Hur kristet är Europa?

HODACS, ANNA MARIA

Den omfattande opinionsundersökningen European Values System Study har nyligen i en artikel i The Tablet (18 sept. 1993) redovisat delar av den andra omgången av en opinionsundersökning angående värde- och trosmönster i Europa, USA och Canada. Denna sträcker sig över en tioårsperiod och det blir därigenom möjligt att säkerställa vissa tendenser. Siffror finns tillgängliga så att man kan jämföra Nordamerika med det ”kristna Europa”. Jan Kerkhofs, en av de huvudansvariga för detta forskningsprojekt som administeras från Leuven i Belgien, har skrivit artikeln som vi återger delar av tillsammans med några kompletterande uppgifter.

Individualism och sekularisering

Vad som tydligast framgår av hela projektet är den tilltagande individualismen. Den tycks vara själva

basen för den likaledes tilltagande sekulariseringen. Individualismen i sig själv kan säkert förklaras av olika sociala faktorer: bättre utbildning, lättillgänglig information, ökad social trygghet, större geografisk rörlighet, kvinnornas emancipation. Viktigare än dessa försök till förklaringar är den genomgripande förändringen av människornas sätt att tolka sitt personliga liv och sin personliga historia.

Traditionen är inte längre någon måttstock för att tolka livets mening och definiera moralreglerna. Hur man tänkte eller gjorde igår är inte normerande. Det som kommer att visa sig bra och genomförbart imorgon är det väsentliga idag. Förändring inte stabilitet, frihet inte nedärvda värdemonster, är de gällande principerna. I den moderna människans identitet ligger i mycket högre grad en önskan att finna en flexibel anpassning till varje ny situation och insikt. En konsekvens av detta är att sådana institutioner som primärt verkar syfta till att bevaka ett koherent värdesystem, vissa trossatser eller normer, framstår som suspekta. De förefaller hota autonomi och egen kreativitet.

De kristna kallas enligt Apostlagärningarna 9:2 ”män och kvinnor som hörde till Vägen”. Det kristna budskapet var friskt och nytt, och drömmen om det kommande Gudsriket gjorde den unga kyrkan dynamisk och flexibel. Den kristna kultur som nu har bortåt två tusen år på nacken verkar i allt större omfattning bli en belastning som man alltmer vill göra sig fri från. För många människor verkar det som om den institutionella kyrkan själv föredrar att vila på gamla lagrar snarare än att vilja ta itu med det som en ny kultur kräver. Vår tid är mycket olik den helige Augustinus’ och den helige Thomas’ samtid ja, till och med den tid som Andra vatikankonciliets fäder var förtrogna med.

Det är inte bara intellektuella ”agnostiker” eller ungdomar som inte känner sig hemma i den institution som inte längre tycks erbjuda ”vägen”. Sak samma gäller många av dem som betraktar sig som sant kristna – däribland ett snabbt växande antal kvinnor. De förkastar hela institutionen: inte bara reglerna från Rom, den kanoniska lagen eller liturgin, utan också många trossatser.

För många är kyrkan som institution inte längre trovärdig och det gäller oavsett konfession. Det hierarkiska mönster efter vilket den styrs och avsaknaden av delegerat beslutsfattande uppfattas av alltfler som ett hinder för trovärdigheten i det moderna västerländska samhället. Det är ett tidens tecken att ett så respekterat organ som de tyska katolikernas centralkommitte (Zentralkomitte der deutchen Katholiken), som representerar huvudparten av den katolska lekmannarörelsen i Tyskland, för två år sedan publicerade ett dokument om dialog i kyrkan (Dialog statt Dialogverweigerung – Wie in der Kirche miteinander umgehen, Bonn, oktober 1991). Texten inbjuder den kyrkliga ledningen till inomkatolsk ömsesidig dialog sedan man konstaterat att vissa svårigheter föreligger när man vill föra ett fruktbärande samtal. Hur kan vi finna ett sätt att umgås med varandra och undvika en klerikal, centralstyrd och patriarkal kyrka, frågar man sig. En av undertecknarna var biskop Walter Kasper, en välkänd teolog.

