen med mänsklighetens bästa kulturarv. Självfallet kan inte enbart humanister och teologer göra detta. Detta är en uppgift för alla fakulteter och ämnen.

Studenter i dag inser risken med specialiseringen. Därför väljer de ämnen som kan ge en bred insikt i mänsklighetens kulturarv, främst humaniora. Faktum är, att de flesta studenter som påbörjar studier i naturvetenskap och teknik antingen redan har humanistiska studier bakom sig eller infogar det i form av korta kurser under sin utbildning. Men statsmakterna vill helst att så många som möjligt läser naturvetenskap och teknik och inget annat. Utbildningen skall vara kort, effektiv och målinriktad.

Men studier måste få ta tid. Det tar tid att bli bildad, det tar än mera tid att bli lärd. Information kan vem som helst knappa fram på några sekunder utan att lära sig något. Man kan vara ”uppkopplad” till världens alla universitetsbibliotek utan att kunna läsa någon enda av deras böcker.

Universiteten måste få lov att även vara platser för meditation och eftertanke, deras lärare måste få ha lov att bara tänka utan att ha dåligt samvete för att något sammanträde blir försummat. Detta har framhållits med stor klarhet av engelsmannen Noel Annan i hans lysande samling av biografier över stora akademiker, The Dons (1999).

Kanske en väg skulle vara att vid varje universitet inrätta en eller helst ett par professurer i humanistisk encyklopedi. De skulle mycket väl kunna innehas av lämpade naturvetare. Den framlidne astronomen och författaren Peter Nilson hade varit ett givet val. De skulle hålla offentliga katederföreläsningar i den gamla stilen, men ha mycket liten undervisning och ingen administration. Nästan all tid skulle ägnas åt forskning och den så kallade tredje uppgiften, populärvetenskap.

Vid varje lärosäte skulle dessutom inrättas ett senior common room, en klubb för samvaro och intellektuella samtal, gärna åtföljda av god mat och dryck i en vacker miljö. Signums sommarakademi är något av detta, men det behöver bli en integrerande del av den akademiska vardagen. Och det brådskar, om humaniora och teologi skall ha någon framtid.

Publicerad 2000 i nummer 7