Hur bedöma om det verkligen är Eniro?

I Dagens Nyheter i dag, lördag 18/2 (huvuddelen s. 27, finns ännu inte på nätet), har journalisten Dan Lucas ett upplysande reportage om bluffakturor och telefonförsäljares lurendrejeri. Artikeln ger stöd och orientering för oss som drabbas av otrevlig, omoralisk och sannolikt olaglig marknadsföring. Råd i fem punkter ges också för hur man kan reagera och agera: begära skriftliga bevis, bestrida fakturor etcetera. DN har för övrigt i flera artiklar följt den eskalerande takten i antalet bluffakturor, exempelvis här.

Dan Lucas reportage handlar om den 81-åriga översättaren Margareta Eklöf som har ansatts av telefonförsäljare som utger sig för att vara från Eniro. I anslutning till telefonsamtalen kom fakturor och påminnelser från Svensk Webbmedia. Eniros presschef Eva Ernfors hävdar dock att Eniro ”inte har något med Svensk Webbmedia att göra”.

Eftersom jag själv och minst tre andra i min bekantskapskrets har fått förvirrande och hotfulla påhälsningar från (vad som vi tror vara) Eniro, så känner man igen sig. Jag skrev om detta på Signums hemsida för några veckor sedan. Utifrån ett kristet etiskt perspektiv, som väl i och för sig också är allmänmänsklig etik, så vill jag naturligtvis inte anklaga riktiga Eniro om nu skojare och bedragare oberoende av Eniro i själva verket ligger bakom telefonförsäljningen. Men hur ska man kunna avgöra vem som är vem? Kan Eniro själva ge besked? Eller ska man spela in telefonsamtalen som underlag i en polisanmälan? En framkomlig väg kanske är att begära namn och personnummer av telefonförsäljaren och sedan kontakta det verkliga företaget i fråga och höra efter om telefonförsäljaren är en av de anställda. Om så är fallet, kommer jag nästa gång att rekommendera kurser och litteratur i etik och retorik.

Fredrik Heiding