Hemlösa kristna

”Hemlösa” kristna utgör en stor och växande men ofta tyst grupp. De flesta accepterar ett visst mått av kulturellt kristet inflytande men den personliga kristendomen tillhör privatsfären. De är inte intresserade – åtminstone inte i de ekonomiskt mest utvecklade delarna av Europa – av vad kyrkan har att erbjuda. Denna bild kräver nyanseringar, statistiken avslöjar olika grader av avståndstagande från den institutionella kristendomen. Men utan tvekan är detta en stark tendens bland den unga generationen i samtliga undersökta länder. Storleken på den grupp av tillfrågade som oavsett samfund besöker kyrkan minst en gång i månaden och som aktivt engagerar sig i kyrkans arbete, växlar i de olika länderna. Jämför man USA med Europa finner man en markant skillnad. 41 % kan räknas till denna andel i USA. I Nederländerna hör 23 % till denna grupp, i Storbritannien 13 %, i gamla Förbundsrepubliken 12 %. I särklass mest fåtaliga är de efter detta mått aktivt kyrkligt engagerade i Danmark, där de utgör 3 %. I Sverige är de 4 %. I de skandinaviska länderna medför folkkyrkosystemet att man kan förvänta sig många passiva kyrkomedlemmar, dvs. människor som sällan går i kyrkan men som betraktar sig som tillhöriga kyrkan. De utgör också en betydande majoritet på 81 % i Danmark, 78 % i Norge och 71 % i Sverige. Rekordartat högt är det antal personer som helt står utanför en kyrklig gemenskap i Nederländerna där de utgör 49 % (1981 var de 37 %) och i Storbritannien 42 % (19819 %) och i Frankrike 39 (198126 %).

I södra Europa, på Island och Irland uppger mer än 80 % att de tror på Gud (på Irland så många som 96 %). I andra länder faller procenttalet till mellan 50 och 70 och i Sverige är siffran så låg som 40 %. Av undersökningen framgår att folk kan tro på Gud utan att nödvändigtvis finna Gud viktig. På en tiogradig skala anger genomsnittseuropeen ”angelägenhetsgraden” av Gud med siffran 5,7. 1 Frankrike, Nederländerna och Skandinavien pekar det mot 5 på samma skala. Om vi tittar lite närmare finner vi att färre än 40 % tror på en personlig Gud, fastän 48 säger sig be ofta eller ibland och utan samband med någon religiös gudstjänst. Jämfört med 1981 har det skett en allmän nedgång i tron på en personlig Gud.

Omkring 40 % säger sig tro på ett liv efter döden och på en himmel. I Sverige tror lika många – 20 – på reinkarnation som på uppståndelse. Samma förhållande gäller för åldersgruppen mellan 18 och 24 år i Belgien, ett traditionellt katolskt land. Bara Irland och i någon mindre omfattning Italien visar en generellt annorlunda bild.

Kyrkan som institution i förändring

Denna långsamma men tydliga förändring i trosuppfattning återspeglas i attityden till kyrkan och det gäller den katolska kyrkan liksom övriga kyrkor.

Återigen med undantag för Sydeuropa och Island och Irland har förtroendet för kyrkan minskat. Inte i något land – Irland undantaget – finns en majoritet som tror att kyrkan sitter inne med adekvata svar på de svåra frågor som rör familj, personlig moral och de stora utmaningarna i samhället. Endast för andliga behov söker en majoritet, fastän liten, svar från kyrkan, men detta gäller inte i Belgien, Nederländerna och Skandinavien.

Är det en rimlig tolkning att kyrkan förlorat sin betydelse på alla livets områden och i hela det offentliga livet? Det förefaller inte så. Mer än två tredjedelar av de tillfrågade menar att det är rätt att kyrkan uttalar sig om Tredje världen, rasdiskriminering, ekologi, arbetslöshet, eutanasi, abort. Om frågan kan betraktas som politisk, accepterar bara en av fem att kyrkan intervenerar. Bara en av tre menar att kyrkan bör uttala sig om utomäktenskapliga förbindelser och homosexualitet. Det förefaller som om den allmänna opinionen erkänner kyrkans roll som försvarare av traditionella västerländska värden, men förkastar att kyrkan går in i privatlivet såväl beträffande det sexuella beteendet, bioetiken som politiken i allmänhet.

Alltmer anser man kyrkans område vara begränsat till dess ”religiösa” funktion och spiritualiteten, ”själen”. Trots det faktum att majoriteten inte omfattar en grundläggande tro, förklarar samma majoritet att religiösa förrättningar är viktiga vid födelse (69 %), bröllop (72 %) och begravning (77 %). I Nederländerna gäller siffran 46 % dop, men 59 % önskar en kristen begravning. Nyligen publicerad statistik från Svenska kyrkan (Tro & Tanke 1991:3) visar att 78 % av alla nyfödda döps, jämfört med 1991 är det en ökning med närmare 5 % och även ifjol ökade dopfrekvensen något. Konfirmationen minskar däremot. Endast 55,5 % av en årskull låter konfirmera sig. Det förefaller som om tendensen att privatisera sitt religiösa engagemang går långt ner i åldrarna och slår igenom här.

Mot denna bakgrund är det lätt att förstå varför kyrkorna håller på att tömmas. Men vi far samtidigt inte glömma att ingen annan institution förmår i genomsnitt samla så mycket folk vecka efter vecka. I de nio västeuropeiska länder som ingår i undersökningen (Belgien, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien) uppgav 23 % att de deltog i någon gudstjänst per vecka. Detta kan jämföras med 10,5 % som angav att de besökte någon gudstjänst mindre än en gång per år, och 32 % som aldrig gick i kyrkan. I Frankrike och Storbritannien tillhörde 60 % av den sistnämnda andelen åldersgruppen 18 till 24 år. I Frankrike är endast 10 % av befolkningen kyrkobesökare, jämfört med 80,5 % på Irland. I Belgien, Storbritannien och Frankrike besöker mer än halva befolkningen kyrkan mindre än en gång per år – bortsett från besök i samband med dop, bröllop och begravning. Man kan avläsa en allmän nedgång i frekvensen av söndagliga kyrkobesökare – Italien undantaget – om man jämför med 1981. Exempelvis i Belgien har den söndagliga besöksseden minskat med en procent per år under de senaste 30 åren. I Sverige gäller för Svenska kyrkans statistik att antalet gudstjänstbesökare minskat stadigt framför allt beträffande söndagsgudstjänsten men att antalet nattvardsfirande gudstjänstbesökare ökar.

Situation i Östeuropa är jämförbar. Om kyrkan behöver en östlig lunga så väl som en västlig för att kunna andas väl – som påven Johannes Paulus II uttryckt det – kan man inte påstå att den östra skulle vara friskare.

Kristendomen som religion befinner sig inte i samma kriszon som de kristna kyrkorna. Fastän 74,5 uppger sig tillhöra kyrkan i Västeuropa – 73 katoliker, 23 % protestanter eller anglikaner – och tre av fyra säger sig ha växt upp i ett hem med religiös bakgrund, har endast 49 % något uttalat förtroende för kyrkorna. Som vanligt gäller att den yngre generationens siffror ligger mycket lägre. Européer har mer förtroende för polisen, EG, socialförsäkringssystemet, krigsmakten, utbildningssystemet och storföretagen i nu nämnd ordning, än de har för kyrkorna. Förtroendet för kyrkan är lägst i Tyskland och Nederländerna och högst på Irland och i Italien.

Även de praktiserande kristna tvingas ibland in i en besvärande tvehågsenhet inför den institutionaliserade kyrkans uttalanden, visar undersökningsresultaten. Mänskliga rättigheter har stor betydelse i västvärldens offentliga liv. Det krävs en öppen debatt för att åstadkomma de effekter som dessa mänskliga rättigheter medför för de institutionaliserade kyrkornas egen del. Kanske finns det extra stor anledning för kyrkorna att lyssna till dem som på grund av personlig hederlighet och övertygelse står i periferin och till dem som lämnat kyrkan och blivit ”hemlösa kristna”.

Man märker att en omvälvande förändringsprocess pågår. Den kan uppfattas som en kris för kyrkorna, men därmed också som en utvecklingsmöjlighet. Ett exempel utgöres av nya engagerade basförsamlingar som växer inom de gamla strukturerna. Detta är ett världsvitt fenomen som också börjar spira i det sekulariserade Europa.

Av det massivt kristna europeiska huset – om nu något sådant någonsin existerat – återstår inte så mycket. De katolska kärnländerna är i vart fall inte så katolska längre.

Publicerad 1993 i nummer 8